Kultur

Westö komponerar en försonlighetens symfoni

Foto: Johan Kvarnström
Enligt recensenten Thomas Lundin framträder det poetiska i Kjell Westös språk tydligare i Tritonus.

Kjell Westös senaste roman Tritonus har hyllats av en samstämmig kritikerkår i Finland och Sverige. Också Arbetarbladets recensent Thomas Lundin gillar det han läser och kallar boken ”en försonlighetens symfoni”.

Thomas Lundin

 

 

Kjell Westö är tillbaka med en ny roman, efter den senaste succén Den svalvelgula himlen (2017), som ännu i höst ges i pjäsform på finska på Nationalteatern i Helsingfors och som nästa år får premiär på svenska på vita duken i Claes Olssons regi. Den svavelgula himlen beskrevs som den sista av Westös episka romaner utspelade i den Helsingforsmiljö, som han varit trogen sedan romandebuten år 1996. Tritonus – en skärgårdsberättelse utspelar sig mycket riktigt i skärgården i den fiktiva kommunen Ravais, tre färjor bort från Reto, strax utanför universitetsstaden Olofshamn. Tankarna går osökt till trakterna kring Korpo och Houtskär. Mycket känns bekant i miljöerna och persongalleriet. Och också i Westös detaljerade, finslipade prosa. Men den här gången är hans episka berättarstil mindre kompakt. Det finns mera luft mellan raderna. Det poetiska i Westös språk framträder tydligare. Jag vill säga att miljöbytet rentav är befriande. Det känns ungefär som att gå på upptäcksfärd tillsammans med Westö. I Tritonus får vi läsare vara med under resan där tavlan målas fram, medan de tidigare romanerna snarare har varit en guidning i en fulländad tavla som Westö målat klart redan innan berättelsen börjar.

 

Handlingen utspelar sig i en nära framtid. Vi lever i tiderna efter en stor pandemi, post-metoo i en värld där en fågelinfluensa kan passera rätt obemärkt. En vik full med döda fåglar verkar inte vara något som upprör någon desto mera. Fågelkadavren staplas i plastsäckar och bränns upp. Och så fortsätter livet som förr i lilla Ravais. Där har den finlandssvenske stjärndirigenten Thomas Brander valt att bygga sitt monumentala fritidshus Casa Tritonus, i Pungviken. Betonghuset är ett skrytbygge av aldrig tidigare skådat slag, endast kyrkan i Ravais är högre än hans trevåningsvilla med hiss och storslagna panoramafönster med utsikt över Askingefjärden. Riktigt varför den 58-årige, frånskilde världsdirigenten med en karriär och ett kärleksliv i nedan, valt att bygga detta skärgårdspalats vet han inte ens själv. Men i en stund av insikt inser han att det troligen är hans medfödda känsla av otillräcklighet, att inget någonsin räcker.

 

I sin jämnårige granne, skolkuratorn, lokalpolitikern och änklingen Reidar Lindell möter han på många sätt sin motsats. En man som har nära till förnöjsamhet – trots förluster och tillkortakommanden. Han är hobbymusiker i coverbandet Rainbow som nu och då spelar upp till dans på Faster Siiris i kyrkbyn. Lindell är bandets svagaste länk, gitarristen som oftast ligger före de andra. Men han övar och övar, bokar spelningar och konkar och bär och leder också Rainbows repetitioner hemma i sitt garage. Medan Brander gör mindre lyckade turnéer i Krakow och Oslo, ser ett drömjobb i Stockholm gå förbi och de unga starka, kanske mer begåvade krafterna ta över. Mer och mer mister han känslan för musiken.

 

Mellan de två männen växer en oväntad vänskap fram. Den är långt i från självklar eller problemfri, men den finns – och redan det är vackert. Vi får följa de två männen från november till juli, där berättelsen drivs framåt ur både Branders och Lindells perspektiv. Inte sällan återges samma händelse av dem båda. Speciellt effektfullt blir det när de iakttar varandra. De slits med sina egna problem, som ändå har en hel del gemensamt. Det är kvinnorna och åldrandet, grubbel kring potens och livsval och relationerna till de vuxna barnen. Just här tycker jag att boken är som starkast. Dialogen mellan de två männen, mellan dem och deras barn, är laddad prosa att njutningsläsa. Både det uttalade och outtalade beskrivs med en skörhet och mänsklighet som jag inte tidigare känt så här tydligt i Westös romaner.

 

Och så är det musiken förstås, där de två männen möts – trots att deras musikaliska världar är väsensskilda. Men också om den fulla förståelsen inte alltid finns där, visar de respekt och försöker begripa varandras världar. Westö har som vanligt gjort sin research grundligt – och där det tidigare handlat om Helsingfors historia är det den här gången musikens värld som beskrivs på imponerande detaljnivå. Sidorna fylls med terminologi ur den klassiska musiken, symfonier, kompositörer, konserthus, dirigenter. Det är Mahlers tvåa och Sibelius femma och inte minst det dissonanta djävulsintervallet tritonus. Men det handlar nästan lika mycket om motsvarigheten i amatörbandens värld i dragiga garage och svettiga pubbar. Också för mig som storkonsument av musik av bred sort och med en yrkesfot i musikens värld blir det stundvis för mycket. Många gånger hade färre detaljer räckt för att skapa tyngd och trovärdighet. När det får handla om drömmarna, längtan och åtrån som är densamma i bägge världarna blir det genast mera intressant.

 

Kjell Westö har skrivit en av sina vackraste romaner, en hommage till musiken och vänskapen. Men mest av allt är Tritonus en försonlighetens symfoni, en bok om att kanske kunna förlåta sig själv och andra.

 

 

Recension: Kjell Westö, Tritonus – en skärgårdsberättelse (2020); Förlaget; 371 s.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE