Det var väl aldrig frågan om utan snarare när biografin om politikern, författaren, jazzpianisten och psykiatern Claes Andersson (1937-2019) skulle ges ut? Och kanske vem som skulle skriva boken? Den som hann först är Riitta Kylänpää, uppskattad journalist vid Suomen Kuvalehti och också känd som fackboksförfattare. År 2017 belönades hon med Fack-Finlandia för sin bok om Pentti Linkola. Ett nyfiket sinne. Claes Anderssons liv är ett faktapaket på drygt 300 sidor, skrivet i en stil som närmast för tankarna till en lång tidningsartikel. Boken är uppdelad i åtta huvudkapitel, som i sin tur är indelade i korta texter som alla bär mer eller mindre övertydliga mellanrubriker.

Kylänpää har gjort ett gediget bakgrundsarbete, där hon intervjuat tjugotalet personer. Kolleger, vänner, änkan Katriina Kuusi samt två av Anderssons sammanlagt sex barn. Och inte minst Claes Andersson själv som Kylänpää träffade 20 gånger under tidsperioden oktober 2018-januari 2019. Utöver det gjorde hon knappt tio telefonintervjuer med honom. De här många intervjuerna är uppspjälkta i korta citat som duggar tätt. Det bidrar till ett fragmentariskt och lite virrigt intryck. Man kommer sällan Andersson in på livet, just när det bränner till, rusar Kylänpää vidare till nästa ämne och följande person. För att sen igen återvända, men då är tråden många gånger tappad. Boken är full av oneliners av Andersson själv eller någon av de många vännerna. De är förvisso klatschiga, men snabbt börjar man längta efter mera djup och substans. Och framförallt nyheter.

Utöver de många intervjuerna innehåller nämligen Kylänpääs bok ett stort antal citat ur Anderssons romaner, fackböcker och självbiografiska texter. De bidrar ytterst lite i det här sammanhanget. Än mindre tillför de recensioner av Anderssons böcker som Kylänpää ofta citerar. Boken innehåller också ett antal av Claes Anderssons dikter. De är däremot omsorgsfullt valda och smakfullt placerade i helheten. Många av de mest citerade Andersson-dikterna lämnas den här gången bort.

Bäst är kapitlet som handlar om Anderssons liv som psykiater. Tillsammans med sin sambo Katriina Kuusi bidrog han till moderniseringen av den finländska psykiatrin på 1970-talet. Elchocker, medicinering och strikt anstaltsvård byttes ut mot modernare och mjukare vårdformer där hela familjen involverades. I Veikkola sanatorium i Kyrkslätt kom paret Andersson-Kuusi under flera år att i praktiken framgångsrikt genomföra sina idéer, inspirerade av de italienska förebilderna Franca och Franco Basaglia, som lyckades stänga flera av Italiens största mentalsjukhus.

Dessvärre innehåller boken också en del sakfel. Kanske beroende på slarv, tidsbrist eller sviktande minne hos Andersson som blev allt sjukare under arbetet med boken. Orsaken är ointressant. Men till exempel när den anrika nordiska litteraturtidskriften Horisont avfärdas som en tidning ”som utkommer i Österbotten”, handlar det redan om en aningslöshet som ligger farligt nära arrogansen.

Jag frågar mig för vem den här biografin är skriven? Kanske som en inkörsport för någon som inte alls känner till Claes Anderssons liv? Då rekommenderar jag hellre att man läser hans självbiografier Mina tolv politiska år (2000) och Varje slag mitt hjärta slår (2009), där man möter honom i helfigur – hans esprit och persona. Likaså de tre mer eller mindre självbiografiska böckerna om Otto. I just den här boken glimtar Claes väsen till här och var i citat av vännerna Tua Forsström och Johan Bargum. Där finns en språklig tonträffning, en glimt i ögat, ett djup som gör Andersson levande. I den här, får vi väl ändå förmoda första, biografin om Claes Andersson, känns han förvånansvärt frånvarande.

Recension: Riitta Kylänpää, Ett nyfiket sinne. Claes Anderssons liv (2020); Förlaget; 349 s.