Internationellt

Aktivister skapar boplats och gemenskap för att rädda Manchesters Ryebank Fields: ”Antingen vinner vi eller så är jag hemlös”

Ryebank Fields Community Camp
Aktivisternas boplats i december 2021.

Den tjugofem år långa kampen kring lummiga Ryebank Fields i Manchester visar inga tecken på att avta. På ena sidan står universitetet som fick marken i gåva av staden och länge har planerat att bygga bostäder, på andra sidan står en sammanslutning av medborgare och aktivister som vägrar förvägras sin naturoas. Möt tre av eldsjälarna som förvandlade en campinghelg i april 2021 till en fast boplats med trästuga och kök för att skydda marken.

ABL

 

 

Longford Road i Chorlton, södra Manchester, gör skäl för sitt namn. Längor med viktorianska tvåvåningshus i tegel sträcker sig ändlöst på båda sidor, och det tar inte länge förrän burspråken smälter samman i ögonvrån.

Svetten rinner i ryggslutet fast det är mulet, men jag måste obönhörligen gå vägen till slut för att komma till Ryebank Fields, där jag har stämt träff med några av ockupanterna. Efter en kort paus i vandringen för att hälsa på en vänlig katt ser jag till sist ljuset i tunneln – en stor, grön banderoll med texten ”Rewild the North” (återförvilda Nordengland).

En skylt målad med en för ändamålet något grov pensel informerar mig att stängslet jag står framför är där för att hålla bort grävmaskiner, inte människor och djur, och att det bara är att komma in och njuta av naturen.

Ett A4-ark i plastficka informerar mig om att sätta sin fot på marken i lagens mening är att inkräkta (trespass). Jag ser ändå en kvinna obekymrat rasta sin hund tjugo meter framför mig. Kör i vind.

Det första intrycket varar

Genast till vänster ligger en stor container märkt ”bug metropolis”, det vill säga insektsmetropol, men det är det tre och en halv meter höga trätornet som främst fångar min uppmärksamhet. Det är klätt i pysselblommor samt en solblekt banderoll som proklamerar ”We are nature defending itself” (vi är naturen som försvarar sig). Ord och inga visor.

Bakom tornet finns något som närmast kan beskrivas som en vaktpost med tak, för närvarande obemannad, med en stor läderfåtölj och en bokbytarhylla. På min högra sida finns en till synes halvt demonterad struktur märkt ”The Dryebank”, vilken tycks ha tjänat som bar vid något tillfälle. Ett skelett av ett illa medfaret piano ligger oförklarligt på asfalten.

Bara några meter in på stigen ser jag redan tälten, men framför allt tvåvåningshuset, byggt av brädor, lastpallar och donerat byggmaterial, samt köket utanför, diskbänken, planteringslådorna, hammocken, eldstaden och plastbordet med omkringliggande stolar, på vilka tre aktivister lojt njuter av eftermiddagen.

– Egentligen skulle vi bara tälta en helg i slutet av april förra året. Man kan säga att det blev något av en snöbollseffekt efter det, skrattar Kale, 28, och visar mot huset han var med om att bygga i vintras.

Kale håller på med att bygga huset. (Foto: Ryebank Fields Community Camp)

Rojo, 26, berättar att hen hann bo fem månader i tält innan huset stod klart.

– På vintern var det kallt, mörkt, vått och ensamt. Jag fick stora problem med köldknölar.

Hen visar mig sina fingrar som fortfarande bär på spår av vintern.

– Det sög faktiskt att bo i tält. UV-strålningen gjorde att min tältduk blev till rispapper över tid, som en IKEA-lampa. Nu sover de flesta av oss på ovanvåningen, säger Kale.

På plats finns även Stephen, 31, som sitter och läser en bok. Han har tillbringat över hundrafemtio nätter i tornet vid ingången, året runt.

– Någon sover alltid i tornet för att hindra arbetsfordon från att komma in. Sovplatsen är mer än sex fot över marken, vilket betyder att de behöver ett specialistteam för att utrymma det enligt lag.

Han ler finurligt.

– Med en bra sovsäck är det faktiskt helt okej att sova där. Mitt i vintern måste jag dock medge att jag verkligen frestades att cykla hit först när det var läggdags.

Naturidyll mitt i stan

Ryebank Fields har en brokig historia. Området har varit såväl skogsmark som odlingsmark och lertag, och en del av Nico Ditch – ett mystiskt dike som möjligen kan ha grävts för att skydda mot vikingar eller markera gränsen mellan de anglosaxiska rikena Mercia och Northumbria på 800-talet – löper genom Ryebank.

