Politices doktor Brendan Humphreys kommer ursprungligen från Irland och har varit bosatt i Helsingfors i årtionden. Han är verksam som forskare vid Helsingfors universitet. Boken han har valt att presentera är en självbiografisk bok av Günter Grass som var bland annat vän med Willy Brandt.

– Jag har valt den boken som jag har läst allra senast, alltså en självbiografisk bok av Günter Grass. I engelsk översättning heter den Peeling the Onion.

Boken är självbiografisk utan en exakt genrebestämning och utkom 2006 på tyska som Beim Häuten der Zwiebel och 2007 i svensk översättning som När man skalar lök. Grass är 1999 års Nobelpristagare i litteratur och den engelska översättningen utkom samma år som det tyska originalet.

– Som forskare läser jag mycket historia och statsvetenskap. När jag har semester läser jag ofta något annat, jag tycker mycket om fiktion. Men studier av biografi är något jag har ändå undervisat i, så jag läser också mycket biografier och memoarer. Den här självbiografiska boken gjorde ett större intryck än det mesta jag har läst i den genren på länge.

Grass skriver om sin ungdom och tidiga karriär. Fria staden Danzig är var han föddes, alltså Gdańsk i dagens Polen.

– Den aspekten av boken är mycket intressant. Hans familj var tysk på fädernet och kasjubisk på mödernet. Modern var katolik. Detta gav honom en dubbel identitet. När jag tänker på min forskning, tangerar boken den på det sättet att fördrivningen av tyskar från Östeuropa är något jag har forskat i och som jag skriver om, berättar Humphreys.

En obehaglig aspekt i samband med fördrivningen i fallet Grass är att modern våldtogs av sovjetiska soldater.

– Det här påminner om krigsbrott som ryssar har begått i Ukraina, påpekar Humphreys som en aktuell jämförelse.

– Grass talang som berättare är otrolig. Att skala lök är en metafor för hur hans minne fungerar. Samtidigt som han skildrar berättelsen ytterst väl, funderar han också över minnet och minnets ansvar. Han litar inte helt och hållet på sitt minne. Boken var kontroversiell när den utkom, eftersom Grass erkände att han hade varit med i Waffen-SS efter att länge ha varit tyst om sin militära bakgrund.

Humphreys påminner om att Grass hade blivit utsedd till hedersmedborgare i Gdańsk och avslöjandet var kontroversiellt inte bara i Tyskland, utan också i Polen.

– Grass försvarade sig med att han inte skulle ha blivit en publicerad författare om han hade berättat om sin tjänstgöring i Waffen-SS. Han skriver mycket om sina erfarenheter i kriget, bland annat påstår han att han inte avfyrade ett skott själv för att han deltog i strider i så ringa grad.

Grass sårades och blev tillfångatagen av amerikanska soldater.

– I krigsfångenskap lärde han känna en ung man från Bayern med ambitioner att bli biskop, den blivande påven Joseph Ratzinger. Grass ville själv bli konstnär i det skedet. Systern som blev en katolsk nunna kunde inte tro att den hedonistiske brodern hade i sin ungdom varit vän med en blivande påve, men det är en av livets udda tillfälligheter.

Humphreys berättar att han hade läst några dikter av Grass som yngre men har fortfarande inte påbörjat den klassiska Danzigtrilogin. Han har länge tänkt läsa Blecktrumman och har sett den berömda filmatiseringen. Nu har han läst i den självbiografiska boken om hur Grass skrev Blecktrumman.

– Nästa gång jag har semester kunde Blecktrumman väl vara min semesterroman.

Efter kriget gick Grass i lära hos en bildhuggare i Düsseldorf. Humphreys påpekar att Düsseldorf råkar vara den första tyska staden som han själv besökte.

– Konstskolan i Düsseldorf saknade medel och Grass ville bli bildhuggare. Han fick rådet att praktisera för ett företag som tillverkade gravvårdar. Han lärde sig mycket om olika stensorter innan han fick studera bildkonst. Han skrev hela tiden och när han visade sina dikter åt Gottfried Benn fick han beröm men också ett förebud om att han kommer att bli prosaförfattare. Mycket profetiskt.

