Kamrater,

Stort tack för inbjudan att få tala här idag på arbetarrörelsens högtidsdag, första maj. Vi står här idag vid Crescendo-monumentet, skapat av Taisto Martiskainen. Det påminner oss om en mörk och blodig tid i vårt lands historia. Inbördeskriget 1918 lämnade bara förlorare och sorg efter sig. Här minns vi offren – inte som hjältar, utan som människor. Ett folk som slitits sönder av motsättningar vi än i dag måste dra lärdom av.

I dag är Finland på många sätt ett bra land att leva i. Men vi ser också att mycket går åt fel håll.

I kommunal- och välfärdsområdesvalet visade det finska folket dock tydligt att det finns en annan väg att gå. En rättvisare väg.

Även i min hemkommun Grankulla gick vi socialdemokrater framåt – både i antalet röster och i antalet mandat. Efter över 30 års paus sitter nu två socialdemokratiska ledamöter i fullmäktige. En fördubbling!

Vad visar detta? Att många håller med oss. De vill också att människor ska få vård i tid – inte vänta i veckor. Kortsiktiga nedskärningar slår hårt mot äldre, unga och utsatta.

Vi vill att barn får gå i skolor med resurser och trygghet. Att ingen lämnas efter – inte i hälsan, inte i skolan, inte i samhället.

Men vad gör regeringen?

Statsminister Orpo lovade nya jobb – men arbetslösheten växer. De skyller på omvärlden, men andra länder klarar sig bättre.

Ministrarna festtalar gärna om trygghet och säkerhet – men gör livet svårare för deltidsarbetare, försämrar anställningstryggheten och gör ingenting medan människor vräks från sina hem.

Att ta bort avdraget för fackföreningsavgifter är ännu ett slag mot löntagarnas rättigheter. Vi vet vad som händer om facket försvagas: sämre löner, sämre villkor och ökade klyftor.

Det är inte rättvist. Det skapar otrygghet i Finland.

I en tid av osäkerhet borde vi stärka skyddsnäten – inte klippa hål i dem med Purras saxar. Satsa på riktiga åtgärder för höjd sysselsättning.

Regeringen skär i kommunernas finansiering som i sin tur hotar grundskolan, skruvar ner högskolornas och yrkesutbildningens finansiering, och sparar på vanligt folk – men ändå hittar de miljarder för skattesänkningar för de allra rikaste. Det är inte ekonomi – det är deras ideologi!

Allt detta sker på kredit.

I valet lovade regeringspartierna att minska skulden – nu maxar de kreditkort och trixar med amorteringar. Skulderna minskar inte.

Och ännu värre: de lånar pengar för att sänka skatter – som samfundsskatten – trots att det saknas vetenskapligt stöd för att det skulle skapa ny tillväxt.

Det är fel prioriteringar.

Vi vet att framtiden byggs genom att investera i utbildning och forskning, trygghet och gemenskap.

Inte genom att ge mest åt dem som redan har.

Min slutsats är kort och gott att: Finland behöver en socialdemokratisk regering igen.

För att återställa förtroendet på arbetsmarknaden.

För att stärka sysselsättningen.

För att rädda välfärdsstaten.

För att värna bildningen.

Och vi behöver Antti Lindtman som ny statsminister.

Kamrater,

Arbetarrörelsen är internationell. Vi måste lyfta blicken. Världen omkring oss plågas av våld, krig och konflikter. Den enda kamp mänskligheten borde föra – är kampen mot fattigdom och ojämlikhet.

Men vi ser motsatsen.

När USA drar sig undan från biståndssamarbetet drabbas främst kvinnor och barn i världens fattigaste länder. Arbetet för jämställdhet hotas. Målen om utbildning, hälsa och miljö glider längre bort. Rent vatten för alla – en törst som blir allt svårare att släcka.

Och vi vet: där demokratier drar sig tillbaka, växer auktoritära krafter fram.

Mot den bakgrunden är det katastrofalt att regeringen skär ner biståndet – med 50 miljoner euro.

Hur täcks ni i Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna vara med och acceptera detta? Och jo, ni täcks.

Kamrater,

Som ett crescendo växer våra gemensamma strävanden – från det tysta till det kraftfulla. De som gått före oss skapade en klang av hopp och rättvisa – en melodi vi nu bär vidare.

Vår uppgift är nu att höja tonen – steg för steg, på demokratisk väg. Att förvalta idealen om jämlikhet och solidaritet. Att forma en framtid vi kan vara stolta över.

Taisto Martiskainens Crescendo-monument påminner mig om ett annat av hans verk: Generationernas kedja i min uppväxtort Jakobstad. Och det leder mig till dokumentären Jakobstad – en stad som alla andra från år 1968.

I dokumentären kommer en scen där en ung man följer första maj-talen lite försiktigt på avstånd och säger till sin vän lite tillspetsat och ironiskt:

”Nog måste de ju mena allvar eftersom de säger samma sak vartenda år”

Jag är stolt över att det i en värld av kaos och trumpism fortfarande finns en tydlig, stabil och rakryggad motkraft.

Eller som SDP:s årsmärke år 2025 uttrycker det:

Jämlikhet, frihet och solidaritet – sedan 1899.

Tack för att ni är här. Jag önskar er alla en riktigt fin Första Maj!

Sven-Erik Nylund från Vanda fungerade som fanbärare när Jacob Storbjörk från Grankulla talade. (Foto: Topi Lappalainen)