Helsingfors svenska arbetarförening  har brukat fira jubileer. Från år 1968 då jag började delta har HSAF kunnat skapa en varm och kampglad stämning kring festligheterna. Och betecknande för ett givande program har varit att ledande socialdemokratiska politiker från Sverige har oftast funnits bland talarna. Det råder ett starkt band mellan den lilla föreningen och det stora partiet i väster. Det är arvet efter Fagerholm.

Tage Erlander och Ingvar Carlsson har bringat en välkommen och uppskattad hälsning till detta världens åttonde underverk, den stillastående rörelse som den finlandssvenska socialdemokratin har blivit så berömd för. Denna täta kontakt uppstod redan under Karl-August Fagerholms mannaår. Inte orsak har hans person gett HSAF dess offentliga profil. Man har i partikretsarna – över partigränserna – talat om ” Fagerholms förening”.

När Fagerholms gestalt började anta statsmannalika proportioner kom hans gärning som statsminister och riksdagens talman att träda i förgrunden. Men man begår  Arbetarföreningens genom tiderna namnkunnigaste medlem en orättvisa om den senare tidens lovord över den politiska insatsen skymmer blicken för rötterna. De återfinns i Karl-Augusts tidiga, framgångsrika och häpnadsväckande solida gärning som mångsidigt aktiv i fackföreningsrörelsen.

Han trädde till som en blodung förtroendeman, ombudsman och sekreterare då facket på tjugotalet reste sig ur spillrorna efter inbördeskriget. Han uttrycker själv förvåning över att han som nittonåring blev en ledande kraft inom frisörernas lilla fackförbund – 1 000 medlemmar – i nitton års ålder.

I bokverket till Fagerholms 60-årsdag beskriver en av socialdemokratins ledande ideologer på femtiotalet – Reino Henrik Oittinen – vältaligt K-A:s mångsidiga begåvning. Hit hörde den snabba repliken och den ibland bitande, ibland bara träffsäkra repliken, ett vänligt intresse för medmänniskorna och en talang att uppträda. Dessa sidor av fattigpojkens slumrande begåvning slipades av och fulländades i HSAF. Han sökte sig först till ungdomsklubben, sedan blev det programnummer i föreningens revyer, otaliga festtal och deklamationer. I första programmet om K-A som jag gjorde för den finlandssvenska televisionen avslutades intervjusamtalet med att festkommitténs tidigare medlem deklamerade Dan Anderssons Tiggaren från Luossa. Och gjorde det på ett berörande sätt.

I tjugo- och trettiotalens arbetarförening var den fackliga insatsen en naturlig beståndsdel i den knappa fritidens aktiviteter. I själva verket uppväcks och stärks Fagerholms nordiska intresse tack vare facket. Som styrelse- och arbetsutskottsmedlem i Affärsarbetarförbundet deltog KAF i nordiska kurser, ordnade sådana själv, tog emot gästande fackliga ledare i Helsingfors, besökte dem – det började visst med kontakter till Danmark –och fungerade som tolk och ledsagare när nordiska höjdare besökte Finland. Han säger själv, att han på trettiotalet ” kände dem alla”.Han deltog från början av trettiotalet i SAMAKs verksamhet, den nordiska samarbetskommittén för parti och fack.

Den allra första utlandsresan företog det 22-åriga frisörbiträdet till Reichenberg i Tjeckoslovakien och den internationella frisörkongressen där.

Det förekom tidigt schismer i HSAF. Det var starka personligheter som möttes i föreningens utrymmen i Folkets Hus. Under den längsta tiden i legendariska 22:an. Men en majoritet av medlemmarna stod i alla skeden konsekvent bakom Fagerholm.

Hans politiska grundsyn byggde på en uppskattning av demokrati och parlamentarism och ett inbitet motstånd mot tidens totalitära ideologier.

I ett första skede fick han ett sabbatsår på Finns folkhögskola för att klara huvudet och finna en väg bort från den marxistiska socialismen. Ett fältslag som pågick länge var kampen mot kommunisternas mullvadspolitik inom fackföreningsrörelsen under hela tjugotalet

Nazismen angrep han med stort mod, särskilt under fortsättningskriget. Han var en nagel i ögat på tyskarna alltsedan Arbetarbladet år 1938 hade hyllat diktatorn Adolf Hitlers femtioårsdag med en infernaliskt formulerad tvårading, kanske av Elmer Diktonius hand.

Arbetarföreningens möte den 3 november 1943 var på många sätt historiskt. Här fick Fagerholm på sin intimaste hemmascen göra upp räkningen med nazisterna. När budet om att norska patrioter – motståndsrörelsens vanliga medlemmar – arkebuserats utan pardon höjde Fagerholm en ljungande protest.

Tyskarna hade helst sett att han inte kunde få fortsätta som medlem av statsrådet i Edwin Linkomies´ regering, men det hade sett fult ut om sändebudet Wipert von Blücher då hade fått sin vilja igenom och Finland fogat sig. Men Norge-aftonen på 22:an kom sedan lägligt. Socialministern fick förverkliga sin avsikt att lämna kabinettet vars krigspolitik han ogillade alltmer. Hans trängtan att avgå var känd i regeringens inre krets, men i memoarboken ” Talmannens röst” ingår en kryptisk formulering: ” Jag fick befrielse från uppdraget”. Statsministern kanske bara inväntade första lägliga ögonblick för att bli kvitt den frispråkige och alltmer bångstyrige ministern.

