Rubriken för det 162 sidor långa dokumentet lyder ”Ansvar för Tyskland”.

Till proceduren för att giltigförklara den nya svart-röda alliansen hörde ett CSU-styrelsebeslut samt ett godkännande inom ramen för en s.k. lilla partikongress för CDU. Båda instanser gav grönt ljus.

Utan alternativ

För de tyska socialdemokraterna tog den demokratiska proceduren omkring två veckor. I en online-omröstning röstade de drygt 360 000
medlemmarna för eller emot avtalet med de kristna systerpartierna. Enligt stadgarna krävdes ett deltagande av minst 20 procent plus ett positivt besked av minst hälften av alla gräsrötter som deltog i röstläggningen.

Till den rådande politiska dramatiken i Tyskland hör ett högerextremistiskt bakgrundskrammel med ett AfD som enbart väntar på ett fiasko i koalitionsbildningsfasen eller framöver.

Läget medförde att det aldrig fanns några förnuftiga argument mot en uppslutning bakom SPD-ledningens markering att legitimera den kommande regeringsalliansen.

Resultatet presenterades idag på förmiddagen och bekräftade den kompromisslinjen som partiets förhandlare häromveckan åstadkom med CDU/CSU:s företrädare.

Enligt ett pressmeddelande från Willy-Brandt-Haus i Berlin detog 56 procent av de inskrivna socialdemokraterna i omröstningen.

Ett stort förtroendebevis för SPD-ledningen innebär att 84,6 procent röstade ja och enbart 15,4 procent röstade nej. Koalitionsavtalet kommer således att undertecknas på måndag.

Under omröstningsfasen hade främst SPD:s ungdomsförbund ”Jungsozialisten” appellerat för ett nej. I argumenteringen framställdes avtalet som socialt obalancerat vidare kritiserades brister i migrationsfrågan.

Men resultatet visar att de omkring 42 000 röstberättigade ”Jusos” aldrig hade någon kännbar genomslagskraft.

Regeringsarbetet startar

Visst kan man inte utesluta att en del av ja-rösterna lades med näven osylig i fickan. Farhågor mot delar av koalitionsavtalet kombineras då med tvivel mot Friedrich Merz förmåga att lösa kommande konflikter.

Bland stötestenarna räknas t.ex. att den kommande CDU-kanslern utesluter skattehöjningar medan SPD helst avser att höja trycket för höginkomsttagare.

Även införandet av en till 15 euro höjd minimilön kan vålla framtida slitningar.

Den nya regeringsalliansen enades däremot om att främst ta hänsyn till den övergripande målsättningen att få den tyska ekonomin på fötterna igen.
Bara för den målsättningen förfogas över ett omfattande finanseringspaket på omkring 500 miljarder euro.

När det gäller den starkt symbolladdade migrationspolitiken så fastslår koalitionsavtalet avsikten att starta en offensiv för att avvisa personer utan godkända asylskäl eller uppehållsstatus.

Dessutom tänker regeringen begränsa flyktingarnas möjligheter att sammanföras med familjemedlemmar som fortfarande vistas utomlands.
Antalet migranter ska även sänkas genom att fler länder kommer att deklareras som ”säkra härkomststater”.

En del av dessa aspekter kan innebära orosmoment inom SPD:s vänsterflygel. Detsamma gäller för Friedrich Merz senaste utspel i en teve-intervju att hålla fast vid sitt tidigare löfte om att leverera den omdiskuterade Taurus-missilen till Ukraina. Han länkade ihop varningen med kravet om att Ryssland måste sluta bomba civilbefolkningen i grannlandet.

I ett första eko från Moskva kallade förre presidenten Dmitrij Medvedev Merz ”nazist” och hotade med att den åtgärden skulle betyda en ytterligare eskalation av kriget.

I den tolkningen ingår att Tyskland då skulle betraktas som aktiv aktör i krigsscenariot.

Vilka åtgärder och upptrappningar sedemera vidtas återstår att se för tiden efter den 6 maj då Friedrich Merz efter valet i förbundsdagen tar över ansvaret som tysk kansler.

Sammanhållning

Om de kvarvarande motsättningarna i den svart-röda alliansen sedan jäser vidare och ger näring till allvarliga konflikter skulle det enbart gynna AfD som i en del opinionsmätningar drar jämt med eller kör om CDU/CSU.

De tidigare ogynnsamma kontroproduktiva erfarenheter med trafikljuskoalitionen är i färskt minne och borde innebära ett varningstecken.

Om man inte vill tillmötesgå liknade havereringsrisker behöver regeringen främst arbetsro och sammanhållning. Merz och SPD-ledaren Lars Klingbeil är med andra ord dömda att lyckas.

Till straffskalan för det motsatta fallet hör nyval eller en instabil minoritetsregering. I båda fallen gläds endast AfD-ledaren Alice Weidel. Hennes strategi att skapa ett ”österrikiskt läge” med ett högernationalistiskt parti starkast i förbundsdagen är ingen hemlighet.

Ett motsvarande maximalstraff skulle inte bara destabilisera Tyskand utan även skicka djupt felaktiga signaler till resten av Europa och makthavarna bakom Kremlmuren. I den bedömningen ingår även alla förstärkande effekter som världen utsätts för p.g.a. politiska irritationer och villovägar som kännetecknar Trump-administrationens oberäkneliga kursval.

Perspektiv

Regeringssamarbeten i Berlin mellan CDU/CSU och SPD brukade förr omkrivas som ”grosse Koalition”. Den tiden är förbi. Svart-röd har numera endast en mandatsövervikt på femton ledamöter.

Med enbart 16 procent tvingades inte minst socialdemokraterna att acceptera en historisk bottennotering.

Men när det gäller partiets kommande politiska inflytande kan man nästan tala om ett mirakel. Enligt veckotidningen Die Zeit förlorade SPD men vann tack vare Lars Klingbeils roll som skicklig förhandlare ändå stort.

Det mest synliga resultatet att den nya regeringen kommer att bestå av sju socialdemokratiska ministrar, medan CDU/CSU (med 28,5 procent) har tio inklusive förbundskanslern Merz. Tre av ministrarna representerar CSU.

Att äventyra SPD:s nyvunna styrka i förbundsregeringen vore oansvarigt. Visserligen hamnade en del socialdemokratiska värderingar i skymundan men detsamma gäller också för CDU/CSU.

Alla partier har kompromissat och borde nogrannt iaktta den kände statsvetaren Herfried Münklers uppmaning. I sin senaste bok talade han om att landets framtida demokratiska perspektiv hänger på förmågan att skapa resiliens mot högernationalistiska ambitioner att rubba balansen i Berlin.

För SPD står mycket på spel. I en aktuell analys av nyhetmagasinet Der Spiegel karakteriserades den 69-årige regeringschefen Friedrich Merz som ”övergångskansler”. Den 22 år yngre SPD-chefen Lars Klingbeil beskrevs däremot som en tänkbar förhoppningsbärare för framtiden.

Att SPD-chefen under de senaste åren har skärpt sin profil och även kan ha mera långtgånende ambitioner för framtiden är närliggande. Men även här gäller förutsättningen att han tillsammans med Merz måste skapa en stabilitet för nytt förtroende i synnerhet bland de tyska mittenväljarna.