Irritationerna om hur partiets ledarskikt agerade under de senaste dagarna kan knappast vara större. I fokus står främst Martin Schulz. Inom loppet av endast tre dagar avgick han som SPD-ordförande och blev designerad utrikesminister. Sedan kom ytterligare en reträtt. I fredags lämnade Martin Schulz sitt slutliga besked om att inte längre göra anspråk på den posten som han inte ens hade tillträtt.

Läget förvärras ytterligare av den sittande utrikesminister Sigmar Gabriels kritik om partiets svikna löften gentemot honom. I opinionsundersökningar framstår Gabriel som en av Tysklands populäraste politiker.

Fram till en extrakongress kommer SPD:s gruppledare i parlamentet Angela Nahles att ta ansvaret och föra partiet ut ur denna ohållbara situation. Att hon även ställer upp som ny stark partiledarkandidat efter Martin Schulz råder inget tvivel om.

Redan i torsdags skrev förbundsrepublikens största kvalitetstidning Süddeutsche Zeitung på ledarplats om en hotande ”Schulz-defekt”. Skribenten erinrade om läget för ett år sedan. Då hade Martin Schulz nominerats som SPD-ordförande efter Sigmar Gabriels återtåg. Då var han partiets eldsjäl och hoppbärare.
I den mediala bilden talade man sedan om en ”Schulz-effekt” som på kort tid försatte SPD till opinionsvärden på över 30 procent.
Även seriösa bedömare gav honom under den tiden goda odds i målsättningen att sätta punkt för CDU-kansler Angela Merkels långa era som tysk regeringschef.

Ett offentligt löfte
Hypen kring hans person nådde sin höjd, då han under en SPD-kongress i mars förra året valdes med historiskt enastående 100 procent till de tyska socialdemokraternas oomstridda ledarprofil.
Men partiets och Schulz fortsatta politiska öde liknar sedan mest ingenjörs Andrées luftfärd. Ballongen steg men nådde aldrig det utsatta målet utan föll platt på marken. Hans och SPD:s ”expedition” att åstadkomma ett regeringsskifte slutade som bekant med en katastrofal bottennotering på enbart 20,5 procent av väljarkåren under valet den 24 september.

Orsaken till den jäsande ledarkrisen måste bland annat sökas i Martin Schulz omedelbara reaktion efter det förkrossande valnederlaget. För det första uteslöt han en förnyad ”GroKo”, det vill säga stor koalition med CDU/CSU. För det andra gick han ut med det offentliga löftet om att aldrig sätta sig vid Angela Merkels regeringsbord.

När det första försöket att bilda en ny tysk regering i form av en så kallad Jamaica-koalition havererade uppmanades SPD av förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier att återigen ta sitt statspolitiska ansvar.
Efter sonderingar med CDU/CSU samt ett kongressbeslut fastslog SPD under Schulz ledning kursändringen mot en ny ”GroKo”. Den politiska motiveringen att ett nyvalsaleternativ skulle utsätta både partiet och landet för ännu större risker bemötte delar av partibasen ändå med kritik och motstånd.
Eftersom det avgörande beslutet skulle fällas i en partiomröstning var SPD:s förhandlingsledning mån om att den egna handstilen syns tydligt i det färdigförhandlade koalitionsavtalet.

Partiets strategi att övertyga partibasen med innehållsmässiga argument för det kommande regeringsarbetet kom däremot mera eller mindre i skymundan efter Martin Schulz besked att svika sitt offentliga löfte att inte ingå i en ny regering under Merkels ledning. Trycket mot honom kom till och med från hans egen partibas i Nordrhein-Westfalen. Den offentliga bilden av honom var att han ”jagade” en ministerpost för den egna profileringen.
Detta skadade både honom och hela partiet. I aktuella opinionsmätningar ligger SPD numera mellan 17 och 18 procent av väljarkåren.

I sin skriftliga motivering att säga ifrån sina ambitioner i en tänkbar svart-röd regering fastslog Schulz att debatten kring hans person kunde äventyra partimedlemmarnas uppslutning för koalitionsavtalet.

Till motståndarna inom SPD muterade under de senaste veckorna främst partiets ungdomsorganisation Jusos. I centrum för kampanjen att säga ”Nej till GroKo” i en medlemsomröstning står dess ordförande Kevin Kühnert. På bara kort tid fick han medial uppmärksamhet i hela landet med artiklar i landets stora tidningar samt radio- och tv-intervjuer.
Mottot är ”Tritt ein – sag nein!”, det vill säga var med och säg nej. Sedan januari i år ökade SPD-medlemsantal med över 24 000 personer till numera omkring 465 000 röstberättigade kamrater.

Kruxet med denna kampanj är dock den obesvarade och farliga frågan om SPD:s politiska perspektiv när gräsrötterna verkligen lyckas med att fälla koalitionsavtalet.
Även under skuggan av den aktuella ledarkrisen finns ingenting som tyder på att de tyska socialdemokraterna har något att vinna efter ett nyval.
Tvärtom som läget ter sig idag riskerar partiet att tappa rollen som ett seriöst regeringsparti. Och även Tysklands tidigare så stabila förhållanden skulle försättas i en ny, för hela Europa äventyrlig, gungning.

Joachim Kasten

Hamburg, februari