När jag tänker bakåt i tiden, blir jag både förvånad och skrämd, jag är bara 14 år yngre än det självständiga Finland. När jag föddes 1931 var det 13 år efter inbördeskriget, endast 6 år efter det första presidentvalet med folkvalda elektorer och demokratin låg på skör grund. Med den här bakgrunden har kanske en droppe blod för det demokratiska samhället medfött funnits i min ådra.

Ett konkret exempel talar för det. Under mina skolår på 1940-talet då jag just hade lärt mig läsa var det riksdagsval. Vid byavägen utanför mitt barndomshems fönster stod det en byggnad på vars vägg en valaffisch var uppsatt. Det underliga med den är att huvudrubriken på reklambladet fortfarande lever kvar i mitt minne med ordalydelsen: “Rösta rätt, rösta svenskt, rösta socialdemokratiskt, rösta på K-A Fagerholm.” (Jag hade senare personligen tillfälle att berätta det för honom.)

Om orden på reklamen var upptakten till att jag som vuxen aktivt verkade för ett socialdemokratiskt samhälle må vara osagt, men visst mindes jag i kampen innehållet i orden mången gång, i både i glädjens som i motgångarnas stunder.

Mycket stora förändringar både politiskt och materiellt har skett under min livstid i vårt land som i stora världen. På teknikens område, allt från yxa och grep till datamaskiner har lättat livet men ökat psykiska krav på individen. Det råder stor oro i världen, människans krigiska lynne trappas upp, vapnen har bytt från klubba till kärnvapen. Coronan grasserar den klarar sig utan vapen men angriper tyst på alla fronter.

Som känt, det stundar till val, det är en rättighet som jag uppskattar högt. Denna rättighet har jag använt vid alla val sedan jag var 21 år 1952, därmed myndig och fick rösträtt. Om jag alltid röstat rätt är svårt att veta men det vet jag att allt var inte bättre förr. Vid gott mod må vi alla avge vår röst, vi vill bevara tryggheten i vårt fosterland.

Per-Erik Johnsson

Lovisa