Hur förhöll sig socialdemokraterna i det övriga Norden till inbördeskriget i Finland 1918? Den frågan försöker man ge svar på i en antologi som utgetts av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap samt Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Sverige. Att det var en svårhanterlig konflikt för de nordiska broderpartierna framgår klart. Till det bidrog den fördjupade klyftan mellan reformister och revolutionärer som till slut ledde till regelrätta partisplittringar i alla nordiska länder.

I oktober 1917 enligt den gamla tideräkningen tog bolsjevikerna makten i Petrograd genom en statskupp. Senare benämnd ”den stora socialistiska oktoberrevolutionen”. Historikern Andreas Koivuniemi konstaterar att ledningen för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti SAP genast från början upplevde maktövertagandet i Ryssland som ett hot – inte bara mot det egna partiet utan också mot den parlamentariska demokratin. Utbrytarorganisationen Sveriges socialdemokratiska vänsterparti försökte däremot aktivt utnyttja den entusiasm som på sina håll  fanns för bolsjevismen. Detta socialdemokratiska vänsterparti utgjorde inte oväntat stommen för Sveriges kommunistiska parti.

Koivuniemi anser att det politiska dilemmat inte blev mindre av att socialdemokraterna då nyligen ingått i en liberal-socialdemokratisk regering med liberalen Nils Edén som statsminister. Stödet för parlamentarismen var för socialdemokratin i Sverige i alla fall det avgörande vägvalet. Det var samtidigt ett  klart avståndstagande från bolsjevikerna vars demokrati vilade på sovjeterna. För en av det tydligaste formuleringarna stod kvinnosaksaktivisten Anna Lindhagen som i tidningen Social-Demokraten på tal on Ryssland sade att en minoritet aldrig borde få bestämma över en majoritet. Hon efterlyste en oblodig revolution och parlamentarisk demokrati. Det som många socialdemokrater i Sverige hade hoppats på under den ryska Kerenskijregimen.

Den danske historieforskaren Sören Sörensen visar att socialdemokratin i Danmark var inne på samma spår som de svenska partikamraterna. En av dem som noga följde med utvecklingen i Finland var Frederik Borgbjerg som var chefredaktör för partiorganet Social-Demokraten. Han ansåg dock att de finska borgerliga partierna bar ett stort ansvar för inbördeskriget därför att de inte ville nå en kompromiss med socialdemokraterna. I övrigt var förståelsen för de röda rätt så begränsad i den socialdemokratiska pressen i Danmark. Den som däremot varmt talade för ”de kämpande proletära arbetarna i Finland och Ryssland” var Marie Nielsen som 1918 gick över till Socialistisk Arbejderparti i Danmark. Alltså ett utbrytarparti enligt svensk modell.

Inbördeskriget engagerade dock den danska tidningen Social-Demokraten så djupt att man sände en av sina främsta reportrar vid namn Marius Wulff till Helsingfors i mars 1918. Wulff fick möjlighet att delta i mötena mellan den svenska socialdemokratiska delegationen och de röda fokkkommissarierna där man förgäves försökte hitta en fredlig lösning. Wulff  fick träffa hela den röda ledningen från Kullervo Manner och Yrjö Sirola till Eero Haapalainen. Wullfs slutsatser var ändå entydiga: den röda terrorn och förbudet mot borgerliga tidningar var ett klart brott mot frihet och demokrati. Det hindrade honom dock inte från att vid hemkomsten till Danmark berätta att Röda gardet inte var en samling banditer och mördare.

Vad som intressant nog framgår är att ”den röda statsministern” Kullervo Manner enligt Wulff vägrade tro på en tysk intervention i Finland. Men vi vet hur det gick. Också på den punkten skulle Manner bli djupt besviken. Den största besvikelsen fick han uppleva som flykting i Sovjetunionen när han såg hur det kommunistiska systemet fullständigt spårade ut. Han liksom även Haapalainen och Sirola skulle alla på olika sätt falla offer för Stalinterrorn.

I Norge gick diskussionens vågor gick höga om inbördeskriget i Finland. Där skulle utvecklingen få en annan vändning än i Sverige och Danmark. Inom det socialdemokratiska Arbeiderpartiet fanns en revolutionär opposition som aktivt försökte ta över både partiorganisationen och fackföreningsrörelsen. Revolutionärerna lyckades för vid partikongressen vårvintern 1918 tog de makten inom Arbeiderpartiet.

Inom Arbeiderpartiet utkristalliserades två motpoler. Å ena sidan Jacob Vidnes som i den norska tidningen Social-Demokraten kritiserade de finska revolutionärerna för att ha brutit både mot de parlamentariska principerna och mot de demokratiska och socialistiska idealen. Olaf Scheflo däremot talade i tidningen Arbeidet för en orubblig solidaritet med revolutionen i Finland som han ansåg att framprovocerats av motparten. Enligt honom kunde nämligen våld vara en möjlig väg till socialismen. Mellan dessa två ytterligheter fanns Martin Tranmael som i Ny Tid blev allt mer skeptisk till den röda revolutionen i Finland ju längre inbördeskriget pågick. Kritikerna menade att Tranmael ändå bara vände kappan efter vinden. 

När inbördeskriget var avslutat var både socialdemokratiska reformister och vänstersocialister i Norden eniga om att fördöma den vita terrorn. Sedan  skulle vänstersocialisterna utveckla sig till revolutionära Kominternanslutna kommunistpartier vilka, undantaget Finland efter andra världskriget, aldrig fick någon egentlig massuppslutning i Norden. Med facit i hand ett sekel senare vet vi hur det gick. Socialdemokratin är fortfarande den största och viktigaste politiska kraften i Norden, idag med statsministerposten i Finland, Sverige och Danmark, medan kommunismen totalt kollapsat i Ryssland och utraderats från den nordiska partikartan.

Antologin om hur socialdemokraterna i Norden såg på Finland 1918 ger dagens läsare i Sverige, Danmark och Norge en möjlighet att ta del av av detta ytterst dramatiska händelseförlopp utan kunskaper i finska. Även de finlandssvenska socialdemokraternas roll som kontaktskapare till socialdemokraterna i Sverige ges välförtjänt utrymme i boken. Bra, när det annars talas om Työväen Arkisto istället för Arbetararkivet i Helsingfors och staden Lappeenranta, inte Villmanstrand. Bägge etablerade svenska namnformer.

Island nämns inte boken. Men de isländska vänstersocialistiska grupperingarna har tidvis spelat en en central roll i örikets moderna politiska historia tack vare ett väljarstöd som flera gånger varit större än socialdemokraternas. Spelade erfarenheterna från inbördeskriget i Finland någon roll inom isländsk arbetarrörelse? Den frågan kunde eventuellt ha varit värd ett eget kapitel eftersom man då täckt alla nordiska länder, trots att Island för hundra år sedan ännu inte var en självständig stat.

Henrik Helenius

Årsbok för Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Redaktörer: Kjersti Bosdotter, Lars Ekdahl, Anne Hedén, Aapo Roselius. Bildredaktör: Lars Gogman: Den röda våren 1918 – Finska inbördeskriget i nordisk samhällsutveckling. Stockholm. 2018. 360 S.