I förbundsrepublikens sydvästra del lever drygt elva miljoner invånare. Regionen präglas av bl.a. tung fordons- och verkstadsindustri men har även betydande lantbruksarealer.

Under efterkrigstiden ansågs Baden-Württemberg i nämast sex decennier som ett av CDU:s starkaste fästen. Den perioden upphörde för femton år sedan när det gröna partiet med Winfried Kretschmann i spetsen vann valet och gjorde en framgångsrik karrär som Tysklands hittills ende gröne ministerpresident.

Av åldersskäl kastade han inte längre hatten i ringen.

Inför gårdagens omröstning hoppades CDU länge att kunna återerta partiets gamla maktdominans. Målsättningen backades länge upp i alla opinionsmätningar.

Men i de senaste veckornas slutspurt tog den gröne spetskandidaten Cem Özdemir mot alla odds ändå hem en knapp seger.

Grön kontinuitet

Det var på håret. Enligt resultaräkningen förlorade den kristdemokratiske profilen Manuel Hagel med enbart 0,5 procents avstånd till den gröne konkurrenten.

CDU slutade på 29,7 procent. Men även ett plus på drygt fem procent räckte inte mot den gröna segersiffran på 30,2 procent (-2,4).

Trafikljuskoalitionens tidigare lantsbruksminister Cem Özdemir kommer således att som regeringsbildare förlänga den gröna kontinuiteten i Baden-Württemberg.

För första gången får dessutom en politiker med turkisk invandrarbakgrund chansen att röstas fram till ministerpresident i en tysk delstat.

Liksom under de senaste tio åren talar dessutom allt för en förnyad grön-svart koalition i huvudstaden Stuttgart.

Som största oppositionspartiet i delstatsparlamentet kan anhängarna för det högerextremistiska partiet AfD gläda sig åt en fördubbling till hela 18,8 procent. Jubeln bakom ”brandväggen” är stor, men rubbar ändå inte de demokratiska partiernas sammanhållning.

Bland de tyska socialdemokrater är stämningen däremot i molläge. Med en trist och historisk enastående notering fick SPD inte ens en pallplats utan stannade ensiffrigt på blyga 5,5 procent. En halvering i jämförelse med valet för fem år seden innebär både ett debacle och en absolut felstart in i det tyska supervalåret.

Under femprocentsspärren stannade det liberala partiet FDP och vänsterpartiet Die Linke.

Polarisering

I eftervalsanalysen beklagar främst CDU:s företrädare att man missade chansen att erövra den tionde (av sexton möjliga) posten som ministerpresident i en tysk delstat.

Som orsak beklagas att valet i Baden-Württemberg i högsta grad utvecklades till ett personval som i viss mån trängde undan partiets innehållsmässiga ambitioner för den sviktande ekonomin.

De gröna satsade högt för att framhäva den kände och karismatiske Cem Özdemir även genom i viss mån dölja hans partipolitiska färg.

Manuel Hagels knappa nederlag tolkas inom CDU även som en konsekvens av en ”smutskampanj” som lanserades några veckor inför valdagen.

Till faktaläget hör att en grön förbundsdagsledamot hade grävt fram en åtta år gammal intervju med den då 29-åriga Hagel.

Samtalet gällde ett besök i en realskoleklass. I sin utvärdering ägnade CDU-politikern sig åt svärmerier om den 16-åriga studenten Ewas ”rådjursbruna ögon”.

Visserligen insåg han senare sitt misstolkningsbara ordval och bad om ursäkt, men själva debatten om hans märkliga utspel hade knappast någon främjande effekt för Hagels valrörelse. Tvärtom.

Manuel Hagel 2025. (Foto: Wikimedia Commons)

En polarisering med kandidatfrågan i centrum kritiserades även av SPD:s ordförande Bärbel Bas. I en teve-intervju framhävde hon att partiet misslyckades med att förankra ämnen som social rättvisa och trygga arbetsplatser bland väljarna.

Den gemensamma trista nämnaren för båda regeringspartierna i Berlin är dessutom att målsättningen att skapa ett mer gynnsamt utgångsläge för årets frya kommande delstatsval gick på stöpet.

Arbetslugnet inom den svartröda koalitonen kan framöver rubbas av partiinterna kritiker som söker en konflikt med avsikten att på nytt skärpa den egna profilen.

Kruxet är dock att Tyskland knappast har råd att i ett läge med grava utrikespolitiska problem och ekonomiska svårigheter även brottas med kontraproduktiva koalitionsstrider.

AfD:s ”triumfår”?

Att äventyra samförståndet mellan de demokratiska partierna kan endast att ge ytterligare stöd för den högerextremistiska begäran att riva brandväggen och strategien att (med hjälp av CDU) storma in i maktens korridorer.

AfD:s fördubbling av röstläget i Baden-Württemberg är ett högt varningsskott.

Partiet har visserligen fortfarande sina starkaste bastioner i östra Tyskland men landvinningar i väst är mera en bara oroväckande.

I den egna propagandan har AfD:s ledare redan utnämnt delstatsvalen 2026 till ”triumfår” i syftet åstadkomma ett ”systemskifte”.

Att gång på gång upplysa väljarana om att partiet har vidöppna dörrar för rassister och antidemokratiska högerextremister tycks (ännu) inte slå rot.

Även den aktuellt jäsande s k släktingaffären då AfD:s ledamöter anställer andra partikumpaners systrar, brödrar, föräldrar mm på skattebetalarens bekostnad i parlamentskansler tycks inte ha skadat väljarnas uppslutning.

Senaste beviset är spetskandidaten i Baden-Württemberg Markus Frohnmaier som står i fokus för motsvarande korruptionsmönster. Han belönades.

Enligt seriösa källor i tidningen Südeutsche Zeitung anklagas samme politiker även för en nära relation och t.o.m. kontroll av makthavarna i Kreml.

Att väljarna tycks blunda för motsvarande företeelser ökar trycket för det demokratiska samhället som hotas av en fortsatt destabilisering.

Ansvart för att den processen bromsas ligger f.n. även på förbundskansler Friedrich Merz och hans löfte om att ”det här partiet kan aldrig vara en partner för oss”.

Om två veckor stundar delstatsvalet Rheinland-Pfalz där SPD kämpar för att bevara rollen som ledande parti.