För enbart fjorton månader sedan hade Annegret Kramp-Karrenbauer, eller AKK som hon kallas i Tyskland, tagit över förbundskansler Angela Merkels roll som kristdemokratisk partiledare.  Därmed satt hon även på en slags poleposition för beslutsfattandet om partiets kanslerkandidat i det nästa reguljära förbundsdagsvalet 2020. Men på måndagen denna vecka inledde hon själv ett bjärt avbrott på sin fortsatta politiska karriär.

AKK varslade om sin avgång. Under en presskonferens meddelade hon att inte ställer upp för omval under nästa ordinarie CDU-kongress i december.  Den närmast logiska konsekvensen blev dessutom att hon inte längre avser att  kandidera som Merkels tänkbara efterföljare i kanslerämbetet.

Radikalhögern gläds

Redan efter CDU:s diverse valnederlag under höstens val i delstaterna Thüringen, Sachsen och Brandenburg var AKK:s roll som partiledare försvagad. Ändå kämpade hon. I november förra året vann hon en sista seger i en förtroendeomröstning på CDU-kongressen i Leipzig.

Med dagens facit på hand vet man däremot att AKK redan då gick på nattsvag is åtminstone i östra Tyskland. Varken hennes pondus eller argumentationskraft räckte till för att avstyra eller reparera partikollegernas tabubrott. Det bestod som bekant en ohederlig allians med det extremt högerorienterade AfD när man tillsammans röstade fram en borgerlig FDP-kandidat till Thüringens ministerpresident.

Ett motsvarande scenario blev möjligt och var närmast förutsebart eftersom AfD i tredje valomgången inte satsade på den egna kandidaten. Tricksandet förhindrade att den tidigare röd-röd-gröne delstatschefen återvaldes. Att både CDU och FDP förment inte genomskådade denna strategi kommenterade kansler Angela Merkel som ”oförlåtligt”.

AfD däremot gratulerade och gladdes åt att ha splittrat de borgerliga partierna. I timslånga debatter försökte Kramp-Karrenbauer sedan förgäves reparera skadan i Thüringens huvudstad Erfurt.  CDU:s parlamentariker i delstaten lät sig inte ens övertygas om att lösa knuten genom att lägga ner rösterna för att möjliggöra ett nyval.  Efter allt att döma var det droppen som sedan ledde till AKK:s resignation och reträtt.

”Vi kommer att jaga dem!”, yttrade AfD:s gruppledare i förbundsdagen Alexander Gauland i ett tal efter valet 2017. Åtminstone i Thüringen lyckades målsättningen att anfalla CDU:s gränsförsvar mot höger för att ingå i ett politiskt maktspel som påstått ”borgerligt” parti.

Hästskotesen

Bakom orsaken för denna trista delseger döljer sig en värdekonflikt som kristdemokraterna drabbas av främst i partiets östtyska partidistrikt. Det är ingen hemlighet att många gräsrötter och politiskt aktiva inom CDU inte inser att man måste framförhandla ”krångliga” avtal med SPD och De gröna i så kallade Jamaica-koalitioner.

Mot alla kongressbeslut och ”stallorder” från Berlin ser man en större närhet till AfD som dessutom tog upp besvikna CDU-väljare och partiprofiler.  Ett samarbete mellan kristdemokrater och högerpopulister hör på det kommunala planet redan till realiteten inte bara i Thüringen.

När det gäller valet av koalitionspartner beskrivs CDU:s position ofta med bilden av en hästsko, det vill säga att partiet står i mitten och håller lika lång distans till både höger och vänster. Men efter det omstridda förfarandet i Thüringen fruktar många att CDU löper risken att förskjutas till hästskons högra del.

Alla partier har självfallet rätt att bilda allianser efter eget politiskt omdöme. Men att enligt hästskomodellen jämställa vänsterpartiet Die Linke med ett uttalat rasistiskt och demokratiskt tvivelaktigt parti som AfD verkar närmast absurt. Men ansvaret ligger förstås också i en väljarkår som röstar för bland annat nynazistiska och fascistiska ledarfigurer.

Enligt en färsk opinionsmätning skulle ett nyval i Thüringen resultera i  jordskredsförluster med ett fall från 21,7 i höstas till 13 procent för tillfället. Die Linke  däremot ”belönas” med en statistisk uppgång på 8, till 39 procent. Även SPD stiger med cirka två till 10 procent. Som avigsida noteras dock att nästan en fjärdedel fortsätter att sympatisera med högerpartiet AfD.

CDU:s vägval

I ett pressmeddelande beskriver SPD:s orförandepar Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans de tyska socialdemokraterna som ett ”stark fäste för att bevara demokratins grundkonsens”. Som skäl uppges vägran att göra ”gemensam sak med högerpopulister och fascister”. Samma politisk klarhet förväntar sig SPD-ledarna även av andra demokratiska partier.

AKK:s besked om att ordna processen med att uttåra en efterföjlare fram till december i år måste nog tas med en stor nypa salt. Mycket talar för att konkurrensläget mellan olika kandidater kan skapa en dynamik som tvingar fram ett avgörande redan innan sommaruppehållet.

I startgropen står för närvarande främst tre profiler. En stark position har inte minst  Nordrhein-Westfalens ministerpresident Armin Laschet. Han anses som en politiker som skulle följa upp traditionen efter Angela Merkels snarare social-liberala arv i full skala. Mot honom står partiveteranen, ex-gruppledaren (2000-2002) och ex-Blackrock-managern Friedrich März.  Allt tyder på att han blir den förste som officiellt kastar hatten i ringen. Genom März skulle CDU förmodligen föras tillbaka till en mera konervativ framtoning. Det spekuleras att hans val även kunde innebära större  svängrum för SPD:s politiska värderingar. Ett namn att räkna med är dessutom den nuvarande hälsoministern Jens Spahn som tidigare hade konkurrerat och förlorat mot Annegret Kramp-Karrenbauer.   

Att både März och Spahn har en i olika grad konservativ agenda innebär inte nödvändigtvis att de har för avsikt att mjukna upp fördämningen gentemot AfD som parti. I ett utsplel talade till exempel Friedrich März häromdagen om att högerpopulisterna på ett farligt sätt ”leker med demokratin” och därmed följer det nazistiska mönstret från 30-talets början. Intentionen verkar hederlig, men ändå kan man undra vilka andra metoder än AKK:s debattförsök står till förfogande för att övertyga CDU:s bångstyriga partidistrikt öster om Elbefloden.

I södra Tyskland ligger dessutom den bayerske delstats- och CSU-chefen Markus Söder på lur för att få höra  frågan om Tyskland framtida regeringschef.  Maktkampen kommer snart att dras igång på alvar.  

Paradoxalt nog betyder CDU:s pågågende ledarkris att den tidigare omdebatterade stora koalitionen stabiliseras. I alla fall under de närmaste månaderna räddas den så att säga undan lavinen. Främst inom SPD finns inget intresse att fördjupa konfliktläget i Tyskland. Men från Willy-Brandt-huset i Berlin kommer ändå en klar signal om att koalitionsavtalet med CDU/CSU enbart gäller så länge regeringen leds av en förbundskansler Angela Merkel.