Ulf Sundqvist lyckades med att bli vald till ordförande i Finlands studentkårers förbund, en hett eftertraktad post och vägvisare till samhällets ledande skikt.

Sundqvist var samtidigt en skicklig och smidig förhandlare och med åren en alltmer verklighetsförankrad politisk realist.Han åtnjöt redan som ung politiskt förtroende. Han ingick som 27-åring i Paasios minoritetsregering 1972 och fortsatte därefter i Kalevi Sorsas majoritetsregering som undervisningsminister. Senare var han handels- och industriminister i Koivistos regering.

Redan vid sitt inträde i riksdagen uppmärksammade oljebolaget Nestes ledning den färska parlamentarikern, som nådde toppen med ett långvarigt ordförandeskap för dess förvaltningsråd.

Detta innebar en strategisk utsiktspost gentemot både östhandeln och internationella konjunkturer samt internationella kontakter.

Också socialdemokratin krävde en förnyelse och valförluster gjorde att ordföranden Pertti Paasio måste bytas ut. Sundqvist blev SDP:s ordförande för en kort period 1991-1993.

Då hade han lämnat posten som Arbetarsparbankens chefdirektör, en sorti som ledde till kritik av Sundqvists transaktioner. Som utböling i banking hade Uffe det svårt att göra sig gällande med tillräcklig intern auktoritet.

Under ett följande skede kunde Ulf Sundqvist utnyttja sina kontakter för att bygga upp en diskret plattform som konsult och rådgivare med kontakter till den såkallade Gyllenhammargruppen där han ingick. Han kunde vid behov uppvisa ett visitkort med Rothschild-imperiet som bakgrund och mycket annat.

Hans sista år blev tunga. En nödvändig canceroperation förstörde rösten och hans repliker kunde bli vanskliga att tolka. Han förlorade sin maka Kristiina. Bland de närmaste står nu hans dotter och son.

Nästan allt som Ulf Sundqvist företog sig lyckades han med. Det är frestande att jämföra honom med en forna tiders greve Armfelt: lysande vältalig, en spelare på känslosträngar, en sirlig hovman som visste skicka sig men tillika visste sitt unika värde.

Är det förmätet att här citera Verner von Heidenstam: det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.

Ralf Friberg

som följde Uffe Sundqvists liv i över femtio år