En vänstergruppering inom HSAF hade helst sett att Fagerholm redan tidigare skulle h visat sig mindre lojal med landets regering där han  ingick. Nu valde han själv tidpunkten, men kärnan till en separation inom föreningen var redan sådd. Och efter kriget gick Ragni Karlsson, Atos Wirtanen , K.H. och Anna Wiik sin egen väg.

Då demokratiska förbundet för Finlands folk  bildades efter kriget tvingades K-A Fagerholm definiera sitt eget förhållande till ett vänstersamarbete där kommunisternas roll skulle bli betydande och de demokratiska socialisterna en maktlös minoritet, användbar för politisk fönsterskyltning men utan faktisk betydelse i dansen efter Kremls pipa.

Det oaktat kom socialdemokrater inom SDP:s höger sig för att kalla Fagerholm för en ” hoipertelija” , en som vacklar i avgörande skeden i kampen om socialdemokratins själ. I den obehagliga kampanjen ingick också det faktum att Fagerholm under fortsättningskriget alltmer kritiserade Väinö Tanners politik, att hålla ut till det bittra slutet. Fagerholm ansåg att Tanner och flera med honom både bland de borgerliga och socialdemokraterna inte förstod hur negativt man i Kreml förhöll sig till en socialdemokratisk ledare som tog sitt arbetarparti med i kriget.

Det fanns inom Arbetarföreningen aktiva medlemmar, som följde med hur Finland behandlade judiska flyktingar, som försökte få en fristad i Finland under kriget. När Ragni Karlsson med andra slog larm om hotet att deportera judiska flyktingar från Mellaneuropa till Tyskland – och förintelselägren –reagerade socialminister Fagerholm. Man kan anta att hans motstånd nådde ända upp till marskalk Mannerheim. De flesta av judarna kunde räddas. Till sin död förblev Fagerholm en varm vän av Israel. Detta var den europeiska socialdemokratins linje under två årtionden efter världskriget.

Det går knappast att värdera hur Arbetarföreningens vanliga medlemmar – svenska lönarbetare – reagerade på att Karl-August särskilt under perioderna som riksdagens talman utvecklades till något av ett premiärlejon, särskilt på Svenska Teatern där han satt i direktionen i många år. Han var också en påfallande offentlig vän till Sveriges ambassadör Gösta Engzell, tryggt insnöad i det finlandssvenska landskapet i Helsingfors.

Karl-August Fagerholm övergav inte Helsingfors svenska arbetarförening som pensionär. När hans tidtabell medgav det deltog han i föreningens månadsmöten. Här är det på sin plats att även notera hans maka Judith Fagerholm. De var ett äktapar sedan 1926. Judith var en stark kraft inom HSAF:s “syjunta” (damkommitté) som slogs med nål och sax (enligt en revytext) för att hålla föreningens ekonomi på fötter. För en liten och fattig förening var hyran i Folkets Hus skrämmande hög. Judith kunde nog berätta om förnäma tillställningar i societeten, men damerna lyssnade gärna också till skvaller från ”de bonade golven”, berättar HSAF:s senare ordförande Per-Erik Johnsson.

Då Fagerholm avstod manteln som talman och parlamentariker inter pares såg 22:n ännu ut som under hela efterkrigstiden.

Maj Wickman lägger vid sitt första besök i 22:an märke till att utrymmet är trångt – man sade att högst fyrtio deltagare fick plats-Hon lägger märke till ett klassiskt arbetarbibliotek, som sedan i sista stund räddades till Arbetararkivet undan Kim Il Sungs flödande prosa som erövrade hyllutrymme. En vägg upptogs av foton av tidigare ordföranden. Då fanns ännu två värdefulla oljemålningar, som Arbetarsparbanken vänligen inlöste och gav grundplåten till en hyresfond. Ordföranden satt mitt emot hela församlingen och till vänster om inträdet satt kassören Harald Nordberg som månatligen inkasserade medlemsavgiften. I ett minikök fanns utrustning för en kaffekokning. Bland medlemmarna i mitten av sextiotalet fanns ledamöter i fullmäktige och nämnder, veteraner från ungdomsklubben och damer ur syjuntan samt teatergänget.

K-A Fagerholm verkade under en lång tid som ordförande för Finlands Svenska Arbetarförbund. Detta uppdrag gav honom en stadgeenlig plats i partistyrelsen.  Denna orubbliga bas kan å ena sidan ha gjort det möjligt att hävda en radikalare politik än partiets ledning, å andra sidan betydde det att den finlandssvenska representanten kunde direkt förmedla stämningar, synpunkter och krav från HSAF. Hur ofta detta verkligen skedde, vet man inte, KAF kunde vara en egensinnig politiker också i förhållande till sina egna.

Fagerholm fortsatte att hålla politiska betraktelser även som pensionär. Särskilt intresserad var han enligt P-E Johnsson att på föreningens decembermöte hålla en aktuell ” julpredikan”. Hans närvaro vid mötena spred nog en liten extra glans över diskussionerna den kvällen. Ibland kunde det fortfarande hetta till när den gamle journalisten med sin stenhårda rutin från fattiga Arbetarbladet måste rätta till en talares klumpiga eller osvenska formuleringar eller då han fick anledning till ett ampert bemötande.

K-A Fagerholm var inte en politiker som var hemfallen åt dogmer eller högtflygande socialistiska teorier. Han var en aktiv politiker som ville få saker gjorda. Hans ledstjärna förblev fred och samarbete, hans metod att försöka medla då tillfälle gavs eller nödvändigtvis krävdes.

Ralf Friberg