MENY

Viktor Kock: Dickpics är inte att flirta

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Problemet är inte dagens barn utan vilka attityder vi som vuxna för vidare till dem, skriver FSD:s ordförande Viktor Kock.

DEBATT

Kampanjen #Metoo samt de efterföljande #Övistoo och #dammenbrister har knappast undgått någon. I kampanjerna berättar främst kvinnor om sexuella trakasserier som de har utsatts för. Att sexuella trakasserier förekommer är tyvärr ingen nyhet men kampanjerna visar omfattningen av problemet, för det är ett problem.

Responsen på kampanjerna har varit enorm på sociala medier. Den vanligaste reaktionen som jag har noterat är äntligen. Äntligen vågar de som utsätts för sexuella trakasserier säga ifrån. Inläggen i debatten på sociala medier innehåller en förhoppning om att tiden då sexuella trakasserier sopas under mattan nu går till historien. Vägen dit är ännu lång men kampanjerna är ett stort steg i rätt riktning.

Samtidigt finns det också en motreaktion till kampanjerna. Berättelserna om sexuella trakasserier ifrågasätts och man oroar sig över hur pojkar i framtiden skall våga ta kontakt med det motsatta könet då de riskerar bli anklagade för sexuella trakasserier. Att offerkoftan plötsligt hamnar hos kommande generation män understryker endast behovet av kampanjerna. Nu är det dags för alla att faktiskt inse problemet och förändra attityderna. Problemet är inte dagens barn utan vilka attityder vi som vuxna för vidare till dem. Det är inte föräldrarna till ett offer för sexuella trakasserier som vågar berätta om saken i framtiden som misslyckats med uppfostran.

Jag hoppas att såväl förtroendevalda som andra personer i ledande positioner tar till sig kampanjerna och tillsammans jobbar för att förebygga sexuella trakasserier. På Tuula Haatainens initiativ kommer man att diskutera sexuella trakasserier i riksdagen 12 december. Själv tog jag upp frågan på Industrifackets kongress i Tammerfors förra veckan. Responsen i denna mansdominerade bransch var positiv och i de strategiska riktlinjerna för Industrifacket är förebyggande av sexuella trakasserier nu en tyngdpunkt.

Som Henrik Othman skrev i sin ledare (ÖT 29.11) gör det ont när dammen brister. Det som gör extra ont är att man själv varit en del av detta mansproblem, endera genom aktivt eller passivt deltagande. För det finns ingen ursäkt men vi män kan åtminstone se till att nästa generation män uppför sig bättre. Ifall det ännu finns någon som är osäker, dickpics och oönskat tafsande är inte att flirta.

 

Viktor Kock

Ledare: Världen 100 år senare

Kuva: Jukka-Pekka Flander
Folke Sundman, styrelseordförande för Arbetarförlaget.

Det 100-åriga Finland står inför samma vägval som resten av Europa och världen. Vi vill till allt pris undvika den typen av världsbränder staten Finland uppstod i och upplevt under sin självständiga historia.

Lue lisää

Diskussion

Ledare: #dammenbrister och det angår oss alla

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Den våg som nu sveper fram för med sig hemska vittnesmål och en kulturell blindhet för sexuella trakasserier, men också ett starkt hopp om förändring och ett bevis på kraften i att tala ut tillsammans.

Lue lisää

Ledare: Gör aldrig vår himmel grå!

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Klimatmanipulering är en farlig väg som försöker åtgärda symptomen istället för orsakerna. En bieffekt kan vara att vår blå himmel blir grå.

 

LEDARE

 

”Experter rädda för att ingen bryr sig om världens största experiment – konstgjorda moln runt jorden”.

 

Så lyder en av månadens viktigaste rubriker. Yle-artikeln handlar om att 250 experter samlats i Berlin för att diskutera olika sätt att manipulera jordens klimat, någonting som med fog väcker oro. Den brittiska forskaren Rob Bellamy ber folk öppna ögonen för riskerna med dylika projekt och säger att han ”är rädd att de som bestämmer kommer att ta dåliga beslut om planetens framtid.”

 

Journalisten och författaren Naomi Klein slog redan för ett par år sedan larm om seriösa planer på klimatmanipulering i sin klimatbibel Det här förändrar allt. Hon skildrar en tidigare konferens i ämnet där forskare diskuterade olika möjligheter att stävja globala uppvärmningens följder med hjälp av ny teknik. I ett av fallen, som alltså diskuterades seriöst, vore en bieffekt att atmosfären skulle påverkas så att vi aldrig mer skulle se blå himmel utan endast grå.

Vem har rätt att ta till sådana åtgärder, ens om det kan rädda liv? Klimatmanipulering väcker en uppsjö av frågor om forskningsetik och är även ett komplicerat fall för juridiken. Den övergripande frågan gäller ändå människans övertro på teknik och vetenskap, en övertro som blandas med förhoppningen om att vi ska få fortsätta leva som om naturresurserna vore obegränsade.

 

Att handgripligen stoppa den globala uppvärmningen genom att manipulera klimatet har hittills viftats bort som ett orealistiskt och oseriöst alternativ. För var dag som klimatförändringen framskrider justeras denna bild. De räddningsåtgärder som de stora energibolagen sponsrar forskning kring blir allt mer utvecklade och accepterade som en möjlighet. Det motsägelsefulla i att samma bransch sponsrar både klimatförnekare och forskning i klimatmanipulering passerar skrämmande obemärkt förbi.

 

Världen mjukas upp inför ett scenario där energijättarnas forskare erbjuder en lösning som sägs kunna rädda miljontals liv. Liv, som annars förstörs i klimatförändringarnas följder. De största nedsmutsarna försöker den dagen eventuellt framträda som räddande änglar, trots att de tillsammans med politiker bär ansvar för roten till problemet. Då mänskligheten tutat och kört över gränsen för planetens hållbarhet riktigt ordentligt kommer deras argument ändå att väga tungt. Tyvärr, får man säga. För klimatmanipulering är en farlig väg, med följder som vi inte kan kontrollera eller klarlägga i förväg. Det vore vettigare att åtgärda problemen istället för symptomen.

 

Så är inte fallet i dag. Det omvända är ändå symptomatiskt för vår tid. Parisavtalet gör klimatmanipuleringen mer rumsren och är inte alltför ambitiöst i förhållande till sakens natur och framskrider därtill i motvind. Världen bromsar ytterst lätt då det skulle gälla att dra i handbromsen. I måndagens Helsingin Sanomat listar forskningsprofessor Martin Forsius vid Finlands miljöcentral viktiga punkter för en lyckad klimatpolitik. Bland dessa finns politiska beslut om minskade utsläpp, rika länders stöd till utvecklingsländer, samt ett par punkter med den gemensamma nämnaren kostnadseffektivitet. Det är talande för dagens värld: Visst ska vi värna om miljön, men det får inte kosta. Utifrån detta tankesätt har professorn helt rätt. Även vid FN:s klimatmöte i Bonn betraktade ländernas förhandlare klimatfinansiering som en avgörande fråga.

 

Att planetens räddning behandlas som en kostnadsfråga är i sig absurt. Lika kortsiktigt är det att äventyra planetens stabilitet och beboelighet av rädsla att förlora arbetstillfällen. Så är fallet till och med i Tyskland som många hoppats skulle vara en central drivkraft i övergången till hållbar energiförsörjning, men där kolkraftverk med brunkol får fortsätta nedsmutsningen. I veckan kunde man också här på ABL läsa att nya kolkraftverk planeras i Latinamerika. Det är fel väg, världen behöver färre, inte fler kolkraftverk. Debatten utmynnar nu främst i gammal skåpmat om kärnkraftens för- och nackdelar och sol- och vindenergins begränsningar. Den totala energikonsumtionen ifrågasätts däremot inte på allvar.

 

Vad som behövs är förstås verkligt hållbar utveckling, en hållbarare livsstil världen över. Och det är, eller borde vara, en central politisk fråga i en globaliserad värld där storföretag vinner allt starkare inflytande.

 

Underrubriken på Naomi Kleins nämnda och ständigt högaktuella storverk lyder “kapitalism kontra klimatet”. Detta ger en fingervisning om var problemet ligger, och var lösningen ska sökas. Huruvida problemen eller symptomen ska åtgärdas är en politisk snarare än en vetenskaplig fråga.

Dagens politik är blå och riskerar göra himmelen grå. Nu behövs en rödgrön väg om världen tar klimatförändringarna på allvar.

 

Det verkar inte så.

Diskussion