En av dem som forskat mycket kring detta är Alan Manning, professor vid London School of Economics. På seminariet gick han igenom sin forskning, främst utifrån brittiska men även med en del referenser till svensk och tysk arbetsmarknad. Detta gjorde han utifrån begreppet monopsoni, allt flitigare använt i den ekonomiska forskningen om arbetsmarknadens maktförhållanden.

Monopsoni är inte så välbekant bland arbetsmarknadens lönesättande praktiker utan främst bland forskare. Begreppet betyder ensam köpare (arbetsgivaren här) i motsats till det mera kända ordet monopol, alltså ensam säljare på en marknad. I takt med att ekonomer ökat sitt intresse för den lönesättande makten har begreppet monopsoni hamnat mer i fokus och dess betydelse också vidgats. och just på det här området är nationalekonomen Alan Manning en av de främsta.

Som Manning konstaterade betyder begreppet monopsoni en enda köpare av arbetskraft. Men det används också i bredare för att beskriva situationen där arbetsgivare har övertaget i löneförhandlingar. Och här gjorde Manning en historisk återblick och hur många ekonomer på 1970-talet menade att löntagarna då hade för mycket makt via sina fackföreningar. Något som ledde till olika avregleringar och försvagning av fackens ställning, främst då i Margaret Thatchers Storbritannien och Ronald Reagans USA.

Men det gick inte alls som ekonomerna trodde. Tvärtom har dessa avregleringar inte alls gett önskat resultat, utan ökande ojämlikhet och totalt sett rätt låg produktivitetstillväxt, enligt professor Manning. Maktrelationen i lönesättningen mellan arbetsgivare och löntagare är allt annat än likvärdig. Och då blir – om den ena parten försvagats – resultatet av ett avtal eller kontrakt inte alls att båda gynnas hyfsat lika. Då behöver man ingripa för att maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare blir mera balanserad. Både effektivitets- och rättviseskäl talar för detta, menar professor Manning.

Men helt lätt att åstadkomma detta är det inte, enligt Manning. En sådan metod är t ex att reglera så att minimilönerna höjs. En annan att skapa en mer aktiv konkurrenspolitik och bättre reglering av arbets- och kollektivavtalen. Starkare och mera välorganiserade fackföreningar är också bra. Men just det är svårare i många länder när färre vill vara med i fackföreningarna.

I Sverige och Norden är det ju inte så och den svenska arbetsmarknadsmodellen är fortsatt framgångsrik. Den fackliga organisationsgraden är fortsatt hög samtidigt som produktiviteten ligger i världstoppen. Och sysselsättningsgraden är också mycket även bland lågutbildade, trots höga lägstlöner. Så den svenska modellen är väldigt framgångsrik. Och om jag kunde introducera något liknande i Storbritannien så skulle jag göra det, sade professor Alan Manning.

Men som konstaterades i den efterföljande paneldebatten är andra viktiga faktorer för modellens framgång att det också finns ett gott socialt skyddsnät och kompetenshöjande åtgärder för arbetskraften samt förmåga och stöd att ställa om och vara positiv till ny teknik (AI och annat). Också detta kräver regleringar i jämlika partsförhållanden.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare