De första valen med allmän och lika rösträtt hölls år 1907, alltså under en tid då Finland ännu utgjorde ett autonomt storfurstendöme inom det Ryska imperiet. Så varför ändrades det politiska systemet i Storfurstendömet Finland just då, så att det blev det modernaste i Europa?

I slutet av 1800-talet representerades ungefär trettio procent av befolkningen politiskt av ståndslantdagen. Den icke jordägande rurala befolkningen, den snabbt växande gruppen av arbetare i städerna och alla kvinnor hörde till den omkring sjuttio procent stora delen av befolkningen som inte hade någon politisk representation.

Under de sista åren av 1800- och de första åren av 1900-talet införde tsaren omfattande förryskningsåtgärder i Finland. Åtgärderna ledde till protester, som kulminerade i mordet på generalguvernör Bobrikov. Arbetarrörelsen arrangerade strejker och krävde att allmän och lika rösträtt skulle införas i Finland. Efter att storstrejken 1905 i Ryssland spreds till Finland, annullerade tsaren förryskningsåtgärder och reformerade det politiska representationssystemet enligt arbetarrörelsens krav. Tsaren försökte alltså stabilisera systemet och undvika revolution genom att tillmötesgå arbetarrörelsens önskemål och införde därför allmän och lika rösträtt för 24 år fyllda kvinnor (som första i Europa) och män i Storfurstendömet Finland. Arbetarrörelsen hade nämligen på kort tid växt till sig, så att den år 1905 utgjorde den största sociala rörelsen i Finland.

Minoritetsställning

I slutet av 1800-talet var språkfrågan den primära konflikten som delade den röstberättigade delen av befolkningen. Språkrelationerna i samhället var under omvälvning och språkkonflikten hade efter målmedvetet och långsiktigt arbete av finskhetsrörelsen spridit sig också bland bredare lagren av befolkningen. Majoriteten av adeln och borgarna, det vill säga två av de fyra stånden i lantdagen, ville bevara det svenska språkets ställning och försäkra fortlevnaden av den svenska kulturella traditionen i Finland. Den fennomanska eliten, som vid det här laget förespråkade ett enspråkigt finskt Finland, hade uppnått ett avgörande inflytande bland de två resterande stånden: bönderna och prästerna. Maktbalansen i lantdagen innebar att personer som ville bevara det svenska språkets ställning och den svenska kulturella traditionen i Finland kunde blockera initiativ som på ett grundläggande sätt skulle ha påverkat språkrelationerna i samhället.

Införandet av allmän och lika rösträtt genom lantdagsordningen 1906 ändrade på ett drastiskt sätt på den här situationen och på språkförhållandena i landet. Reformen innebar att de personer som inom ståndslantdagen hade arbetat för bevarandet av den svenska kulturella traditionen och det svenska språkets ställning i Finland förlorade politiskt inflytande och svenskan blev i praktiken ett minoritetsspråk. Vid den här tidpunkten talade omkring tolv procent av befolkningen svenska som modersmål. Den avgörande frågan för det svenska språkets framtida ställning var nu på vilken basis den svensktalande befolkningen skulle rösta.

De första partierna i Finland växte fram ur de språkbaserade nationella rörelserna på 1860-talet. Svenska partiet hade inte varit beroende av ett utbrett väljarstöd innan det politiska systemet ändrade, och medlemskap i partiet hade varit begränsat till urbana, utbildade svensktalande. På grund av lantdagsordningen 1906 ersattes Svenska partiet av Svenska folkpartiet (SFP), och en mobiliseringsprocess med avsikten att försäkra väljarstöd för SFP påbörjades överallt i de svensktalande områdena. Det argument som framfördes till svenskspråkiga väljare var att de behövde rösta på basen av språk om de ville bevara det svenska språkets ställning och den svenska kulturella traditionens fortlevnad i Finland. De svenskspråkiga arbetarna var sedan år 1899 organiserade i Finlands Svenska Arbetarförbund (FSA). Den kanske största enskilda orsaken till att FSA och Svenska partiet inte lyckades utveckla ett samarbete var att Svenska partiet motsatte sig arbetarrörelsens primära krav på allmän och lika rösträtt. Istället blev FSA år 1906 en del av det Socialdemokratiska partiet (SDP), som hade grundats år 1899. Tvåspråkiga SDP deklarerade år 1906 att partiet erkänner och respekterar de svenskspråkigas språkliga rättigheter och vikten av fortlevnaden av den svenska kulturella traditionen i Finland. Innan deklarationen hade språkkonflikten varit kännbar också inom SDP.

Valet 1907

Det var svårt att förutse resultatet av det första valet med allmän rösträtt. Majoriteten av befolkningen hade ingen erfarenhet av politiskt deltagande. Befolkningen var splittrad enligt klass, region och språk. Kristna arbetarpartiet och Agrarförbundet (nuvarande Centern i Finland) var nygrundade partier som kämpade om de 200 platserna i enkammarlantdagen med SDP, SFP, Gammalfinska partiet (föregångare till Samlingspartiet) och Ungfinska partiet.

Mellan sjuttio och åttio procent av den svenskspråkiga befolkningen röstade på SFP i valen 1907, så gott som alla övriga röstade på svenska kandidater inom SDP, som var det enda tvåspråkiga partiet. SFP fick tjugofyra av 200 platser i enkammarlantdagen. SDP vann åttio platser med hjälp av ett massivt stöd av landsbygdens icke-jordägande befolkning. Det innebar att partier som ställde sig positiva till det svenska språkets och den svenska kulturella traditionens fortlevnad i Finland hade en majoritet av platserna i enkammarlantdagen.

En ny våg av förryskningsåtgärder kom dock snart att överskugga de nyvunna politiska rättigheterna. Frågan om huruvida Finland borde vara enspråkigt finskt eller tvåspråkigt finskt och svenskt ersattes av en oro för att det offentliga livet istället skulle bli påtvingat ryskt.

Men de första valen med allmän rösträtt skapade ett röstningsmönster bland svenskspråkiga, där majoriteten röstar på basen av språk. De svenskspråkiga arbetarna (och sedan 1970-talet också andra) på svenskspråkiga kandidater i vänsterpartier och största delen av de övriga på SFP. Det här mönstret har hållit i sig rätt bra fram till idag, även om svenskspråkiga kandidater i nya partier och i gamla partier som har registrerat sig som tvåspråkiga också har fått en del röster av finlandssvenskarna sedan 1970-talet.

Maria Saaristo