Efter andra världskriget fylldes lertaget igen med bråte och avfall, men återställdes sedermera av stadens parkavdelning, och marken skänktes slutligen till nuvarande Manchester Metropolitan University (MMU) på 1970-talet. Den uttryckliga tanken var att Ryebank skulle användas som så kallade ”playing fields”, det vill säga för sport, lekar och rekreation, och så blev också fallet.

Universitetet upphörde dock med att använda fältet för detta ändamål år 1996, och en kvarts sekel senare påminner Ryebank Fields med sina 4,6 hektar närmast om en oöverskådlig österbottnisk linda i centrala Manchester.

Det finns rikligt med träddungar, gräset når till midjehöjd på sina ställen, och en mosaik av återförvildade habitat har med tiden lett till ett rikt djurliv, såsom rävar, grävlingar, fladdermöss och en uppsjö fågelarter.

Det som lokalinvånarna kallar ”ett sällsynt vilt naturområde i urban miljö” beskrevs dock som ”en tom och vildvuxen gräsmark redo för vidareutveckling” i ett planeringsutkast från år 2017, och så har det låtit i över tjugofem år.

Trubbel i paradiset

De första planerna på att bygga bostäder kungjordes redan på 1990-talet, men drogs tillbaka efter stora protester.

En lokal lobbygrupp lämnade in en begäran om att Ryebank skulle få så kallad village green-status år 2005, vilket hade skyddat marken från byggnadsaktivitet, och universitetet gav svar på tal genom att dumpa flera ton jord för att blockera ingångarna.

Ansökan fick avslag fem år senare. Manchester stad ställer sig positiva till planerna på att åtgärda bostadsbristen i välmående Chorlton, som länge har åtnjutit ett kontinuerligt intresse, speciellt bland barnfamiljer.

Longford Road i Chorlton i september 2021. (Foto: Ryebank Fields Community Camp)

År 2020 kungjorde MMU åter igen att de ämnar sälja Ryebank Fields till en byggherre och lät utföra undersökningar av området. I samband med detta påvisades det att marken innehåller en betydande mängd asbest från tiden som avstjälpningsplats, och att en del av asbesten har kommit till ytan genom erosion.

Ryebank lades likväl ut till försäljning i september samma år. Ett permanent stängsel skulle uppföras i november, men ett antal lokalinvånare slöt upp och lyckades mota bort personerna som anlände för att utföra det praktiska arbetet.

Medborgarorganisationen Friends of Ryebank Fields uttryckte intresse för att ta över marken, men universitetet hänvisade till bristen på ett konkret bud, och att MMU på grund av sin välgörenhetsstatus har ett incitament att säkra ett så stort belopp som möjligt vid försäljning av sina tillgångar.

Enligt utsago ska en brittiskt skarp tunga ha inflikat ”vi betalar det dubbla som ni gav för det”.

Lägerliv

Med anledning av denna dragkamp anlände ett antal personer för att tälta en helg vid Ryebank i april förra året. Mestadelen av tältarna bestod av individer med kopplingar till Extinction Rebellion och Animal Rebellion i Manchester.

– Datumet, den tjugofjärde april, valdes inte av en slump. Vi ville göra det på årsdagen av massinkräktandet (mass trespass) vid Kinder Scout i Peak District på 1930-talet, då hundratals vandrare tog till civil olydnad för att protestera mot privatisering av offentlig mark i England, berättar Rojo.

– Många chorltonbor verkade tro att kampen hade vunnits eller att det var för sent, så en konkret närvaro visade sig vara mycket användbar, tillägger Stephen.

Stephen kan vila upp sig i föräldrahemmet, medan Kale och Rojo numera har lägret som enda boplats i Manchester.

– Jag fick fyratusen pund i ersättning för en medicinsk studie i slutet av förra året och sade upp mitt hyreskontrakt i våras. Pengarna hade försvunnit illa kvickt om jag fortfarande betalade hyra, konstaterar Kale.

Hans blick är fäst på två fåglar som flyger i cirklar en bit bort. Lätet är genomträngande.

– Är det där pilgrimsfalkar? Ja, det är det! Wow, jag har aldrig sett dem här tidigare.

En till grej att använda mot universitetet. Tillbaka till ämnet, Rojo tar stafettpinnen.

