Bästa kamrater och vänner,

Det är fantastiskt att vara tillbaka i Raseborg, särskilt här i Ekenäs. Här höll jag mitt första politiska tal på svenska, och jag skulle inte ha hållit det utan den kloka vägledningen från vår tidigare partisekreterare och kära bortgångna kollega Maarit Feldt-Ranta. I början av min karriär var det nämligen Maarit som tog mig under sina vingar och gav mig två viktiga råd, som jag har burit med mig sedan dess.

”Antti, om du någonsin vill leda denna folkrörelse, måste du kunna svenska.” Och det andra rådet var: ”Håll alltid nära kontakt med andra nordiska socialdemokrater.”

Det har jag gjort, och idag kan jag säga att den nordiska socialdemokratin lever, andas och mår bra. I Norge och Danmark är vi statsministerparti, och på Island är det snart val, där socialdemokraterna med partiledaren Kristrún Frostadóttir har goda möjligheter att vinna första platsen och bli statsministerparti. Tillsammans med Magdalena Andersson i Sverige håller vi nära kontakt och delar ett gemensamt mål: efter åren 2026-2027 ska både Sverige och Finland åter ledas av socialdemokratiska värderingar.

Kära vänner,

SDP är Finlands största tvåspråkiga parti.

I år fyller FSD hela 125 år, och denna milstolpe kommer att firas imorgon som en del av kongressens program. Som ni vet har moderpartiet SDP redan firat sin 125-åriga resa, men det är värt att notera att FSD är Finlands äldsta fortfarande aktiva politiska organisation – den grundades i april 1899, lite före SDP som grundades i juli samma år.

Nuförtiden består FSD av 32 partiföreningar med cirka 1 100 aktiva medlemmar. FSD:s avtryck på finländsk socialdemokrati och Finlands historia är obestridligt – det räcker att nämna namn som K.A. Fagerholm eller Jacob Söderman för att detta ska vara självklart för alla.

Men FSD:s arbete är fortfarande inte klart, FSD behövs. Att främja social trygghet och rättvisa i Svenskfinland är fortfarande viktigt. Likaså är det viktigt att stärka det svenska språkets ställning i det finländska samhället.

Kära vänner,

Jag hade aldrig trott att jag själv – av alla platser – skulle behöva försvara svenskans ställning i den sal som har till uppgift att värna vårt lands tvåspråkighet.

Men det hände i plenum, i riksdagen, när jag i september höll SDP:s gruppanförande ​under riksdagsbehandlingen av nästa års budget. Under den svenskspråkiga delen av mitt tal blev jag avbruten av hån från den högra delen av salen, från Sannfinländarnas bänkrad.

Jag var tvungen att fundera ett ögonblick om jag verkligen hörde rätt. SDP:s tradition är att vi också talar svenska i viktiga anföranden. Och att tala svenska i riksdagen är inget man ska håna, utan en viktig påminnelse om att Finland har två officiella språk.

Kära vänner,

Jag återkommer snart till frågor här hemma, men låt oss först rikta vår blick mot världen.

Nästa tisdag kommer världen att stanna upp för att följa USA:s presidentval, som återigen ser ut att bli ett verkligt spänningsdrama. Vi hoppas naturligtvis på ett resultat som bidrar till stabilitet i hela världen och särskilt i Europa – men tyvärr kan vi inte förlita oss på att amerikanernas val nödvändigtvis är i vårt eller Ukrainas bästa intresse.

Det är en ohållbar tanke att någon annan än Ukraina själv skulle fatta beslut om en lösning – eller en ”deal” – med Ryssland. Detta är en grundläggande fråga för ett litet land som Finland, eftersom vi själva genom historien har varit föremål för dessa stormakters kartövningar.

Oavsett hur det går i USA:s val måste Europa stå starkare på egna ben. I Ukraina pågår ett brutalt krig för tredje året i rad, och tyvärr har det funnits tecken på att stödet till Ukraina i Europa inte är så garanterat som det borde vara.

Finland har gjort, och kommer säkert att fortsätta göra, sin del, men hela Europa måste ta ett starkare ansvar för sitt eget försvar. I framtiden måste EU vara starkare och mer självständigt även på andra områden än försvaret – vi behöver verkligen strategisk autonomi.

Strategisk autonomi innebär mycket mer än bara försvar. Det omfattar till exempel cybersäkerhet och försörjningstrygghet inom högteknologi. Det är tankeväckande att EU:s andel av alla digitala plattformar i världen bara är två procent – Europa har halkat efter.

Det är precis dessa existentiellt viktiga frågor som president Niinistös utredning om EU:s totalsäkerhet tar upp. Och för att EU ska kunna gå framåt i sin strategiska autonomi behöver vi en gemensam investeringsfond. En fond som inför EU-parlamentsvalet i sommar mötte på motstånd från högern i Finland, men vars förberedelser lyckligtvis har fortsatt medan Ursula von der Leyen samlar sin nya kommission.

Finland är ett europeiskt land, och Europa kan inte längre sluta sig inåt utan måste vara en starkare och mer självständig aktör även på global nivå. En gemensam investeringsfond är ett betydande verktyg för att nå detta mål.

Kära vänner,

Starkare och mer självständigt agerande behövs även i EU:s Mellanösternpolitik.

Det är helt klart att varje land har rätt att försvara sig mot terrorism, men inte till vilket pris som helst. Israels likgiltighet för civila offer i Gaza är chockerande och helt förkastlig. De senaste attackerna som strider mot internationell rätt och ordning är angreppet mot FN:s fredsbevarande operation vid gränsen till Libanon samt förbudet mot UNRWA i Gaza.

EU måste vara starkare, rakare och tydligare i sitt agerande.

Det kan inte vara så att EU behöver två hela dygn för att fördöma ett sådant angrepp.

Detta gäller även Finlands egen utrikespolitik, där vi nyligen har sett en oenighet som är helt nytt för oss.

SDP:s linje är tydlig: Finland ska inte hamna på fel sida av historien i Palestinakonflikten. Redan 146 FN-länder har erkänt staten Palestina. Nästan tre fjärdedelar av världens länder. Norge, Irland och Spanien har nyligen anslutit sig, och Sverige för tio år sedan. Resten av världen rör sig, medan Finland står stilla.

Finland borde ännu i år gå vidare med erkännandet av Palestina. Att erkänna Palestina skulle ge en stark signal om att världen fortfarande är beredd att stödja en tvåstatslösning. Ett erkännande vore det tydligaste stödet för fredsprocessens fortsättning, som för närvarande varken Israels ledning eller Hamas vill eller stöder.

Förutom erkännandet måste Finland stödja förnyelseprocessen, demokratin och rättsstaten både i Israel och Palestina, så att deras regeringar har den nödvändiga legitimiteten i sina medborgares ögon.

Jag vill fråga Orpos regering: Om tiden inte är rätt nu, efter att Spanien, Irland och Norge har gjort erkännandet av Palestina, när är den det?

Kära vänner,

En annan viktig fråga man kunde ställa är hur SFP fortsätter motivera sin regeringsmedverkan i Orpos och Purras regering. Partiet som, när det gick in i regeringssamarbetet, försäkrade att det inte skulle göra sannfinländsk politik, väljer nu varje dag att stödja sannfinländarnas agenda.

En agenda vars grundläggande mål bland annat är att försvaga svenskans ställning – till exempel genom att håna den respektlöst i riksdagens stora sal. En agenda som strävar efter att motverka internationaliseringen av Finland. En agenda som motarbetar den arbetskraftsinvandring vi så akut behöver. En agenda som bryter mot vår långa utrikespolitiska linje. En agenda som kränker köns- och sexuella minoriteters ställning i samhället. En agenda som vill fördröja den gröna omställningen i Finland. En agenda som är rent skadlig för Finlands ekonomi, miljö, rykte och framtid.

Ett bra exempel på denna agenda och SFP:s stöd är den så kallade tre månaders regeln, som nu har kommit upp i riksdagen. Om SFP till slut röstar för att godkänna denna lag i riksdagen, så har partiet inte längre någon trovärdighet att tala om ett nettoinvandringsmål på 40 000 personer och att påskynda arbetskraftsinvandringen.

Kommer partiordförande Adlercreutz verkligen att få sin grupp att rösta för sannfinländarnas identitetspolitik i riksdagen?

