Karl-August Fagerholms betydelse för den finlandssvenska socialdemokratin kan knappast överskattas. Utan honom är det osäkert om Finlands svenska arbetarförbund hade överlevt de stridigheter, som rasade inom partiet på 1940-talet och i slutet av 1950-talet.

Med detta vill jag inte utmåla Fagerholm som en suverän och av alla avhållen ledare. Oomstridd var han aldrig, inte ens då han som äldre statsman dragit sig tillbaka från alla offentliga värv. På äldre dar blev han mer otålig med ”tjafs” och han blev ensammare då skaran av nära förtrogna tunnades ut.

Vi som kom med på 1960-talet hade svårt att förhålla oss till honom som en kamrat bland kamrater. Legenden skymde människan. En del ifrågasatte hans ideologiska övertygelse. Han umgicks ju med créme de la créme och hans sarkasmer kunde tolkas som cynism. Först då vi läste hans memoarer Talmannens röst, som utkom 1977, insåg vi att hans livsval formats i en långt mer hårdför verklighet än vi kommit i kontakt med. Då tänker jag på hans uppväxtförhållanden, hans närkontakt till inbördeskriget men också på de insatser han redan i unga år gjorde inom arbetarrörelsen – inte bara inom partiet utan i mycket hög grad inom fackföreningsrörelsen.

Han växte upp som yngst i en syskonskara om sex med en ensamstående mor utan fast inkomst. Bostaden bestod av en enrummare, först en liten i Fredriksberg, sedan i en liten större på Arbetargatan 2. ”Att vi hade det mycket fattigt förstod jag först långt senare”, skriver han. ”De andra barnen på gården hade det ju likadant.”

Barnen i familjen Fagerholm fick tidigt bidra till försörjningen. Själv blev han familjeförsörjare som femtonåring. Han jobbade som frisörsbiträde och hyrde ett rum för sig och sin mor på Vladimirsgatan (numera Kalevagatan). De äldre barnen hade då flugit ur boet.

Det här var det dramatiska året 1917 och året därpå utbröt inbördeskriget. Han sympatiserade med de röda och säger sig ha följt skeendet med lidelsefullt intresse, men var för ung för att gå med. Han blev övertygad om de utomparlamentariska kampmedlens förträfflighet och den övertygelsen hade han kvar då han 1919 anslöt sig till Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb. Det var han inte ensam om. ”Vi diskuterade mycket i ungdomsklubben… En del av oss stod kommunisterna mycket nära – till dem hörde också jag”, skriver han. Att han sedan efter mycken tvekan valde socialdemokratin berodde i hög grad på  Axel Åhlström, som han hade många diskussioner med.

Till ideologisk klarhet säger han sig ha kommit efter ett år vid Mellersta Nylands folkhögskola. Eftersom han befriades från slöjd- och lantbruksundervisningen hade han mycken tid för självstudier. Högst antagligen ägnades de timmarna också åt socialistisk litteratur. Förbundets bildningsutskott hade fått en stor bokdonation från ABF i Sverige och en del av böckerna ingick i s.k. vandringsbibliotek. Alltnog, resultatet blev att Fagerholm fann sin väg. Han drog slutsatsen, att det måste finnas något annat sätt att komma fram till socialismen än genom att offra demokratin.
Efter skolan blev han medarbetare till Åhlström på Arbetarbladet, men vid sidan av jobbet var han upp över öronen engagerad i den fackliga verksamheten. Han hade inte fyllt 20 då han blev ordförande och allt i allo för Finlands frisörsförbund. Han var 22 då han invaldes i Affärsarbetarförbundets styrelse och 28 då han valdes till Affärsarbetarförbundets ordförande, en post han innehade från 1930 till år 1944. Han var 24 då han invaldes i den  kommunistdominerade fackliga centralorganisationen LO:s styrelse och samma år blev han sekreterare i LO:s nybildade svenska sekretariet. Till uppdragen, som var oavlönade, hörde också att göra agitations- och organisationsarbete vilket medförde många resor runt om i bygderna. Jag tror att de här erfarenheterna i hög grad bidrog till att utforma Fagerholm till den han blev. Det gav honom en god inblick i hur vardagen tedde sig för arbetare i Svenskfinland. Det gav förhandlingsvana och medlingsförmåga. Det gav förmåga att se till det väsentliga och att inte av små meningsskiljaktligheter göra oöverstigliga hinder. Det gav också kontakter på arbetsgivarsidan, kontakter som blev av betydelse för den s.k. januariförlovningen 1940. I boken om fackets svenska historia betecknar Christina Nordgren-Siivonen honom som den mest betydande finlandssvenske politikern och fackföreningsmannen i historien.

En stor betydelse för Fagerholms utveckling hade också det nästan dagliga umgänget  med Axel Åhlström från början av 1920-talet till dennes död 1934. Tonfallet i det eftermäle han tillägnar Åhlström vittnar om både beundran och stor saknad.

Då Åhlström  gick bort efterträdde Fagerholm honom både som chefredaktör för Arbetarbladet och ordförande för arbetarförbundet. Ordförandeposten kom Fagerholm med ett kort avbrott att sköta i trettio års tid, men då han 1937 blev social- och hälsovårdsminister gick chefredaktörsposten till Atos Wirtanen.

Det är väl en vanlig uppfattning att Fagerholm och Wirtanen inte drog jämt, utan att de snarare var som eld och vatten. Och viss var de olika till sina temperament och visst rörde de sig i olika kretsar, men i politiska frågor var de vid den här tiden ense om det mesta.

