Opinion
1.5.2020 06:30 ・ Uppdaterad: 1.5.2020 06:41
Första maj: 130 år av solidaritet?
Kriserna är många men det finns sätt att lösa dem, skriver Marianne Laxén. För det behövs solidaritet omsatt i praktik – och inte bara på första maj.
Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag, som firades första gången år 1890. Dagen firas runt om i världen av partier och fackförbund med demonstrationer, möten och festtal.
Första maj antogs som arbetarrörelsens formella högtidsdag genom ett beslut av den Andra Internationalen, en internationell sammanslutning av socialdemokratiska partier. Tanken var att den här dagen skulle samordna kampen för åtta timmars arbetsdag, och samtidigt högtidlighålla dödsoffren från Haymarketmassakern år 1886 i USA.
I Finland var parollen i första maj-tågen i många år: ”åtta timmars arbete, åtta timmars
rekreation, åtta timmars vila”. Helsingfors Bokarbetarförening var de första att arrangera ett första maj-firande, genast år 1890.
Jag har själv deltagit i otaliga första maj-firanden, i demonstrationer och möten och som talare. Mitt första första maj–tal höll jag på Tallbacken i Helsingfors någon gång i slutet på 1960-talet.
Någon farbror i publiken frågade om jag varit så nervös att jag skyndat mig igenom texten men så var det ju inte”
Visste ni att på Tallbacken begravdes många av dem som dog på de rödas sida i inbördeskriget i Helsingfors? Efter kriget, på senvåren 1918, grävdes kropparna upp och flyttades till Malms gravgård, där en minnessten senare restes.
Denna dag i slutet på 1960-talet var mulen och kall. När det var dags för mig att stiga upp i talarstolen började det snöa stora våta flingor. Jag hade skrivit mitt tal på rutigt papper med bläck och till min fasa började bokstäverna flyta bort, så jag fick skynda mig igenom talet. Det blev en rasande fart. Någon farbror i publiken frågade om jag varit så nervös att jag skyndat mig igenom texten men så var det ju inte. Jag kommer inte mer ihåg vad talet handlade om men känner jag mig rätt så handlade det om internationell solidaritet och Vietnamkriget.
Ett hopp framåt i tiden till de Rödas minnesmärke i Ekenäs, där uppvaktning alltid sker på första maj. För något år sedan läste talaren sitt tal från sin Ipad. I mitt stilla sinne tänkte jag då på den snabba utvecklingen från pappersark skrivna med bläck till papperslös Ipad. Nu tar varken regn eller snö texten ifrån dig!
Men det är inte medlet (mediet) som är budskapet för mig just nu. Det jag funderar på inför årets första maj är om vi fortfarande anser det betydelsefullt med solidaritet, internationell och nationell. Inte endast som slogan och i festtal utan som reell politik och verkliga handlingar.
Den pandemi vår värld nu har drabbats av visar klart att kapitalisterna, som stormat fram i avregleringens och globaliseringens namn, inte är kapabla att lösa de gemensamma problemen när motgångarna/kriserna kommer.
Klimathotet; den globala uppvärmningen får katastrofala följder, höjda havsnivåer, fler översvämningar, stormar och skogsbränder och extremtemperaturer. De fattigaste och mest sårbara människorna på vår planet drabbas hårt, bland annat på grund av hotad livsmedelsproduktion. Viktiga arter, livsmiljöer och hela ekosystem hotas.
Jordens resurser och våra ekonomiska resurser är ojämnt fördelade mellan människor och nationer – just därför behövs det solidaritet.
Kriserna är många men det finns sätt att lösa dem. Det behövs solidaritet omsatt i praktik”
För att klara pandemin behövs det samhälleliga insatser i vård och omsorg som har naggats i kanterna av privatisering och vinsthunger. Klimatförändringen kräver samarbetslösningar och avtal mellan alla länder i världen. Klimathotet kan inte avvärjas med militära medel. Ur den här synpunkten är de 1 917 miljarder US dollar som världens länder (varav USA, Kina, Indien, Ryssland och Saudi- Arabien står för 62 %) satsar på militär upprustning totalt felinvesterade pengar.
Kriserna är många men det finns sätt att lösa dem. Det behövs solidaritet omsatt i praktik. Solidaritet mellan människor, solidaritet inom länderna och solidaritet mellan länderna. Men solidaritet betyder inte att du kan kräva att andra skall vara solidariska med dig om inte även du är solidarisk med dina medmänniskor.
För att ta några exempel: är det rätt och riktigt att länder i EU kräver solidaritet mellan länderna men själva för en osolidarisk politik inom landets egna gränser? Är det rätt och riktigt när företagarna (i dessa dagar) kräver solidaritet och statliga satsningar men själva betalar undermåliga löner och smiter från skatterna?
Är det trovärdigt att tala om solidaritet på första maj om vi inte förstår att det kräver någonting av oss varje dag under resten av året?
Kommentarer
Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.
