– För närvarande liknar SPD ett fordon med trasiga bromsar i en nerförsbacke. Dessutom är det oklart vem som ska underhålla, reparera och styra kärran för att göra nästa utfart till en uppförsbacke.

Marken gungar sedan länge. I början av juni kom slutligen skalvet som fortfarande håller på att skaka de tyska socialdemokraterna i sina grundfästen.

Efter enbart drygt ett år som partiordförande kastade Andrea Nahles in handduken och gav upp. Hennes avgång är total. Hon lämnade även posten som SPD:s gruppledare och sitt mandat i förbundsdagen.

Nahles spektakulära reträtt har grava konsekvenser på minst två plan. För det första fördjupas SPD:s sedan länge jäsande kris till nya existenshotande dimensioner. För det andra resas stora frågetecken om regeringsalliansens perspektiv i den s.k. storkoalitionen med CDU/CSU.

Frågan är dock om SPD har råd att bidra till att Tyskland destabiliseras. Läget tycks vara olämpligt i en fas då det egentligen gäller att lösa konflikter inom EU samt att värja sig mot trumpska om handelskrig och andra irriterande övertrump från Vita huset.

Handlingsalternativen är att fullfölja mandatperioden med samma koalition fram till 2021 eller att SPD lämnar regeringen under innevarande året. Konsekvensen av det senare vore antingen en CDU-ledd minoritetsregering eller ett nyval i förtid.

Krisens symtom

Enligt medierapporteringar sågades Andrea Nahles av motståndarna inom partiet. Visst drabbas även SPD i likhet med andra stora organisationer av intriger och maktkamp. Men till helhetsbilden hör att hon också ansvarar för grava felbedömningar. Redan före och senast efter 2017-års förkrossande valnederlag var behovet av att modernisera partiet akut. I april året därpå ställde Nahles upp som ordförandekandidat. Hon valdes inte minst för sin övertygelse att om kunna verkställa inre reformer och samtidigt som gruppledare bidra till ett framgångsrikt regeringsarbete.

Med facit i handen är den bittra realiteten att hon i praktiken saknade idéer med genomslagskraft för att få SPD på fötterna igen. Varken hennes personliga profil eller politiska budskap entusiasmerade väljarna eller gav nya svar på frågan om varför socialdemokraterna behövs i politiken.

Ytterligare ett dråpslag noterades i valet till EU-parlamentet. Partiet fick katastrofala 13,8
procent. Efterkrigshistoriens lägsta uppslutning blev nästa rungande larmsignal för SPD:s
framtidsperspektiv. Bara 1887, under kejsarrikets villkor, fick partiet med 10,1 procent ett ännu
sämre resultat.

Att sittande partiordförande i det läget ges en del av ansvaret förvånar knappast. Misstroendet mot Andrea Nahles matades dessutom genom en del olyckliga offentliga uppträdanden. Hennes pondus ifrågasattes. Beteenden som hon ansåg att visa personlig autencitet och humor under karnevalstider resulterade i hån istället för skratt. Nidbilder av Nahles multiplicerades återkommande i mediala satirprogram.

Det tragiska i sammanhanget är att ett SPD som står för solidaritetstanken ibland har svårt med att föjla upp den värderingen bland de egna kamraterna. Särskild under upprivande krislägen finns alltid rivaler och protagonister som försöker sätta krokben och är osolidariska gentemot ledande profiler. Fenomenet är inte nytt i SPD:s partihistoria. Nahles själv var förresten aldrig blyg i det avseendet. Även hon deltog i maktspelet mot tidigare ordföranden som t.ex. Franz Müntefering eller Rudolf Scharping.

Osäkert perspektiv

Å andra sidan är Andrea Nahles självmant inte ensam ansvarig för SPD:s nedgång. Då vore problemet löst. Och så är dessvärre inte fallet. Sedan 1990 har partiet haft tolv ordinarie ordföranden. Ingen har lyckats med att bromsa ett fall som ledde till en trist förlust på över fem miljoner väljare fram till 2017.

Många kritiker hävdar att dalfarten började med kansler Gerhard Schröders nyliberala svångremsreformer. Tidigare självklara SPD-väljare som lågavlönade och industriarbetare vände partiet ryggen av besvikelse.

Andra orsaker är de förändrade sociala miljöerna i samhället. SPD:s traditionella väljarkår
krymper. Ett färskt belägg för det är att Bündnis 90/Die Grünen numera är största partiet i arbetarstaden Dortmund som förr alltid var ett av SPD:s starkaste fästen. Rösterna går dessutom till det ”socialdemokratiserade” Merkel-CDU samt inte minst i östra Tyskland till högerpopulistiska AfD.

Ansträngningarna att återvinna och trygga SPD:s roll i tysk politik har varit närmast resultatlösa.
De fornstora dagar då ledare som Willy Brandt eller Helmut Schmidt samlade mellan 40 och 45 procent av väljarkåren är numera ett kärt minne blott. Den ödesdigra frågan lyder om även SPD
kommer att möta franska socialistpartiets utveckling och marginaliseras?