I slutet av boken skildras hur Grass gifter sig för första gången, med Anna Margareta Schwarz från Schweiz, och paret flyttar till Paris för en tid.

– I Paris lär han känna poeten Paul Celan som hade ett personligt liv tyngt av bekymmer i och med att nazisterna hade mördat hans föräldrar. Till sist begick Celan självmord. Porträttet av Celan är berörande men skrivet på ett diskret sätt.

Också Celans hemstad befann sig öster om järnridån, i och med att den judiske poeten kom från dagens Tjernivtsi i Ukraina som heter Cernăuţi på rumänska och Czernowitz på tyska.

– Celan har kallats fransk-ukrainsk-rumänsk men han fattade det medvetna beslutet att skriva på tyska. Beslutet förbryllade många, även om modern hade lärt honom tyska trots att det kanske inte var hennes egentliga modersmål. Celan kunde många språk och gjorde en stor gärning som översättare.

Till skillnad från Celan var Grass helt klart tyskspråkig och behövde inte fundera på valet av språk, men identitetsmässigt hade han alltså en dubbel identitet.

– Han var ändå mycket stolt över sin kasjubiska mors familjebakgrund, påminner Humphreys.

Grass framträdde som anhängare av det tyska socialdemokratiska partiet SPD.

– Han ansågs vara en politisk författare och han var intellektuell på det sättet. Matlagning var också mycket nära hans hjärta. Det kanske säger något om hungern i det efterkrigstida Tyskland. Många vänstersinnade tyska politiker fick äta middag hos Grass. I boken beskrivs några tunga tyska kötträtter. Han kommenterar inte Konrad Adenauer på ett generöst sätt, kommenterar Humphreys.

– Den här boken innehåller inte så många politiska referenser men det har en stor politisk betydelse att han erkände sin bakgrund i Waffen-SS, alltför sent enligt många. Jag var något skeptisk beträffande den här boken i och med att jag visste om kontroversen men boken är detaljerad och jag kom att tycka om författaren. Jag minns förstås många intervjuer med Grass och han var alltid emot irredentismen. Han kom från en stad som hade förlorats och det var det. Han visade aldrig förståelse för sådana fördrivna tyskar som ville ha sina gamla hemtrakter tillbaka.

Med irredentism avses till exempel sudettyskarnas strävan i Tjeckoslovakien på 1930-talet att få sina trakter förenade med Tyskland. Ursprunget till begreppet irredentism kommer från det italienska uttrycket Italia irredenta och syftade på 1800-talet i den ursprungliga kontexten italienskspråkiga österrikares önskan att få alla italienskspråkiga områden förenade till ett Italien.

Humphreys funderar på frågan huruvida boken är bekännande och är en del av det tyska projektet Vergangenheitsbewältigung, kampen för att övervinna det negativa från det förflutna.

– Ja, förstås handlar boken om att hantera det förflutna. Bekännande är han egentligen ändå inte, trots att han hade varit korgosse, precis som jag. Som vuxen blev han helt sekulär, precis som jag. Han skriver inte som bekännande katolik som fallet var med till exempel Anthony Burgess, vars memoarer är fulla med avslöjanden som har religiös karaktär. Grass var djupt skamsen över att ha tjänstgjort i Waffen-SS.

Humphreys blev starkt berörd av skildringen av situationen där Grass liv räddas av en annan tysk soldat när han såras och de flesta av hans stridskamrater har blivit dödade av sovjetiska trupper.

– Kriget skildras på ett mycket oromantiskt sätt. Det finns en rädsla för sovjetiska soldater och sedan vet han inte alls hur hans föräldrar i hemstaden har det. Boken är värdefull när man vill förstå krigsslutet och hur det kalla kriget fick sin början.

Humphreys är nöjd med sin semesterläsning och rekommenderar Grass mycket varmt.