Opinion

Ledare: Förändringens tid

För mig har arbetarrörelsen alltid varit intimt förknippad med våren: kampsånger på första maj som barn och senare, då jag lärt mig tyda texterna, valrörelse och allt vad det innebär. Tidiga morgnar på något torg i den ännu kyliga vårsolen. Röda kinder och röda flaggor. Gemenskap och förväntan. 

Lukas Lundin

Arbetarbladet

 

I sig är det ju passande. Våren, som pånyttfödelsens årstid, i kombination med en rörelse som på så många håll fått stå för just det: förändring och frigörelse. Från gamla mönster och förtryckande system. Från bruna värderingar och blåa illusioner. Frigörelse i såväl andligt som ekonomiskt avseende

 

Sådan är arbetarrörelsens historia och den bör vi minnas, nu när världen står inför en helt ny typ av kris. En kris som för tillfället upptar de flesta av våra tankar. Som riskerar att bli en del av vår verklighet på längre sikt. Som har vänt upp och ner på både samhället och våren. 

 

Jag vet att jag inte är den enda som i år tvingas fira första maj under nya och obekväma omständigheter, med en längtan efter gemenskap och allt det som kommit att symbolisera både våren och arbetarrörelsen. Vetskapen om att arbetarrörelsen alltid stått som starkast i motvind inger ändå hopp och tröst. 

 

Därför är det inte med sorg utan snarare med ett taggat vemod, hur ironiskt det än låter, som jag ägnar denna första maj i isolering åt minnen och reflektion. I bakgrunden låter jag en gammal sliten skiva med arbetarsånger snurra, som en symbol för den eviga kampen.

 

Ta bladet från munnen och sjung i takt

för herrar som härskar med guldets makt

Sjung sången som gör dem så stor förtret

om broderskap frihet och jämlikhet

 

Första maj är nämligen också en bra dag att minnas de som kommit, kämpat och fallit innan oss. 

 

Själv har jag under våren ägnat mig åt släktforskning och än en gång fastnat för kontrasten i så många finländska familjers historia, i synnerhet kring tiden för vår självständighet. Släktträdet och tidningsurklipp skvallrar om klassresor, demonstrationer och drömmar. De gulnade förhörs- och rättegångsprotokollen på Riksarkivet berättar en annan historia: en om våld, orättvisa och död. 

 

Idag tänker jag på min farfars farfar, hans syskon och alla de andra som för drygt 100 år sedan fick se sina drömmar krossade, sina kamrater mördade och sitt rykte besudlat. För att parafrasera August Spies, en av dem som avrättades efter Haymarketmassakern år 1886, hoppas jag fortfarande att deras röster från graven en dag kommer ljuda högre än de som tystades år 1918. 

 

Idag minns vi också de som gått bort under året, de som burit kampen vidare närmare våra egna dagar. Jag har under årets lopp tvingats publicera flera nekrologer över bortgångna kamrater och gång på gång imponerats av deras insatser för vår rörelse och vårt samhälle. För att inte tala om de som gått bort i tystnad, men som i livet varit desto mer högljudda.

 

Likt så många andra är det ändå Maarit jag minns mest, så här års. Lika starkt som jag förknippar våren med arbetarrörelsen och arbetarrörelsen med våren förknippar jag dem båda med henne – hon som i så många avseenden var våren i mänsklig form. Ljus, nydanande och stark. 

 

Det var vår när vi träffades för första gången, då jag tog mina första trevande steg i arbetarrörelsen. Det var också vår när vi träffades för sista gången, då vi satt i köket i Ekenäs och talade om liv och död. Då jag lyssnade medan hon gav mig råd och tröst – och slutligen en gammal sliten skiva med arbetarsånger. Bad mig fortsätta spela den på första maj, som hon alltid gjort. Fortsätta kampen.  

 

Ni segrade men vad ska hända sen 

för efter natten kommer gryningen 

då slagna män ska resa sig igen

och den som föll ska leva i en sång. 

 

Den kris vi nu står inför kommer av allt att döma att utgöra en stor prövning för Finland, Europa och världen. I den främsta linjen står som så ofta förr de mest utsatta. Coronakrisen har med all önskvärd tydlighet lyft fram flera av bristerna med det marknadsliberala och kapitalistiska system som tillåtits försvaga världen under så många årtionden.

 

Samtidigt har socialdemokratin och arbetarrörelsen stått stadigt och rentav ökat sitt stöd på många håll – inte minst här hemma, där regeringen under Sanna Marins ledning har stått för en imponerande uppvisning i både handlingskraft och solidaritet. Brunhögerns hat och nyliberalismens naivitet må varande lockande försvarsmekanismer men trygghet och stabilitet bottnar i helt andra värderingar. 

 

Kampen kommer fortfarande att vara lång och hård, så där som vi i arbetarrörelsen är vana vid, men vinden känns onekligen mer gynnsam än på ett tag – både i Finland och internationellt. Den där gamla slitna skivan med arbetarsånger framstår plötsligt inte allas lika mossig.

 

Vi vet vi vet att natten blir till dag

att seger följer efter nederlag

ett enat folk kan aldrig trampas ned

vår motståndskamp ska samla fler och fler.

 

Glad första maj – kampen fortsätter!

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE