Kultur

Då verkligheten överträffar satiren – ytlig men underhållande samhällskritik på Wasa Teater

Foto: Frank A. Unger/Wasa Teater
Recensenten Lukas Lundin anser att verkligheten är mer absurd än komedin efter att ha sett AYN på Wasa Teater.

Ett halvår efter att teatervärlden stängt ner återvänder Wasa Teater till stora scenen med den nyskrivna komedin AYN. Det är en samhällskritik med potential – en katastrofal kontorskomedi där det mest katastrofala är brännpunkterna med verkligheten. Dessvärre förblir mycket av potentialen outnyttjad.

Lukas Lundin

Arbetarbladet

 

 

Regissören och ingenjören Andreas Westerberg står för både manus och regi och upplägget är lika simpelt som det är originellt. Vasabon Pontus Torvalds (Jan-Christian Söderholm) anställs av det fiktiva företaget Fountainhead, som förbereder sig för att inleda gruvdrift i rymden. Vad varken Pontus eller företagsledningen vet är att de felaktigt har kopplat ihop honom med datageniet Linus Torvalds. Då misstaget uppdagas är det redan för sent: till följd av ett avrundningsfel i Excel är asteroiden AYN på kollisionskurs med jorden, i en inte så subtil men fungerande allegori för klimatkrisen.

 

Vad som följer är en både komisk och tankeväckande skildring av en företagsvärld och mänsklighet på väg mot undergång. Medan Pontus gör sitt bästa för att sprida nyheten om den nära förestående katastrofen, gör Fountainhead sitt bästa för att tona ner hotet. Istället storsatsar företaget på sin egen image. Som vd:n Carl Bjurfors (Markus Lytts) säger: “Affärsvärlden drivs av hopp och framtidstro – och det är det vi måste ge dem”.

 

Med tanke på att det redan är fem år sedan pjäsen skrevs, inom ramarna för Labbet rf:s REKO-projekt, är det skrämmande hur många teman som känns dagsaktuella – från debatten om klimatkrisen och hållbar tillväxt, till näringslivets övertygelse om att de själva kan lösa problemet (och bli rikare på kuppen).

 

I grunden finns dessutom den ständigt aktuella frågan om individens frihet och ansvar. Både asteroidens och företagets namn är en blinkning till Ayn Rand, den amerikanska författaren vars ultra-individualism har gjort henne till profet och hennes böcker till kultklassiker i borgerliga kretsar.

 

Upplägget är alltså lovande och pjäsen är skriven på ett både skärpt och roligt sätt. Dessvärre lyckas Westerberg mindre bra med att överföra detta till scenen. Dialogerna känns ofta stela och försöken att engagera och entusiasmera publiken faller i allmänhet platt. Det blir därför svårt att hänga med i pjäsens sinnesstämningar och i synnerhet den första akten känns som en enda lång startsträcka. I andra akten lyfter pjäsen märkbart, men når aldrig riktigt de höjder som upplägget möjliggör. Den så lovande samhällskritiken är visserligen närvarande föreställningen igenom men känns ofta ytlig och skriven på näsan.

 

Med det sagt har föreställningen också många styrkor. Flera av skådespelarna, till största delen teaterns anställda, gör till exempel stabila insatser. Carola Sarén skiner i rollen som den förskräckliga HR-chefen Renata Rönn och står för flera av föreställningens mest minnesvärda repliker. Jonas Bergqvist övertygar som Alf “Gandalf” Björkman – den stereotypa datanörden som ofta får agera förnuftets och samvetets röst. Också Johan Aspelin glänser stundtals till som den allt mer neurotiska mellanchefen Jean Lassfolk.

 

Dessutom är AYN en mycket snygg pjäs, som effektivt betonar det absurda i vår besatthet av en välpolerad yta. Som Fountainheads datanördar Gandalf (Bergqvist) och Seven (Tinja Sabel) försäkrar nyförvärvet Pontus: det behöver inte fungera – “det räcker att det ser bra ut”.

 

I takt med AYN:s framfart mot jorden blir både företagets image och föreställningen, där ljus och ljud också är viktiga byggstenar, allt mer absurd. Anders Karls förtjänar en stor eloge för sitt jobb med scenografi och kostymer, två av föreställningens starkaste bitar. Karls målsättning har, med egna ord, varit att skapa en miljö “där design och effektivitet gått så långt att det blir både opraktiskt och osympatiskt”. Det har han lyckats med: den enkla, närmast minimalistiska, scenografin är stundtals kvävande.

 

Mot den lyser, ofta bokstavligen, kostymerna som en klar kontrast. Individen får stå i centrum och fokus sätts på de olika karaktärerna – deras absurda personligheter och olika sätt att hantera undergången. Någon djupare personlighet eller större karaktärsutveckling ges däremot inte rum för, i äkta Ayn Rand-anda.

 

Slutresultatet är därför en föreställning som gör mycket rätt, men aldrig riktigt vågar ta ut svängarna. Där den fulla potentialen förblir outnyttjad, även om jag lämnar salongen med ett snett leende. Där känslan snarare är The Office än Douglas Adams.

 

Det mest slående med AYN är nämligen att det stundtals inte känns som fiktion eller satir – vi har slutligen passerat punkten där verkligheten är mer absurd än komedin. Med en väsentlig skillnad: Gandalf fick ju gå från EK för länge sedan.

 

***

 

AYN – en katastrofal kontorskomedi (Wasa Teater)

 

SPELTID: 2 h 15 min inkl paus

 

MANUS & REGI: Andreas Westerberg

 

I ROLLERNA: Jan-Christian Söderholm, Markus Lytts, Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Carola Sarén, Maria Udd, Lina Ekblad, Tinja Sabel

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mer om ämnet

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE