Det dåtida anfallskriget är än idag inte bara ”ett minne blott”.

Skammen över det förflutna sitter i ryggmärgen och kan även under det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina spåras i möjliga politiska felbedömningar och omdiskuterade reaktioner.

Historiska farhågor

I slutet av 80-talet, när den annalkande tyska återföreningen var på väg att skapa en ny realitet i Europa, var man åtminstone i Frankrike och Storbritannien inte bara begeistrade. Många tyckte så mycket om Tyskland att de helst ville ha två av dem.
Bakom tillspetsningen dolde sig farhågor om erfarenheter av en ondsint tysk dominans.

Rädslan var obefogad. Klyschan om tyskarnas gamla stöveltrampsmentalitet var definitivt begravd under de ruiner som nazisterna hade lämnat efter sig vid krigsslutet i början av maj 1945.

Återföreningen lade sedan grunden för EU:s och även Natos utvidgning österut.

De följande decennier blev inte bara för tysk del en period med nedrustning och sänkta militärbudgeter.

Tyskland var omringat av vänligt sinnade stater och framstod som en ekonomisk och handelspolitisk jätte dock utan vapenskrammel eller härskarattityder.

Ibland talades det om ett slags överdimensionerat Schweiz.

Grannstaternas farhågor rann ut i sanden.

Beroendeframkallande

Redan under det kalla kriget kunde industrin i det dåvarande Västyskland lita på trygga energileveranser från Sovjetunionen.

Även under 90- och 00-talets Ryssland med en president Putin som statsledare byggdes denna handelsrelation ut. Tyskland behövde gas och olja, Ryssland levererade och fick valuta.

Sakta med säkert fick den ryska energin en allt högre och närmast beroendeframkallande andel i förbundsrepublikens försörjning.

Expanderingen skedde sedan även under den fasen, då Ryssland i allt högre grad muterade till en aggressiv diktaturstat med brandfarliga geopolitiska ambitioner.

Gasledningarna Nordstream 1 och 2 är bara ett exempel på det.

Allra senast med den ryska ockupationen av Krim-halvön år 2014 borde man i Berlin ha hört larmklockorna. Men i den dåvarande svart-röda regeringen ledd av Angela Merkel fortsatte handelspolitiken med fossila ryska energiresurser nästan utan att hämmas av en moralisk tvångströja.

Till helhetsbilden hör dessutom att Tyskland är det enda landet i världen som av miljö- och klimatpolitiska skäl fattade ett dubbelbeslut om av avveckla atomenergin och (helst) fasa ut kolkraftverk till 2030.

Visst är det hederliga målsättningar, men kruxet är att industrins och hushållens beroende av framförallt gasleveranserna tilltog.

Hård granskning

Det ryska anfallet mot Ukraina den 24 februari ändrade mycket men inte allt.

SPD-kanslern Olaf Scholz och hans trafikljuskoalition beslöt bl a om ett enastående finanspaket på 100 miljarder euro för att rusta upp den tyska försvarsmakten.

Vidare föll tabun om att inte leverera vapen till krigförande länder.

Däremot böjde sig varken Scholz eller den gröne ekonomiministern Robert Habeck för trycket att sluta importen av i synnerhet rysk gas.

Motsvarande krav framfördes däremot gång på gång av den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj samt landets ambassadör i Berlin Andrij Melnyk.

I ofta odiplomatiska ordval hävdas att de tyska valutaöverföringarna direkt bidrar till den ryska krigföringen mot den ukrainska befolkningen. “Skamnotan” för gas, olja och kol uppgår för närvarande till 200 miljoner euro om dagen.

I den tolkningen har Tyskland även ett medansvar för den brutaliteten och krigsbrott som Ryssland utsätter Ukraina för.

Dessutom hårdkritisers den tyska regeringen för en återhållsam attityd i frågan om att leverera tunga krigsvapen som stridsvagnar eller artilleri.

Med bakgrund till dessa anklagelser uppstod till och med diplomatiska incidenter då den tyske presidenten Frank-Walter Steinmeiers avsikt att tillsammans med sina polska och baltiska kollegor besöka Kiev. Planerna krossades av att Zelenskijs återbud. Steinmeier var inte välkommen i Ukraina. Ambassadören Melnyk anklagade dessutom den tidigare tyske utrikesministern för att ha byggt ett spindelnät av kontakter med ledande ryska politiker samt att relationen till Moskva framstod som ”fundamental och helig”.

I ett twittermeddelande förebrådde Melnyk vidare att SPD-politiker som Sigmar Gabriel idkade en årslång Putinvänlig “kumpanism” som sedan ledde till en “barbarisk förintelsekrig” mot den ukrainska staten.

Motsvarande hårda utspel ställer Tyskland i skamvrån. De drar en närmast direkt linje från landets valutaöverföringar till krigets offer i Mariupol eller i Kievs förstäder.

Visserligen kan man förstå ukrainska politikers vrede. De för en existensiell kamp om den egna befolkningens liv och död. Men anfallskriget är ändå Putins brottsliga gärning och varken Steinmeier eller Gabriel backade upp hans beslut.

Det som t ex Melnyk ändå tycks blunda för är att förbundsrepubliken redan före det ryska anfallet hörde till landets största enskilda bidragsgivare. Att försämra den bilaterala förhandlingsatmosfären kan varken tjäna Ukrainas eller Tysklands interessen.

Dessutom är de flesta ledande politiker i Berlin medvetna om att de sitter med skägget i brevlådan på grund av energipolitikens historiska misstag.

Undvika krisläge

Trycket på Tyskland att bojkotta ryska gas- och oljeimporter är enormt. Men förbundskansler Olaf Scholz håller ändå fortfarande emot.

Hans främsta argumentering är att ett omedelbart stopp skulle medföra en omfattande produktionskris för stora delar av t ex den tyska kemiindustrin och i förlängningen även drabba biltillverkningen och diverse underleverantörer.

Krisen skulle medföra grava sysselsättningsproblem och inte minst urholka statens skatteinkomster som i sin tur också behövs för att betala det framtida stödet till Ukraina.

Samtidigt är omstruktureringen att minska beroendet från Ryssland på väg. För det står främst ekonomiminister Robert Habecks senaste febrila försök att täcka det tyska energibehovet med leveranser av LNG (Liquefied Natural Gas).

Kruxet är dock att Tyskland saknar tillräckligt med specialterminaler för att lossa tankfartygen i egna hamnar. Den nya infrastrukturen väntas bli klar 2024.

Den ”omoraliska” handeln med Ryssland ersätts senast då av bl a tvivelaktiga diktaturstater som Qatar eller Saudiarabien samt miljöskadlig fracking-gas från USA.

Att leva med den motsättningen är Tyskland dock inte ensamt om i Europa.

Sarajevo-incident?

På ett helt annat plan ligger den aktuella konflikten på grund av kraven att SPD-kansler Olaf Scholz ska ge grönt ljus för att undsätta den ukrainska försvarsmakten med tunga vapensystem så som stridsvagnar eller pansarhaubitsar.

Även i det avseendet är trycket mot de tyska beslutsfattarna högt. CDU/CSU-oppositionen i förbundsdagen stöder den ukrainska begäran och även talespersoner för De gröna och FDP vädjar om eftergifter.

Men både Scholz och den socialdemokratiska försvarsministern Christine Lambrecht anser att direkta leveranser från landets militära förråd inte är förenliga med den redan tunna tyska beredskapen inom Nato-alliansen.

Man hänvisar dessutom till att moderna pansarsystem medför både tidskrävande utbildningsbehov samt uppbyggandet av en logistik för reservdelar.

Stöd erbjuds ändå i form av ett finanspaket på över en miljard euro som Kiev kan använda för inköp av tung stridsmateriel på den ”fria marknaden”.

I kompromissförslaget ingår även att Ukraina möjligen får leveranser av beprövade ryska pansarfordon från östeuropeiska Natopartners som i sin tur kompenseras av Tyskland.

Att debatten förs i ett läge då den ryska offensiven i östukrainska Donbassområdet står i startgropen är tvivelsutan tragiskt.

Den tyska och inte minst den socialdemokratiska återhållsamheten i den rådande krigssituationen speglar en balansgång med djupa rötter i historien.

Bland dem finns ansvaret för Nazitysklands ofantliga offer i Sovjetunionen samt rädslan om att utlösa ett slags Sarajevo-incident då mordet på den österrikiska tronarvingen trampade igång en konflikt som sedan fortsatte med första världskriget.