I en intervju med tidskriften Stern anser SPD:s viceordförande och finansminster Olaf Scholz att
socialdemokraterna kan återhämta sig och efter nästa val göra comeback som största parti. Är det uttryck för överoptimism, realitetsblindhet eller ändå en kompetent prognos av en erfaren politiker?

Scholz tänker nå den målsättningen genom att öka trycket inom koalitionsregeringen. Det gäller
att åstadkomma goda resultat inom främst skatte- och klimatpolitiken samt att införa en
grundpension utan inkomstprövning. Allt kommer att vägas under den s k halvtidsbalansen vars resultat ska avgöra om koalitionens fortsatta perspektiv.

Olaf Scholz hoppfulla vision om SPD som återhämtat framtida kanslerparti följdes däremot av
nästa dråpslag i form av färska opinionsmätningar. Enligt ”Deutschlandtrend” som häromveckan publicerades av det offentliga TV-bolaget ARD rankas de tyska socialdemokraterna akutellt med 12 bakom högerpopulistiska AfD som får 13 procent i undersökningen. Sensationellt nog ligger dessutom De gröna för första gången med 26 till och med förre CDU/CSU:s mätning på 25 procent. Det våras så att säga för en grön kansler medan den röda färgen bleknar allt starkare.

För närvarande liknar SPD ett fordon med trasiga bromsar på en nerförsbacke. Dessutom är det oklart vem som ska underhålla, reparera och styra kärran för att göra nästa utfart till en uppförsbacke.

SPD-ledare sökes

För tillfället leds de tyska socialdemokraterna av en trio bestående av delstatscheferna i Mecklenburg Vorpommern och Rheinland-Pfalz, Manuela Schwesig och Malu Dreyer samt partikollegan Thorsten Schäfer-Gümbel. Till deras främsta uppgift hör att utreda kandidat- och procedurfrågan för SPD:s nästa ordinarie ordförande.

I likhet med tunga partiprofiler som vicekansler Olaf Scholz eller ministerpresidenten i
Niedersachsen Stephan Weil, har även trions medlemmar avböjt att kasta hatten i ringen. Än
så länge har ingen sträckt upp handen för att anmäla sitt intresse. Tre svåra delstatsval i östra
Tyskland till hösten gör sitt att tänkbara kandidater håller en låg profil.

Jobbet tycks vara impopulärt. Ingen vill på ett tidigt stadium förknippas med ytterligare
nederlag. I nyhetsmagasinet Der Spiegel spekulerades senast om ungsocialisternas ordförande Kevin
Kühnerts chanser att vara en framtidskandidat för att leda August Bebels och Willy Brandts parti.

Om utvecklingen går åt det hållet återstår att se. Men klart är att Kühnert har en uttalad
vänsterprofil och står i stark opposition mot den regerande stora koalitionen i Berlin.
Men som 29-årig relativt oerfaren ungsocialist har han förmodligen inte de bästa oddsen
att bli en tung kandidat.

Den slutliga lösningen kommer att ta tid. I synnerhet när ordförandevalet organiseras genom en
omröstning bland SPD:s drygt 400.000 medlemmar. Tänkbar är en tidsperiod i december.

Håller koalitionen?

Inom både CDU/CSU och SPD har pessimister högkonjunkur. De utgår ifrån att den svart-röda
koalitionen möjligen har en överlevnadsfrist fram till julen. De centrifugala krafterna är starka. Att CDU:s partichef Annegret Kramp-Karrenbauer har tydliga problem med att presentera sig som fullgod efterföljare till Angela Merkel är en svag tröst för SPD. Dessutom signalerar opinionsmätningar att det kunde vara slut med den långa perioden då antingen krist- eller socialdemokraterna avlöste varandra vid makten.

Läget i förbundsrepubliken påminner i viss mån om rubriken på Naomi Kleins bestsellerbok
”This Changes Everything”. När klimatpolitiken står i fokus (i alla fall i västra Tyskland) tycks det gröna partiet nästintill automatiskt ha en pole-position för den kommande tävlingen. Något som avtecknar sig om än suddigt på horisonten är således en grön kansler.

Att den ”hotbilden” tas på allvar ser man redan idag i utspel med nygamla anfallslinjer. CDU och Annegret Kramp-Karrenbauer anklagar Bündnis 90/Die Grünen för att vara ett ”melonparti” med grön skal och rött innehåll. Skälet är hennes parti vann valet i Tysklands minsta delstat Bremen, där det nu förs seriösa förhandlingar om att bilda en röd-grön-röd regering vänster om mitten.

Därmed återuppväcks den gamle ärkekonservativen CSU-chefen Franz-Josef Strauss (avled
1988) kampbegrepp som på 80-talet varnade väljarna att rösta på grönt eftersom det resulterar
i en röd politik. Skillnaden är dock att De gröna då var juniorpartner för SPD. Om krisen för de tyska socialdemokraterna fortsätter ohejdat, kan läget idag närmast vara omvänt.