Sedan 1992 är byggnaden där konferensen hölls ett museum över Förintelsen. År 1947 kom juristen Robert Kempner på en kopia av Wannseeprotokollet som hade överlevt kriget och protokollet kom sedan att användas som bevismaterial i de återstående Nürnbergrättegångarna. Den första rättegången, Nürnbergprocessen mot Nazitysklands högsta skikt, hade redan avslutats år 1946.

Folkmordet på judarna kallade nazisterna den slutgiltiga lösningen. Vid konferensen presenterades resultatet av experimenten med gas som avrättningsmetod från förintelselägret Chełmno i Polen där 2 300 judar hade dödats i gasvagnar den 8 december 1941.

Wannseekonferensens deltagare

Åtta av de femton deltagarna i konferensen hade doktorsgrad, många av dem i juridik. En av dessa var Karl Eberhard Schöngarth, en högt uppsatt officer inom SS som hade organiserat massavrättningar av tiotusentals judar och hans roll var att dela med sin expertis i mördandet. Efter kriget dömdes Schöngarth till döden av en brittisk militärtribunal för att ha skjutit ihjäl en allierad krigsfånge i Enschede 1944 och avrättades i Hameln 1946.

En annan av deltagarna med doktorsgrad i juridik var Roland Freisler som kom att bli den mest fruktade domaren i Nazityskland. Vid tidpunkten av Wannseekonferensen var han statssekreterare vid justitieministeriet. Kort därefter utnämndes han till ordförande i folkdomstolen. I den egenskapen var han domare i summariska rättegångar där några av de mest berömda figurerna inom motståndsrörelsen dömdes till döden. Själv dödades han 1945 i ett av de allierades bombanfall mot Berlin. Freisler hade spelat en nyckelroll bakom nazifierandet av det tyska rättssystemet. I Wannseekonferensen var hans roll att bistå med juridisk expertis i massmördandet.

Även Josef Bühler hade doktorsgrad i juridik. Han hade disputerat 1932 och blivit medlem i Nazistpartiet kort efter maktövertagandet 1933. Han var statssekreterare i Generalguvernementet, den administrativa regionen som täckte de delar av Polen som inte annekterades direkt av Nazityskland. Generalguvernementet var den mest centrala skådesplatsen för Förintelsen. I konferensen förespråkade Bühler en så snabb slutgiltig lösning som möjligt. Han blev avrättad i Polen 1948 för brott mot mänskligheten.

Alfred Meyer hade doktorsgrad i statsvetenskap men var dessutom även jurist och hade också bakgrund som nazistisk riksdagsledamot redan från Weimarrepublikens tid. Han var statssekreterare vid riksministeriet för de ockuperade östområdena och ställföreträdare för Alfred Rosenberg som var hans minister. Meyer förespråkade förberedande åtgärder inom de områden där folkmordet huvudsakligen skulle genomföras. I april 1945 begick Meyer självmord.

Rudolf Lange hade doktorsgrad i juridik och hade som SS-officer färsk erfarenhet från Rumbulamassakern i Lettland 1941. Hans roll var att dela med sig av sina kunskaper i hur man genomför ett massmord. Det finns motstridiga uppgifter om Langes öde i februari 1945, enligt vissa uppgifter stupade han, enligt andra begick han självmord.

Juris doktor Wilhelm Stuckart var en framstående förvaltningsjurist och statssekreterare vid inrikesministeriet. Han hade varit aktiv i Nazistpartiet redan före ölkällarkuppen i München 1923. Under de sista åren av Weimarrepubliken fick han inte som domare delta i politisk verksamhet och därför bad han sin mor att ansluta sig till partiet för att hålla koll på det senaste inom nazismen. I Nazityskland blev han en expert på raslagarna. En central fråga i Wannseekonferensen gällde vad man skulle göra med personer som ansågs vara av blandras. Stuckart förespråkade att de med två judiska mor- eller farföräldrar skulle tvångssteriliseras snarare än dödas. I maj 1945 var Stuckart inrikesminister under rikskansler Karl Dönitz i nazistregimens slutskede och internerades av de allierade efter kriget. Han dömdes 1949 till fängelse i tre år och tio månader, vilket ansågs ha avtjänats under interneringen. Efter frigivningen var han medlem i ett parti som försökte fortsätta Nazistpartiets arv men förbjöds 1952. År 1953 omkom han i en bilincident.

Filosofie doktor Georg Leibbrandt hade studerat teologi, filosofi och nationalekonomi. Han var född i Ukraina i en tyskspråkig familj och känd för sina mångsidiga språkkunskaper, nämligen tyska, ryska, ukrainska, franska och engelska. Vid riksministeriet för de ockuperade östområdena var han en högt uppsatt tjänsteman. Leibbrandt anses av historikern Christian Gerlach ha aktivt deltagit i planeringen av Förintelsen tillsammans med sin chef Rosenberg och Alfred Meyer redan före Wannseekonferensen. Han var internerad av de allierade mellan 1945 och 1949 men rättsfallet mot honom lades ned 1950 efter en förundersökning. Efter kriget blev han en framstående etnografisk expert när det gällde volgatyskar och vistades periodvis i USA. 1979 förlades han dock med inreseförbud av de amerikanska myndigheterna på grund av hans krigstida roll i Förintelsen. Leibbrandt dog 1982 i Bonn. Antagligen var det Leibbrandts räddning att Meyer som hade en högre ställning vid ministeriet fick redogöra för vilka åtgärder man tänkte vidta. Han kunde efter kriget presentera sig som en bifigur som inte kom någonting ihåg gällande vad som hade pågått.

