Johnsson växte upp i Labby i östnyländska Lappträsk och flyttade 1952 till Helsingfors. Efter fyrtio år i huvudstaden bar det av sig till Lovisa där han har trivts under sina pensionsdagar.

En stor insats för partiet gjorde han under sina två decennier i styrelsen av Helsingfors svenska arbetarförening. På åttiotalet var han ordförande i åtta år.

– K-A Fagerholm och hans generation var med i den aktiva verksamheten när jag kom med, berättar Per-Erik.

Som sekreterare under Ralf Fribergs tid lärde han sig mycket och möten hölls i den legendariska 22:an i Folkets hus som brukade vara fullsatt med mellan trettio och fyrtio deltagare.

Johnsson kommer alltså från Lappträsk norr om Lovisa där han påbörjade sin bana som skogs- och sågarbetare med folkskola och skriftskola i bagaget. Det var bågsåg och yxa som gällde men han kände att det inte var för honom i det långa loppet.

Fast det var länge sedan han flyttade från hembyn Labby, har han tillbringat mycket tid där under åren i och med att han och frun köpte en stuga där för 62 år sedan som de fortfarande har kvar. Också Karl-August och Judith Fagerholm fick besöka den lilla stugan i mitten av 1970-talet.

– Många flyttade till Sverige men det tänkte jag aldrig göra. Jag älskar Finland och beslöt mig för att flytta till Helsingfors fast jag inte kunde finska ordentligt. Där fick jag först bo som hyresgäst hos en släktingtant i en enrummare på Norra Kajen.

– Man kände nästan de personer som hade privata bilar, berättar Johnsson om atmosfären i ett betydligt lugnare Helsingfors i början av 1950-talet.

Han gifte sig med sin Else ett år efter flytten till Helsingfors. De bodde tillsammans först på Norra Kajen och sedan på Petersgatan, tills de flyttade till Olympiabyn i Kottby.

En lång tid av sin yrkesverksamma karriär arbetade Per-Erik på tidningen Hufvudstadsbladets sätteri som hjälparbetare. Han var huvudförtroendeman i fem år.

– Jag tycker om att skriva, kan fortfarande inte låta bli. På den tiden fick man lättare sina insändare publicerade. Man blir också kritisk mot sig själv och nuförtiden funderar jag när jag skriver, berättar Johnsson.

Bokarbetarförbundets tidning och Arbetarbladet var viktiga kanaler för honom att uttrycka sina åsikter.

– Arbeten som jag hade utfört under blytiden försvann och rationaliserades bort. På den tiden behövde man inte en lång utbildning för att bli ombudsman i ett fackförbund och jag anställdes av Landsbygdens arbetarförbund.

Som svenskspråkig ombudsman företrädde han en diverse skara arbetare, från skogs- och trädgårdsarbetare till pälsfarmare till sådana som jobbade inom torvindustrin.

– Det var ett jämviktsförbund. Socialdemokraterna hade övervikt med några mandat men i Norra Finland var kommunisterna starkare. Min finska var dålig men blev bättre i det arbetet fast jag jobbade som svenskspråkig ombudsman.

Under de fem åren som ombudsman blev kusttrakterna bekanta och Johnsson fick resa mycket med bil. Sedan anställdes han av Arbetarskyddsstyrelsen. Efter tretton år där pensionerades han 1992 och flyttade till Lovisa.

– Vi har ägobostad på det bästa stället i Lovisa och jag tycker om att bo i höghus. Det är dessutom bara tjugo kilometer till stugan. Nu när jag fyller nittio rör jag mig inte lika bra längre eftersom jag behöver rollator, berättar Per-Erik.

Med regeringen är han nöjd och tycker att det är viktigt att regeringen har människornas stöd i pandemitider. Han har ingen förståelse för kritiken som gäller regeringens hantering av krisen.

Det som oroar honom är fackföreningsrörelsens situation.

– Fackföreningsrörelsen är sårbar. Det är inte bra med personliga avtal och arbetsplatsavtal. Det är viktigt med trepartsbotten med tanke på den vanliga arbetaren, säger Johnsson.

Tiden i HSAF minns han med värme. Både Fagerholm och Friberg har betytt mycket för honom som förebilder.

– Jag lärde mig mycket av Fagerholm. På något sätt gillade han mig. Friberg var den närmaste läraren till mig fast han är fem år yngre.

Speciellt varmt tänker Per-Erik på HSAF:s legendariska julbasarer som ordnades av föreningens kvinnogrupp, den så kallade syföreningen.

– Dit bar jag bänkar, stolar och bord. Min hustru var nästan den yngsta bland föreningens damer. Hon och Judith Fagerholm blev bekanta genom syföreningen.

Johnsson minns att han besökte K-A Fagerholm bara några dagar innan den legendariska talmannens död, en kort tid efter att Judith hade gått bort.

HSAF:s 90-årsfest minns Per-Erik som en höjdpunkt. Sveriges statsminister Ingvar Carlsson var festtalare, Vivica Bandler övade in ett teaterstycke och president Mauno Koivisto var med på festmiddagen.

Också pensionärstiden har varit händelserik. I tjugo år var han ordförande för Östnyländska pensionstagare som har vad med om att grunda i Lovisa 1993. Han har dessutom skrivit tre diktsamlingar och en självbiografi, samt medverkat i fyra hembygdsböcker för Harsböle-Labby.