I absoluta tal får social- och hälsovården mycket mer pengar i år än ifjol, helt i enlighet med gällande lagstiftning. Regeringens åtgärder innebär dock att sektorn får mindre pengar än utan regeringens åtgärder. Regeringsprogrammet och regeringens beslut i vårens ramria omfattar för det första rena sparåtgärder, rena nedskärningar som finns svart på vitt och genom vilka välfärdsområdena får mindre pengar. Det handlar om att spara på sjukhusnätet, det handlar om att försämra vårdgarantin, det handlar om personaldimensioneringen. Det handlar om mindre omfattande tjänsteutbud på offentliga sidan. Det handlar om kommande nedskärningar från tredje sektorn, något som bland andra Mieli ry varnat för att kan få ödesdigra följder.

Därtill finns det en rad mindre, men sammantaget betydande, sparåtgärder. Och så har vi kvar den största förändringen som ännu inte haft inverkan: linjedragningen att dämpa kostnadsökningen med ytterligare 1,3 miljarder euro. Observera: ytterligare.

Det är nämligen så, att vi är fullständigt eniga om att den enda realistiska ekonomiska målsättningen inom sektorn är att stävja kostnadsökningen. Detta görs redan och detta kan göras mer om vårdreformens målsättningar förverkligas, vilket kräver tillräcklig resursering för att kunna flytta fokus till primärhälsovården och förebyggande insatser. Men vad regeringen gör är att dämpa kostnaderna med mer än vad nuvarande ramar möjliggör. Regeringen ska ge välfärdsområdena ett slags självriskandel.

Enligt regeringens plan för de offentliga finanserna, sidan 60 i den svenskspråkiga versionen av Statsrådets redogörelse, så minskar vårdsektorns finansiering år för år från 2025-2028 i realändring, alltså utan indexjusteringar (enligt uppskattade prisnivån för 2025). Till detta kommer att indexjusteringen behöver förnyas eftersom den inte motsvarar förändrade omständigheter. Anledningen till att social- och hälsovårdssektorns kostnader ökar mycket nu är ju tre:

För det första att lönerna stiger exceptionellt mycket, vilket är helt motiverat för branschens hållbarhet och attraktionskraft. Detta sker enligt den typ av löneuppgörelse som högerregeringen nu vill förbjuda.

För det andra har vi den allmänna kostnadsökningen, inflationen som drabbat även vårdsektorn.

För det tredje har köptjänsterna ökat och blivit dyrare. Statsministern har påstått attt detta beror på den vårdgaranti som trädde i kraft förra hösten. Men det stämmer inte utan ökningen gäller hela sektorn.

Detta är utrett av finansutskottet i riksdagen och finns svart på vitt, klargjort under tjänstemannaansvar. Därmed stämmer inte statsministerns påstående om att det är vårdreformen i sig med dess strukturer som förorsakat de stora förändringarna. Det är inget annat än ett falskt försök att fly sitt ansvar och skylla allting på regeringen Marin.

Det stämmer heller inte att vårdköerna blivit längre sedan vårdgarantin infördes (lite urvattnad på grund av regeringen Orpos beslut). Tvärtom. Lagändringen har haft önskad effekt även om köerna fortsättningsvis är för långa. Se där ytterligare en missvisande utsaga, eller som Krista Kiuru sade ”sote-groda”, ur statsministerns mun.

Regeringens främsta argument i vårddebatten är ändå det där med att finansieringen i absoluta tal minsann ökar.

Det här med absoluta tal är ett intressant fenomen i politiken. Jag minns ett stadsfullmäktigemöte i Raseborg då vi behandlade sparåtgärder. En kollega från SFP sade att staden inte alls gjorde nedskärningar eftersom utgifterna ökade i absoluta tal. Men tänk på detta: om vi inte beaktade inflation, tillväxt, behov, intäkter och så vidare så skulle pengarna inte räcka långt. Om vi i absoluta tal beviljade en sektor lika mycket pengar nu som för 10, 20 eller 40 år sedan så vore det i praktiken grymma nedskärningar.

I förhållande till behovet så gör regeringen alltså nedskärningar. Helt konkret, från sjukhusnät till vårdardimensionering, gör regeringen nedskärningar.

SDP har fört fram åtgärdsförslag för att åtgärda den pågående krisen. Högern har tyvärr beslutat att förvärra den. I Svenskfinland har SFP försökt rädda sig genom att göra regionalpolitik av det hela. Att åtgärda vårdens underskott har partiet inte gjort något för. Tvärtom har nedskärningar välsignats, samtidigt som de rikaste fortsättningsvis får skattelättnader i och med regeringens politik, samtidigt som de mest utsatta faller under fattigdomsgränsen.

I hela debatten behövs ett nytt tidsperspektiv. Hur lång tid krävs för att satsningar på förebyggande vård och vård i ett tidigt skede ger resultat och hur lång tid tar det att lägga om vårdsystemets tyngdpunkt? Jag vill påstå att det kräver mer tid än dagens politik har tålamod till. Likväl vore det mest hållbart i längden.

För egen del anser jag att vi socialdemokrater borde inta ännu större djärvhet i vårdfrågan. Att flytta fokus till tidiga insatser är en investering som blir billigare i längden. Regeringens satsning på hundratals miljoner till privat vårdbusiness är däremot inte en investering, vilket bland annat Läkarförbundet fört fram med exceptionell emfas.

Högern och vänstern har helt enkelt olika värderingar. Låt oss modigt stå upp för våra i tider av hård motvind. Låt oss stå upp för de som inte har möjlighet att stå upp för sina egna rättigheter. Det ligger i det gemensammas bästa intresse.

Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP)
Raseborg