Ännu hösten 1944, då frontlinjen mellan det som skulle bli partioppositionen och de så kallade vapenbrödrasocialisterna drogs upp, var Fagerholm och Wirtanen eniga. De krävde bl.a. att Väinö Tanner skulle lämna sina förtroendeuppdrag inom partiet, att sexlingarna skulle återfå sina medlemsrättigheter och att partiet skulle öppna för samarbete med kommunisterna.

Vapenbrödrasocialisterna, som tagit över i partiledningen, ville inte inte höra på det örat och resultatet blev en strid som kom att rasa i tre års tid. Till en början tycktes motsättningarna snarast förvärras. Vid partikongressen 1946 var positionerna helt låsta och oppositionen blev utan representation i partiledningen. Det ledde till stor besvikelse inom oppositionsgruppen och en gruppering ledd av Wirtanen gick till angrepp mot Fagerholm, som enligt dem varit alltför passiv i sin roll som talesman för oppositionen. Arbetarförbundet borde enligt Wirtanen utträda ur partiet. Han sa rentav att den enda vägen till enighet var ytterligare splittring. Fagerholm kontrade med att han inte ens velat hota partiledningen med ett utträde, eftersom där fanns sådana som inget högre önskade.

Att  striden mellan Fagerholm och Wirtanen blev så bitter tror jag berodde både på temperamentsskillnader och olika sätt att bedöma den politiska situationen. Knappast någon kunde förutse vad som komma skulle i en situation då en sovjetledd kontrollkommission höll regeringen i strama tyglar och de mest vilda rykten cirkulerade. Basse Lindeman berättade om hur han under en tågresa träffat Atos Wirtanen, som upprört berättade att han hört att man stod i beråd att upplösa det socialdemokratiska partiet. Fagerholm var bättre på att hålla huvudet kallt och hade bättre blick för de möjligheter som trots allt yppades. Hans tro på den kommunistiska samarbetsviljan hade fått sina törnar under åren och han trodde inte att Finlands svenska arbetarförbund skulle överleva om det lämnade partiet. Det skulle klämmas ihjäl mellan socialdemokrater och kommunister. Han lät sig inte lätt provoceras men odlade gärna en dräpande ironi, som kunde såra motståndarna in i hjärterötterna. Det bidrog kanske till han förlorade förbundsordförandeposten vid kongressen 1947. Viktigare var att hans linje segrade i den fråga som kongressen handlade om. En klar majoritet röstade för att förbundet skulle kvarstå i partiet. Och redan följande år var han tillbaka i selen som ordförande för förbundet.

Förmodligen hade Fagerholm ett finger med i spelet då Arbetarförlagets bolagsstämma strax efter kongressen 1947 avpolletterade Wirtanen från posten som chefredaktör för Arbetarbladet. Det ledde i sin tur till att en stor del av gruppen kring Wirtanen bröt sig ut ur förbundet. Med facit i hand kan man väl trots allt säga att kongressens beslut att stanna kvar i partiet blev räddningen för arbetarförbundet. Sämre gick det för det Socialistiska enhetspartiet, som Wirtanen sedan ledde under några år.

I slutet av 1940-talet var striden mellan vapenbrödrasocialister och partioppositionen avblåst.  Men samtidigt som Fagerholms politiska bana under de följande åren nådde sin kulmen började samarbetet mellan enskilda vapenbröder gnissla. I mitten av 1950-stod en falang som leddes av partisekreteraren Väinö Leskinen mot en som leddes av partiets ordförande Emil Skog. Några ideologiska motiv till striden dem emellan är svåra att hitta. Snarare verkar det ha handlat om ren och skär maktkamp mellan Leskinens ”partifalang” och Skogs ”fackföreningsfalang”.

En avgörande vändning tog konflikten vid partikongressen 1957 där Väinö Tanner valdes till ordförande med 95 röster mot 94 för Fagerholm. Då skogiterna, som röstat på Fagerholm, fick avslag på sin begäran om en förhandlingspaus, marscherade de ut. Abetarförbundets delegater, som naturligtvis också röstat på Fagerholm, deltog inte i utmarschen, men anslöt sig inte heller till Leskinenfalangen. Fagerholm, som  befarade en upprepning av 40-talets misstag, ville hellre göra ett medlingsförsök.

Parterna i konflikten sammankallades omedelbart efter kongressen till  statsministernas ämbetsrum. ”Också Tanner var med”, skriver Fagerholm, ”…och hur det nu gick till så lyckades vi nå samförstånd om en lösning av konflikten. ”Men i partistyrelsen stötte den på patrull… Tanners krafter räckte inte till för att genomdriva den…”.

Samma öde rönte flera andra medlingsförsök under åren som följde. De sköts i sank av hetsporrarna i det ena eller andra lägret.

Vad Fagerholm inte skriver är att det också inom förbundet fanns röster som krävde att förbundet skulle välja sida i konflikten. En del förespråkade en anslutning till partilinjen, andra till skogiterna. Och visst kan man förstå om det kändes frustrerande då det ena medlingsförsöket efter det andra rann ut i sanden och att förbundet möttes med misstro än från det ena än från det andra hållet.

Jag är inte alls säker på att förbundet hade orkat hålla kursen utan Fagerholms handfasta ledning. Hur det gått om förbundet sällat sig till det ena eller andra stridande lägret vet vi inte. Däremot vet vi hur det gick. Ur medlingsförsöken föddes den tredje linje, som gick segrande fram vid partikongressen 1963 och som bäddade för nya framgångar såväl för parti som förbund.  

Alf-Erik Helsing