KOLUMN

Människor runt om i Europa känner förmodligen ångest när de ser på västvärldens allmänna utveckling och det stillastående Europa hamnat i. Allt hårdare värderingar har kommit fram sedan finanskrisen år 2008. Arbetsvillkoren har på många sätt försämrats och för oss unga ser det ut som om vår generation kommer att få det sämre ställt än våra föräldrar.

Globaliseringen, som under 1990-talet och början av 2000-talet sågs som en möjlighet för alla att uppnå högre levnadsstandard kritiseras idag allt hårdare. Fattigdomen har nog minskat i en del länder tack vare utökat internationellt handelsutbyte, men överlag har samhällsklyftorna ökat radikalt eftersom globaliseringen fungerar orättvist. Den rikaste procenten äger numera mer än hälften av världens tillgångar. Om utvecklingen fortsätter i den nuvarande riktningen kommer den rikaste procenten år 2030 att äga nästan två tredjedelar av världens egendom.

De högerextrema krafterna kritiserar hårt globaliseringen och ser den Europeiska unionen som en orsak till dagens problem, inte som en lösning. Mycket av den samhällsångest som har uppstått som följd av växande osäkerhet och tilltagande marginalisering har kanaliserats till de högerextrema krafterna. De har övertagit vänsterns roll som förespråkare för social rättvisa, men de har inga lösningar att komma med.  De diagnostiserar felen utgående från sitt xenofobiska förhållningssätt och sin auktoritära stil och det leder till att de fragmenterar samhället och undergräver friheten.

Kritiken mot den Europeiska Unionen som en del av den globala världshandeln är visserligen befogad i den mening att unionen blivit ett instrument för neoliberal handelspolitik. CETA-avtalet om frihandel mellan EU och Kanada godkändes av unionen år 2017. Liksom i diskussionerna om ett liknande avtal med USA, väckte det kraftig kritik på grund av de så kallade skiljedomstolarna, som överför makt från demokratiska institutioner till multinationella storbolag.

Den Europeiska unionen har också mött kritik för hanterandet av finanskrisen år 2008, då privata investerares tillgångar räddades framom vanligt folks. Flera års åtstramningspolitik förvärrade situationen i Europa och finanskrisen övergick till en social och politisk kris som vi ännu idag befinner oss i.

De progressiva, socialdemokratiska rörelserna, som vuxit upp kring Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien visar att det finns humana alternativ till den nu regerande neoliberala och högerextrema politiken. Det intressanta med de här rörelserna är att de klarat av att modernisera den rödgröna demokratiska rörelsen genom att anpassa ideologin i modern tid. De har även lyckats få ungdomen att vakna och med i kampen om en bättre mänsklighet.

Europa behöver inte längre fortsätta att driva en neoliberal politik, som nonchalerar den tilltagande marginaliseringen, ångesten och de sociala orättvisorna mellan människor. I stället för att falla i fascismens mörka hål kan Europa förbättra människors villkor genom att upptäcka det återfödda rödgröna alternativet.

Den Europeiska unionen behöver inte vara ett instrument för neoliberalism utan tvärtom en gemenskap med visioner om utvecklandet av den sociala rättvisan, den ekologiska hållbarheten och demokratin. En union som kämpar för de centrala humana värderingarna i samhället. Unionens handelsavtal behöver inte enbart gagna de multinationella storbolagen utan samhället i sin helhet. Avtalen kan omförhandlas så att de är rättvisa för alla inblandade och inte enbart för de rika. Den växande sociala krisen kan bekämpas med solidariska investeringar på områden, som tryggar vanligt folks liv.

Den okontrollerade kapitalismen måste tämjas. Samhällenas resurser bör användas långsiktigt för uppbyggandet av fred, demokrati, social rättvisa och bevarandet av planeten. Vi kan, om vi vill, åstadkomma stora framsteg, både på det andliga och det teknologiska området.

Tomi Kontkanen

FSD-styrelsemedlem