Efter fyra år i Donald Trumps värld framstår oundvikligen så elementära saker som respekt för demokrati och mänskliga rättigheter som något att fira, snarare än förutsätta. På den fronten är det svårt att förneka Joe Bidens ställning som det friskare alternativet – även om ribban inte ligger särskilt högt.

Som Jacobin-kolumnisten och filosofiprofessorn Ben Burgis uttrycker saken i en läsvärd kolumn, publicerad strax efter Bidens seger i Pennsylvania: “att vara mindre ond än Trump är fullt förenligt med att vara en obeveklig fiende till arbetarklassen”.

Huruvida denna klatschiga beskrivning passar in på Joe Biden kan givetvis diskuteras. Odiskutabelt är ändå att Biden under sina 47 år i politiken har lämnat ett fotavtryck som borde få de flesta till vänster – och några till höger – om det demokratiska partiets huvudfåra att skruva på sig.

Under sina 36 år i den amerikanska senaten profilerade sig senatorn från Delaware genom att ofta söka allierade på andra sidan mittgången. Han var en av George W Bushs mest aktiva vapendragare i arbetet för att inleda och bygga understöd för invasionen av Irak 2003 – ett beslut som hittills har kostat över en halv miljon människoliv. Under årtionden var han en ledande förkämpe för landets omänskliga kriminalpolitik. Så sent som förra sommaren intygade han stormrika donatorer i New York att hans presidentskap inte skulle innebära några fundamentala förändringar, i en fullt rimlig fortsättning på en karriär byggd på stöd för nyliberala åtgärder.

Sedan dess har kameleonten Biden ändå skiftat färg. Den politiska plattform som ser ut att bära honom fram till Vita huset innehåller ett antal progressiva punkter: en plan för avgiftsfri utbildning, en reform av hälsovården och förslag på åtgärder för att stärka den fackliga organiseringen – för att nämna ett par.

Också hans centrala budskap på den senaste tiden – enigheten – kan verka tilltalande, i en tid då polarisering blivit ett nygammalt modeord. Dessvärre framstår den enighet Biden efterlyser inte som en enighet mot, utan snarare kring, det nuvarande systemet i USA. Det vill säga samma system som utgör grunden till de avgrundsdjupa klyftorna och polariseringen i det amerikanska samhället. Samma illusion av frihet som lagt grunden för århundraden av diskriminering och förtryck.

Kampen är alltså långt ifrån över för kamraterna i USA, även om det blir Joe Biden som svärs in i januari. Oavsett vem som håller majoritet i senaten är det sannolikt att den verkliga progressiva framstöten måste komma från gräsrötterna och deras representanter i beslutsfattandet. Därför gläder jag mig extra mycket åt de framgångar som Democratic socialists of America (DSA) har skördat under den gångna veckan. Av de 29 kandidater och elva medborgarinitiativ som organisationen hade uttalat stöd för vann 20 respektive åtta.

Den progressiva gruppen The Squad – demokratiska kongressledamöterna Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Ayanna Pressley och Rashida Tlaib – omvaldes och får dessutom förstärkning på Capitol Hill av DSA-medlemmarna Jamaal Bowman och Cori Bush. På delstatsnivå tog organisationen ytterligare segrar, både i personval och flera kärnfrågor. Höjd minimilön, skattehöjningar för höginkomsttagare och humanare drogpolitik är bara några saker som ser ut att bli verklighet i flera stater.

DSA för en obeveklig och otacksam kamp i stark motvind, för att reformera kapitalismens Mecka. Medan Joe Biden så sent som i våras hotade att använda sitt veto mot allmän och avgiftsfri sjukförsäkring (Medicare for All) har de insett att USA är i desperat behov av en revolutionerande reform av hela systemet. Det är en kamp som ligger i hela den socialistiska rörelsens intresse – också de som nu firar valet av Biden.

Jag är som sagt en av dem. På kort sikt sätter även jag mitt hopp till Biden & Co, för stabilitet och ordning. För verklig förändring och en bättre framtid – både för USA och den socialistiska kampen – ligger mitt hopp däremot helt i händerna på den progressiva rörelsen, med Democratic Socialists of America i spetsen.

De kommer behöva stöd även från andra sidan Atlanten. Den hårda och kritiska bevakning av USA som varit normen de senaste fyra åren bör fortsätta, även med Biden vid rodret. Då folket börjar vakna ur den Amerikanska drömmen verkar högerns lösning vara att ordinera sömnpiller. DSA erbjuder den koffein-boost som verkligen behövs.