Jag hoppas innerligt att han inte tänker göra det. Istället uppmanar jag SFP att samarbeta för att fälla denna lag, som är skadlig för Finlands näringsliv, ekonomi och sysselsättning. Vi såg redan i oktober att det finns förnuftiga röster inom SFP:s grupp, när sannfinländarna och samlingspartister under talman Halla-ahos ledning försökte köra över social- och hälsovårdsutskottet i lagförslagen om sjukhusnätverket och hemleverans av alkohol. Vi såg att om ledningen ger klartecken, så finns det ryggrad att kämpa mot sannfinländarna inom gruppen. Tack vare gott samarbete mellan SDP, SFP och resten av oppositionen kunde vi stoppa dessa försök att bryta mot etablerad parlamentarisk praxis.

Kära Anders och hela SFP:s riksdagsgrupp – låt oss tillsammans fälla denna skadliga tre månaders regel!

Kära vänner,

Högerregeringens tre månaders regel är tyvärr bara ett exempel på hur Finland håller på att gå i fel riktning.

Vi måste komma ihåg att då denna regeringen inledde sitt arbete var allt ganska bra ställt: den ärvde en rekordhög sysselsättning, rekordhöga siffror för arbetskraftsinvandring och rekordplaner för investeringar i den gröna omställningen. Allt detta är nu på väg att gå förlorat. Denna regering har gjort så mycket skada på så kort tid.

Man har krossat pensionärers tro på en trygg ålderdom. Man har rubbat medborgarnas förtroende för den offentliga hälso- och sjukvården. Man har försämrat möjligheterna att utbilda sig till ett nytt yrke. Man har tagit bort förtroendet för ett välfärdssamhälle som ger trygghet vid arbetslöshet och sjukdom.

Högern har helt enkelt lett Finland i fel riktning. Trots vackra ord är det tydligt att välfärdssamhället håller på att monteras ner, och man överger de värderingar som har burit oss genom decennier av framgång.

Man säger att det är nödvändigt att spara miljarder från välfärdsområdenas social- och hälsovårdstjänster, samtidigt som man ger en halv miljard till privata hälsovårdsföretag. Man säger att utbildningen har ett särskilt skydd, men gör nedskärningar som drabbas yrkesutbildningen och studenter – samtidigt som man har råd att göra skattesänkningar som exempelvis under denna mandatperiod kommer ge ministrar cirka 7000 euro mera kvar efter skatt.

Klyftan mellan ord och handling är uppenbar. Det är därför inte konstigt att förtroendet gått neråt.

SDP:s uppdrag är att återställa människors förtroende. Att man känner och vet att man får vård när man behöver det. Och att man kan utbilda sig, att man lyckas i arbetslivet och att man känner att livet är bra.

Vårt uppdrag är att rädda välfärdssamhället. Och bästa kamrater, vi kan göra det. Vi är den starkaste motkraften till högerns försämringspolitik. Vi är redo att genomföra förändring.

Kära vänner,

Vi vet mycket väl att finländare vill få vård snabbare. Därför införde vi vårdgarantin, som kräver att varje välfärdsområde säkerställer tillgång till primärvårdstjänster inom 14 dagar. Nu är den rättigheten på väg att tas bort. En rättighet som har fungerat utmärkt i Finland – enligt statistik uppfylldes tidsfristen på två veckor i hela 88 procent av fallen,

SDP accepterar inte denna försämring av grundläggande rättigheter. Social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso har betonat att områdena kan välja att inte försämra vårdgarantin, trots att resurserna minskar. När ministern själv har bett om detta, så svarar vi på uppmaningen: SDP:s välfärdsområdesgrupper kommer att föreslå att nuvarande vårdgaranti hålls kvar på 14 dagar i alla välfärdsområden.

Även i vårens val kommer SDP att kämpa för detta mål. Vi kommer också att kämpa för social- och hälsovårdstjänsterna. Jag vet att ni i denna kongress förbereder ett uttalande för att trygga Raseborgs sjukhus och andra tvåspråkiga social- och hälsovårdstjänster. De tjänster som SFP inte har kunnat rädda från sannfinländarnas nedskärningar.

Dessa tjänster försvaras mest effektivt i vårens val. Välfärdsområdes- och kommunalvalen är den första verkliga möjligheten att ge ett mellanbetyg till denna högerregering. Ett betyg som knappt når godkänt.

Men vi behöver just dig med oss. Vill du ställa upp som kandidat för SDP? Kan vi sätta upp ett gemensamt mål här och nu, att vi i vårens val kommer att ha fler FSD-kandidater uppställda än förra i valet?

Är det en deal? Låt oss ge en stor applåd för detta gemensamma mål!

Tack!