I historieskrivningen framstår han som en slags ”filosofiskt upplyst envåldshärskare”.

Men som alla andra regenter av sin tid fick han hederstiteln ”den store” främst genom en framgångsrik krigföring på bekostnad av andra stater.

Med ett gap på över 250 år är det numera den demokratiskt valde förbundskanslern Friedrich Merz som styr landets politiska öde i den tyska huvudstaden Berlin.

I november fyller han 70 år, men förmodligen kommer han ändå inte att få smeknamnet ”der alte Fritz”.

Med sina 198 centimeter har han en beaktningsvärd längd, vilket på tyska skulle betraktas som ”gross”. Om han däremot i kvalitativ bemärkelse blir en ”stor” politiker kan knappast avgöras efter enbart en månads regeringstid.

Faktum är dock att han med blick på det dramatiska läget på Gazaremsan inlett en smärre kurskorrektur i förbundsrepublikens relation gentemot Israel.

Historiska villkor

I den tyska historien under 1900-talet har politiska beslutsfattare blivit ökända för ödesdigra vägval som slutade i två världskrig och toppades av nazisternas brutala civilisationsbrott mot främst de europeiska judarna.

På plussidan står ändå ledande efterkrigspolitiker. På grund av sina insatser för avspänning i Europa tilldelades SPD-förbundskanslern Willy Brandt Nobels fredpris.

CDU-kanslern Helmut Kohl tillskrivs bestående förtjänster för den tyska och europeiska enheten.

Gemensamma villkor för både dessa och andra regeringschefer fram till idag är att i synnerhet det utrikespolitiska svängrummet även bestämdes av Nazitysklands långa mörka skuggor. Detta gäller i inte minst för förbundsrepublikens särskilda solidaritet med den 1948 grundade judiska staten Israel.

David Ben-Gurion-stiftelsens skylt i Hamburg. (Foto: Wikimedia Commons)

Den förste tyske kanslern Konrad Adenauer och Israels regeringschef David Ben-Gurion lade grunden för ny relation. För 60 år sedan utgjorde det historiska traumat inte längre något hinder för att knyta diplomatiska förbindelser mellan båda länder.

Därefter fördes framgångsrika förhandlingar om skadestånd och omfattande ekonomisk stöd för den staten vars existens vore otänkbart utan Auschwitz.

Att Israels säkerhet är en del av det tyska existensberättigandet eller ”raison d`être” som det heter i diplomatspråket bekräftades bl.a. i ett tal som Angela Merkel höll 2008 inför det israeliska parlamentet Knesset.

En närmast ordagrann försäkran upprepades sedan även av SPD-kanslern Olaf Scholz.

Kursomläggning

Den 7 oktober 2023 öppnade Hamas-ledarna som bekant Pandoras box genom en massaker med över 1 400 dödsoffer i den israeliska civilbefolkningen samt att fängsla omkring 200 gisslan. Denna brutala våldsinsats fördömdes enhälligt av partierna i Berlin. Samtidigt fastslog regeringen återigen att Israels säkerhet och rätt till självförsvar är orubbliga principer för den tyska politiken.

Något som då också bekräftades av oppositionsledaren Friedrich Merz.

Upp till en viss grad hystes sedermera även förståelse för Netanyahu-regimens vedergällningar i samband med försöken att befria gisslan.

Men det finns tydligen även gränser. Till en slags vattendelare i relationen mellan Israel och Tyskland utvecklades den aktuella situationen på Gazaremsan som enbart kan sammanfattas med ”humanitär katastrof”.

I en uppmärksammad mediaintervju talade förbundskansler Friedrich Merz häromveckan inte bara om en ”mänsklig tragedi” som pågår i Gaza.

Han saknar även förståelse för målsättningen bakom Israels militära åtgärder.

För första gången nagelfar en tysk kansler närmast odiplomatiskt att lidandet som tillfogas den palestinska civilbefolkningen enligt honom inte är förenligt med den berättigade kampen mot Hamas-terrorn.

Tanken avslutar han med att Tyskland av historiska skäl måste vara återhållsamt med kritik på Israel, men att en ”röd linje” ändå har överskridits.

Värderingsskifte

Merz utspel om att Netanyahu-regeringens våldsamma framfart på Gaza strider mot den humanitära folkrätten ändrar på relationen mellan de båda länderna.

Lars Klingbeil (SPD) den 5 maj 2025 när koalitionsavtalet mellan CDU/CSU och SPD undertecknades. (Foto: Martin Rulsch/Wikimedia Commons)

Hans kurskorrektur får även stöd av SPD:s vicekansler Lars Klingbeil samt den socialdemokratiska förbundsdagsgruppen.

Enligt nyhetsmagasinet Der Spiegel verkar uppslutningen för Merz kritik mot Israel ändå inte heltäckande inom systerpartierna CDU och CSU.

Något som kan få konsekvenser för debatten om Tyskland framöver kommer att fortsätta med att leverera militär utrustning samt ammunition till Israels armé.

Den konflikten kan även spåras inom regeringen eftersom SPD kräver att ett motsvarande stöd inte längre kan tolkas som ett bidrag för Israels legitima rätt till självförsvar.

Ett liknande värderingsskifte noteras även i färska opinionsmätningar som visar att hela 80 procent av tyskarna står bakom den aktuella kritiken mot Israels hänsynslösa Gazapolitik.

Gideon Sa’ar 2024. (Foto: Wikimedia Commons)

Enligt nyhetsprogrammet Tagesschau anser dessutom 43 procent att vapenleveranser måste begränsas. Cirka 30 procent pläderar t.o.m. för ett fullständigt stopp.

Balansgången mellan Tysklands historiska ansvar och hänsyn till det katastrofala läget på Gaza präglade under veckan även mötet mellan den tyske utrikesministern Johann Wadephul (CDU) och hans israeliske kollega Gideon Sa’ar i Berlin.

Under en presskonferens försäkrade Wadephul visserligen nödvändigheten att ompröva de tyska vapenleveranserna men talade samtidigt emot att utfärda villkor eller att hota Israel med sanktioner.

Till den bilden passar att förbundsrepubliken också inom EU intar en snarare försiktig position. Debatten gäller då främst att ifrågasätta associeringsavtalet med Israel. Skälet är landets ansvar för det pågående människorättsdramat på Gaza.

Hela sjutton utrikesministrar stöder initiativet. Johann Wadephul och Tyskland står däremot än så länge avvaktande utanför.

Tysklands och USA:s utrikesministrar Johann Wadephul och Marco Rubio i Washington, D.C. den 28 maj 2025. (Foto: Freddie Everett/USA:s utrikesdepartement/Wikimedia Commons)

Till den trista helhetsbilden hör tyvärr att det knappast finns några hållbara indicier för att den nationalistiska regeringen i Israel under Benjamin Netanyahus ledning söker en seriös fredslösning med den palestinska befolkningen.