Först ut är Demokraattis chefredaktör Petri Korhonen som har en tradition av att ha böcker om underrättelseagenten Carl Hamilton som sommarläsning. Korhonen brukade beundra Jan Guillou som journalist och författarens person påverkade att han intresserade sig för bokserien om Hamilton.

– Böckerna kändes som realistiska jämfört med andra böcker i samma genre men var det realism? Carl Hamilton är trots allt en superhjälte och hemlig agent.

Korhonen menar ändå att han har fascinerats av hur Hamilton-böckerna bryter mot det konventionella mönstret.

– Hamilton var ju rätt speciell som agent, han hade vänstersympatier. Han var en supporter av det vietnamesiska folkets sak, önskade FNL framgång och senare tog palestiniernas parti mot Israel.

Jämfört med Reagantidens actionhjältar inom deckargenren betonar Korhonen att Guillous Hamilton var fräsch och annorlunda. Samhällssynen var inte heller lika dyster som i vissa andra svenska deckare.

– Hamilton blev en favorit. I något skede kände jag skam på grund av att jag tyckte om Hamiltonböckerna, för att på 1990-talet började de likna actionhjältegenren allt mer. När jag upplevde böckerna som kiosklitteratur var de min hemliga last. Men jag motiverade läsningen med min beundran av Guillou som journalist. Det var någonting liknande med deckare av Staffan Bruun i Finland, vilka jag fortfarande tycker om.

När Korhonen upplever att författaren är skicklig i det övriga icke-litterära arbetet, påverkas hans läsning av böckerna av det.

– Jag har inte alls börjat bli irriterad av Staffan Bruun men när det gäller Jan Guillou, irriteras jag nuförtiden av hans kolumner i Aftonbladet.

Korhonen skönjer en viss konservatism i Guillous journalistiska skrivande, men framför allt upplever han Guillou som en konspirationsteoretiker.

– Jag söker gärna paralleller i Finland och tycker att han har kommit nära hur före detta chefredaktören Mauno Saari ser på världen, alltså som en stor konspiration, anser Korhonen.

– En god journalist som är skicklig som författare kommer in i en gråzon och ingen vet varför. När det gäller Guillou, förstår jag som bakgrund alla Expressens häxjakter och anklagelser om samarbete med KGB. Om någon drabbas i Sverige av ett liknande hat från kvällspressen, kan man få otroliga anklagelser riktade mot sig. Egentligen förstår jag varför han har blivit bitter, men jag kan få svårt att läsa hans böcker i fortsättningen.

Korhonen menar att bitterheten mot resten av världen har synts också i Guillous författarskap.

– Romansviten Det stora århundradet är ett exempel på det. Jag tyckte om svitens början, men i slutet upplevde jag att det handlade om en paranoid konspirationsteori där all ondska riktas mot den vanliga människan och eliten drar i trådarna.

När Korhonen läser serien om Carl Hamilton, är njutningen trots allt kvar.

– Guillou låter i det verkliga livet som hans alter ego Erik Ponti i romanerna, men det är en del av fascinationen, säger Korhonen som trots allt i dagsläget upplever Hamilton-böckerna som god och underhållande litteratur.

Korhonen förtydligar med ett exempel att han gör skillnad på mannen och musiken när det gäller Frank Sinatra.

– Jag tycker mycket om den musiken fast Sinatra var ett svin i det privata livet.

Enligt Korhonen är Guillou perfekt som sommarläsning. Utöver böckerna om Hamilton berömmer han särskilt mycket romantrilogin om den medeltida tempelriddaren Arn Magnusson.

– De böckerna kunde jag läsa på nytt och på nytt. Visst finns även där bysantinska konspirationer och konspirationer korsfararna emellan, men njutningen är mycket stor när man läser Guillous text i trilogin om tempelriddaren. Det är svårt att tänka på bättre skandinavisk underhållning att ha som sommarläsning.

Boken i serien om Carl Hamilton som Korhonen specifikt har valt för Arbetarbladets intervju är Den som dödade helvetets änglar från 2022.

– Hamilton och Ponti har blivit äldre i realtid, till skillnad från hur det brukar gå i litteraturen. De har höft- och ryggsmärtor, män i 60-70-årsåldern som har olika slags krämpor och försöker leva som unga hjältar. Det finns en stor självironi och fascination i boken. Jag hoppas att en dag få läsa en bok där de har fast placerats i ett vårdhem.

– Tom Cruise får inte åldras i filmernas värld, Clint Eastwood jo och Arnold Schwarzenegger, men att åldras skildras inte på samma sätt i actionfilmerna som i den här boken av Guillou. Ålderdomen är en av Guillous huvudpersoner och det är trösterikt. Det handlar om att förstå varför man åldras, inte godkänna det, men att förstå och det är mycket vackert.

Kurt Wallander av Henning Mankell uppfattar Korhonen mer som en inåtvänd pessimist.

– När de här gestalterna åldras, fortsätter de att njuta av livet, likt Guillou själv njuter de av fina middagar och goda franska viner. Om någon annan författare skrev om det här, skulle en sådan författare uppfattas som en snobb, men inte Guillou. Han lyckas med att balansera mellan snobbismen å ena sidan och självironin och anspråkslösheten å andra sidan. Guillou är ingen anspråkslös person men han lyckas skriva också om anspråkslösheten.

När det gäller sommarläsning, tänker Korhonen på underhållningslitteratur som man kan motivera för sig själv med en viss självbedrägeri att författaren även har gjort annat än skrivit underhållningslitteratur.

– När det gäller deckare, läser jag inte så mycket av den genren. När det gäller finskspråkiga deckare, har jag som yngre försökt med det men inte tyckt så mycket om dem. Taavi Soininvaara och Helena Immonen är helt okej men böckerna är mest samhällskritiska thrillers. Rena deckare förstår jag mig inte tillräckligt mycket på, men när det finns tillräckligt med samhällskritik, fungerar det för mig.

Att Korhonen läser så gärna Guillou beror antagligen på att han sedan 1980-talet har läst allt som Guillou har skrivit. Den som dödade helvetets änglar överträffade alla hans förväntningar.

– Jag fascineras av upprepningen av traditionen, allt det jag kan känna igen, också Åke Stålhandske är med. Guillou är dessutom en viktig samhällspåverkare och kulturpersonlighet i Sverige. Även om jag inte håller med Guillou om allt, är det viktigt att följa med vad han skriver för att kunna förstå den svenska samhällspolitiska debatten.

– Den som dödade helvetets änglar är dessutom en rolig actionbok, avslutar Korhonen.