Juris doktor Gerhard Klopfer var statssekreterare vid partikansliet och arbetade under Martin Bormann. Han hade tidigare hört till kretsen kring Rudolf Hess som hade 1941 flugit till Skottland för att mäkla fred med britterna och blivit tillfångatagen. Efter kriget förhördes Klopfer om Wannseekonferensen och han påstod att han hade trott att det hela handlade enbart om tvångsförflyttningar. Han var arresterad misstänkt för krigsförbrytelser men frikändes i brist på bevis. Klopfer dog 1987 i Ulm.

Reinhard Heydrich med hustrun Lina på konsert i Wallensteinpalatset i Prag den 26 maj 1942. Följande dag utsattes han för ett attentat som han inte överlevde utan dog i sepsis den 4 juni. (Foto: Wikimedia Commons)

De sju övriga saknade doktorsgrad och några av dem hör till de mest ökända nazistiska krigsförbrytarna. Konferensens sammankallare Reinhard Heydrich var en central arkitekt bakom Förintelsen och han dödades i ett attentat redan 1942. Nazityskland förintade den tjeckiska byn Lidice för att hämnas hans död. Änkan Lina Heydrich var en kort tid efter kriget gift med Mauno Manninen, en teaterman från Finland, inte minst för att bli av med efternamnet som ställde till med problem.

Adolf Eichmann fungerade som konferensens sekreterare och övervakade stenografen som gjorde anteckningar samt förberedde protokollet. I Förintelsen var det Eichmanns roll att organisera deportationerna av judarna till olika förintelseläger. Han flydde efter kriget till Sydamerika men greps av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad och avrättades 1962 i Israel efter en rättegång.

Heinrich Müller är känd för att han försvann i Berlin 1945. Även han spelade en central roll i planeringen av Förintelsen som en högt uppsatt Gestapo-chef. Müller antas ha antigen begått självmord eller stupat och hans död i krigets slutskede betraktas som sannolik. När Eichmann greps av Mossad, påstod han sig tro att Müller var vid liv men presenterade ingen övrig information.

De övriga deltagarna var tjänstemän med klart mindre centrala roller än vad Heydrich, Eichmann och Müller hade.

Otto Hofmann var chef för Centralbyrån för ras och bosättning inom SS. Byråns uppgift var att administrera förtyskningen av de erövrade territorierna. Hans byrå hade också ansvar för administrerandet av rastest. Efter kriget dömdes han till 25 års fängelse men frisläpptes redan 1954. Han dog 1982 i Bad Mergentheim.

Erich Neumann var statssekreterare för myndigheten som ansvarade för fyraårsplanen och representerade flera olika ministerier vid konferensen. Han internerades 1945 och släpptes fri 1948 med hänvisning till dålig hälsa. Neumann dog 1951 i Garmisch-Partenkirchen.

Friedrich Wilhelm Kritzinger var statssekreterare vid rikskansliet. Han hade anslutit sig till Nazistpartiet så sent som 1938. Efter kriget internerades han men frigavs kort före sin död 1947.

Martin Luther var biträdande statssekreterare vid utrikesministeriet. Det var den kopia av Wannseeprotokollet som Heydrich hade skickat till Luther som överlevde kriget i utrikesministeriets arkiv och hittades av juristen Kempner 1947. Luthers roll var att förbereda mark för Förintelsen med hjälp av diplomatiska kontakter till Tysklands allierade. År 1943 försökte Luther få sin chef, utrikesminister Joachim von Ribbentrop, avsatt med en skrivelse där han kallade ministern sinnessjuk. Under sin tid i ministeriet hade han regelbundet fått hjälpa Ribbentrops fru med frågor som hade med heminredning att göra, något han avskydde, eftersom han upplevde att han blev behandlad som tjänstefolk. Det var Luther som blev avsatt och internerad i koncentrationslägret Sachsenhausen. Luther avled i hjärtsvikt i maj 1945 en kort tid efter att ha blivit befriad av Röda armén.

Martin Luther, biträdande statssekreterare vid Tysklands utrikesministerium under andra världskriget. (Foto: Wikimedia Commons)

Till skillnad från så många andra av dem som deltog i planeringen av Förintelsen var alltså Martin Luther själv i ett koncentrationsläger i krigets slutskede och inte någonstans där han kunde elda upp besvärliga dokument. Adolf Hitler hade varit av den åsikten att Luther borde avrättas, men SS-chefen Heinrich Himmler hade skonat hans liv och sett till att han får mindre betungande arbete i koncentrationslägrets trädgård. Luther hade alltid varit lojal mot Himmler och det var också med hjälp av Himmler som han hade hoppats kunna avsätta sin chef von Ribbentrop. Heminredning var Luthers yrke och det var den vägen han hade nått von Ribbentrops uppmärksamhet och blivit anställd vid utrikesministeriet. Som biträdande statssekreterare och förbindelseperson mellan utrikesministeriet och SS ansåg han sig dock den typen av uppdrag att vara förödmjukande under krigstiden.