– Jag har bott så här på heltid i fjorton månader och vet att en välmående community inte skapas av sig själv. Ett gemensamt mål räcker inte om vi inte har förståelse för hur vi löser konflikter och hur vi reagerar om våra gemensamma överenskommelser bryts.

Aktivister kommer och går från hela landet, och lägrets befolkningsantal varierar från en person till ett tiotal. Personer som inte redan är i aktivistsvängen tillkommer sällan.

– Jag var övertygad om att ingen som inte lider av vanföreställningar eller är oseriös dyker upp för att bo här, men jag motbevisades faktiskt nyligen, flinar Kale.

Äta bör man

Dags att inspektera ägorna. Stephen visar mig omkring bland odlingarna i planteringslådorna.

– Vi odlar ärter, bönor, en intressant tomatsort som är nästan svart och potatis. Kålen blev uppäten av larver.

Odlingarna ser välmående ut, men redan en snabb överblick räcker för att inse att skörden omöjligen kan täcka lägrets behov.

– Att vara självförsörjande på ett ställe som är så här pass urbant är inte praktiskt genomförbart. Det handlar snarare om att lära sig färdigheterna på en mindre skala, förklarar Stephen.

– Vi har heller inget utedass eftersom vi får använda faciliteterna vid lokala caféer och barer som stöder vår sak. Nöden är alla uppfinningars moder, och om det var en livsnödvändighet skulle vi redan ha ett. Duschar gör vi hos vänner, på jobbet eller hos en av grannarna.

Rojo frågar plötsligt om jag vill följa med och hämta vatten, vilket visar sig innebära en exkursion till en kran på utsidan av ett café i angränsande Longford Park, ett välskött grönområde som även rymmer en lågstadieskola och sportstadion.

Kundvagnen är svårmanövererad med de tre tjugolitersdunkarna i fyllt stadium, men med färskt vatten säkrat blir det slutligen matdags i lägret.

På en skylt utanför köket har någon målat ”Alla vill förändra världen – ingen vill sköta disken”. Stapeln på diskbänken är onekligen majestätisk.

Invändigt är köket en inspirerande uppsättning torrskaffning, kryddhyllor, hemgjorda inläggningar och oidentifierbara ingredienser, men ett gemensamt drag framkommer tydligt: det verkar vara veganskt som gäller hela vägen (förutom en stor säck med hundmat).

Gasspisen står i ett välventilerat hörn. En synligt slö kniv ligger på skärbrädan. Stephen ser förlägen ut.

– Vi dumpstrar knappt och bor fem minuter från shoppinggatan (the shops). De flesta av oss förvärvsarbetar utanför lägret. Vi är antagligen sämst på självförsörjning av alla protestläger i UK!

Hus och hem

Medan linsgrytan puttrar i köket tar jag en titt i själva huset. Materialet till husets grundkonstruktion och isolering inköptes i splitternytt skick, men stora delar av byggnaden består av donerat och återanvänt trä.

Enligt utsago införskaffades den röda vinylen på taket ursprungligen för att täcka spelartunneln vid Manchester Uniteds hemarena Old Trafford, men ändrade planer gjorde att materialet låg i ett garage i åratal innan det slutligen erbjöds åt aktivisterna.

Invändigt känns det rymligt och ombonat och doftar svagt av halmisoleringen. Jag får främst känslan av en inredd lada med tillhörande skulle, de österbottniska jämförelserna haglar tätt.

Rummet hyser två soffor, två gitarrer, tre borrmaskiner, flertalet flaggor, en fåtölj, en belysningsslinga i taket och ett bord med en skarvsladd där man kan koppla i sin telefon- eller läsplatteladdare. Givetvis har huset WiFi.

– Vi har tre solpaneler och en inverterare. Om det blir planerade strömavbrott denna vinter kan det hända att vi är det enda stället i Manchester som har el, halvskojar Stephen.

Det är ändå den rejäla vedpannan i järn med en norsk vers på som främst stjäl min uppmärksamhet.

– Vedspisen kommer från någonstans i Suffolk i södra delen av landet, vi fick den gratis och behövde bara betala lastbilstransporten. Den var svår att få in i huset, men vi gjorde det!

Jag noterar kolmonoxidvarnaren på väggen och klättrar upp för den opraktiskt placerade stegen till skullen. Mysigt även här, ett virrvarr av sovsäckar, madrasser, täcken och personliga tillhörigheter med en lampa mitt i smeten.

Fältstudier

Maten är redigt mättande och gör mig däst. Det ombytliga manchestervädret visar sig från sin bästa sida, molntäcket har spruckit upp, och jag sjunker ner i den synnerligen bekväma läderfåtöljen vid vaktposten.

Tanken är att följa Stephens exempel och läsa en bok med gräshopporna och trädsuset som bakgrundsmusik, samt dessutom hålla ett öga på besökarna för att få en helhetsbild av vem som besöker fältet.

Under timmarna som följer konstaterar jag att området verkligen är välbesökt: otaliga hundar med ägare i släp, joggare med blicken rakt fram, flanerande pensionärer, försynta tonårspojkar, textande unga tjejer och en hel del barnfamiljer.

När kvällen slutligen sänker sig har jag de röda ljusen på toppen av skyskraporna i kärncentrum rakt till norr i synfältet. Känslan är nästan surrealistisk, som ett fotomontage.

Rojo tar med mig på en runda i skymningen. Jag frågar om Dryebank och pianot.

– Dryebank hade ett tak till att börja med, men det höll i två veckor innan vädrets makter gjorde sitt. Vad beträffar pianot överlevde det inte vintern, och ungarna välter det så fort vi rätar upp det…

Hen berättar också om några av evenemangen som har gått av stapeln vid Dryebank, däribland framträdanden med folkmusik och en utställning med fotografier av de senaste två årens klimatkatastrofer runt om i världen.

– Någon var alltid närvarande för att föra en dialog med allmänheten. I UK består många vänstergrupper av folk som nästan enbart umgås med andra aktivister, och i förlängningen riskerar det att skapa en subkultur som är uttalat antagonistisk gentemot samhället.

Rojo fotograferad i samband med husbygget i oktober 2021. (Foto: Ryebank Fields Community Camp)

Rojo håller fast en kvist och väntar tills jag har passerat.

– Vi får inte glömma att vi också är en del av det, och om vi inte är nyfikna på att förstå världen kommer vi oundvikligen att ärva samma problem som samhället i stort.

Till sist kommer vi till en skogsdunge. Mellan träden är det kolsvart, jag får lov att hala fram telefonen för att se var jag går. Vägen går över stock och sten, och slutligen kommer vi ut på en vidsträckt slätt.

Ljusföroreningen från en stad på två och en halv miljon invånare gör det svårt att se mer än en handfull stjärnor, men månen lyser, och det är lugnt och vackert.

Hundratjugo bostäder. Absurt.

Oviss framtid

MMU marknadsför sig självt som ett grönt universitet med hållbarhet i fokus, och utsågs i själva verket till det mest hållbara universitetet i UK år 2021, vilket fick Ryebank-vänliga studerande att se rött.

Ett fyrtiotal studerande slöt upp för att anklaga MMU för så kallad ”greenwashing” i en stor protest i maj, där det bland annat rullades ut en stor Rädda Ryebank-banderoll på taket till en av universitetsbyggnaderna.

Nyligen genomfördes också en kupp där en tröja med budskapet ”Rädda Ryebank Fields” visades upp på scen under en examensceremoni. I början av juli utsåg universitetet slutligen ändå byggherrarna som ska ro utvecklingen av Ryebank i hamn.

Vid återkomsten till lägret drar Rojo sig tillbaka, och jag noterar att Stephen har gjort samma sak. Jag frågar Kale om följderna av att processen har trissats upp.

– Tidigare idag såg vi tre ”blokes” (ung. jappar) i vita skjortor och den där lediga business-looken, du vet. De stod och kollade och pekade på trädraden mitt emot oss. Jag önskar att vi inte skulle ha sagt hej åt dem nu, men jag har sett tillräckligt med Simpsons för att veta att ett samhälle kan samlas och ta fram högafflarna, säger han med ett skratt.

När skrattet har klingat ut får han ändå något melankoliskt i blicken.

– Antingen sparkas vi ut härifrån av en fogde och får se huset vi byggde tillsammans demoleras framför våra ögon, vilket kommer göra mig hemlös och extremt ledsen och deprimerad och traumatiserad, eller så vinner vi på någon teknisk detalj som gör att bygglovet avslås eller att det blir för dyrt och krångligt.

Han funderar en stund. Rösten blir plötsligt bestämd.

– Ett och ett halvt år senare är vi fortfarande här. Det är otroligt vad som kan hända om du ber någon göra någonting och de faktiskt gör det. Välj en grej och håll fast vid den och gör det bra, det löns inte att försöka rädda hela världen.

 

Madrona Silvander

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE