Förklaringen är tveklöst lätt att inse. Som tysk kan jag mitt eget lands mörka historia. Andra världskrigets fasor och de tyska nazisternas ansvar för försöket att förinta de europeiska judarna satte djupa spår. Över sex miljoner offer är ett tungt arv.

Men min solidaritet är inte blind. Att värna den judiska statens existens kan inte innebära att tiga om det ansvaret som Israels regeringschef Benjamin Netanyahu och hans högerextrema stödpartier lastar på sig genom en brutal och inhuman krigföring gentemot den palestinska befolkningen på Gazaremsan och Västbanken.

När Hamasledarna den 7 oktober 2023 öppnade Pandoras box genom en massaker med över 1 400 dödsoffer i den israeliska civilbefolkningen samt tog omkring 200 gisslan, förstod jag de omedelbara våldsamma hämndaktionerna mot terrorgruppen.

Även de tyska partierna reagerade närmast enhetligt genom att visa förståelse för de israeliska militära aktionerna.

Men den senare utvecklingen med en ännu ohejdad brutalitet mot främst Gazas befolkning inledde till och med för den tyska politiken ett tidigare otänkbart paradigmskifte.

Av alla tidigare regeringar sedan andra världskrigets slut har Israels säkerhet betraktats som en del av det tyska existensberättigandet eller ”raison d`être” som det heter i diplomatspråket.

En första kursomläggning skedde redan i juni då förbundskansler Friedrich Merz talade om en ”humanitär katastrof” och en ”mänsklig tragedi” med blick på Israels brutala framfart mot den palestinska befolkningen på Gazaremsan.

I den då nybildade svart-röda koalitionen rådde ändå oenighet om vilka påföljder en motsvarande kritik skulle få i praktiken. SPD:s krav om att slopa tyska vapenleveranser till Israel fick inget gehör varken inom CDU eller det bayerska CSU.

Men den aktuella fasen, då Netanyahu hotar med och förbereder en militär ockupation av Gaza City ledde på fredag 8 augusti till att den tidigare kursomläggningen inte bara bekräftades utan förstärktes. ”Under de nuvarande omständigheterna godkänner den tyska regeringen inte längre några vapenleveranser som kunde komma att sättas in på Gazaremsan”, löd det officiella och historiskt enastående beskedet från Berlin.

Den tyske förbundskanslern ifrågasatte att militär upptrappning kan tjäna kampen mot Hamas. Vidare betonade han regeringen Netanyahus ansvar för civilbefolkningens försörjning med livsviktiga förnödenheter.

Inom CDU och CSU väckte beslutet visserligen även ett kritiskt eko. En del talespersoner varnade för att förbundskansler Merz sätter trovärdigheten i landets traditionella Israel-politik på spel. Däremot finner de tyska socialdemokraterna sina egna tidigare värderingar bekräftade. SPD-ordföranden Lars Klingbeil fastslog i ett uttalande till media att solidariteten med staten Israel kvarstår, men sa samtidigt att något som är ”fel ändå måste kännetecknas som fel”.

Att det tyska beslutet kommer att drabba Israels militära förmåga måste tas med en nypa salt. Men det kan ändå ha ett viktigt symbolvärde inte minst för EU:s framtida överläggningar.

Som en första verbal konsekvens reagerade Israels regeringschef Benjamin Netanyahu med grava förebråelser om att det tyska beslutet ”belönar Hamas terrorism”.

Att Israels högerregering av olika skäl inte är intresserad av en humanitär fredslösning för palestinierna är knappast någon politisk hemlighet. Det enda man ändå kan hoppas på är att landets demokratiska opposition kan samla kraft för att sätta gränser för Israels nationalistiskt motiverade framfart i regionen.