Även det mera  modesta målet om 2 graders uppvärmning kommer att vara mycket svårt att nå och en över tre graders temperaturhöjning i slutet av århundradet kommer enligt vetenskapen att vara sannolik. Enligt FNs klimatpanel som sammanställer den vetenskapliga forskningen inom området kommer de stigande temperaturerna att öka sannolikheten för extrema väderleksförhållanden. Otaliga djurarter kommer att förlora sina ekologiska existensvillkor och miljontals människor förlorar sina hem och möjligheterna att försörja sig. En uppvärmning på över 1,5 grader ökar sannolikheten att utlösa tröskelpunkter som i sin tur kommer att påskynda klimatförändringen. Till exempel kan smältningen av arktiska sommarisen eller Grönlands istäcke vara sådana, eftersom ökningen av mörka ytor på jorden också absorberar mera värme. Människan har ruckat på planetens livsupprätthållande system genom att bränna för mycket fossilt material och använda för mycket av dess resurser och på det här viset har orsakat en oåterkallelig klimatförändring och en sjätte massutdöd av arter.

Klimatförändringen är en fråga om rättvisa på global nivå. Vi i norr är de som har dragit mesta nytta av användandet av fossila bränslen, men det är i den globala södern som klimatförändringens konsekvenser leder till den största förödelsen. Flyktingströmmarna exploderar när områdena där människan kan leva och försörja sig minskar. Auktoritära makthavare både i rika och fattiga länder kan använda situationen till sin fördel och inskränka på mänskliga rättigheter och uppvigla till våld och motsättningar.

Vi kommer sist och slutligen i alla fall att vara tvungna att anpassa oss till planetens gränser och vi kan antingen göra det på ett kontrollerat och socialt rättvist sätt eller alternativt kan vi ta emot följderna av samhällets och det ekonomiska systemets sammanbrott. Vi kan vara säkra på att de rika och mäktiga nog tar hand om sig själva, medan de svagaste får klara sig som de vill. Det är därför självklart att varje socialdemokrat nu måste sätta kampen mot klimatförändringen som sin högsta prioritet. Det är dock inte en smärtfri insikt. Etablerade politiska sanningar måste omvärderas och den viktigaste av dem är kanske tron på den ekonomiska tillväxtens nödvändighet och fördelaktighet.

Det ser allt mer sannolikt ut att vår planet inte kan klara av att upprätthålla pågående tillväxt där mer och mer materia och energi slukas i en produktion av varor för vinst. Samtidigt blir det allt klarare att vad vi behöver i en värld där en procent av befolkningen äger 43,5 procent av tillgångarna, är en rättvisare omfördelning, inte tillväxt. Förstås måste vi få en så stor del som möjligt av tillväxten att bli grön, men vi måste även se efter andra sätt att mäta ekonomins kapacitet än BNP. Att sätta gränser för tillväxt som slösar de viktigaste resurserna betyder inte att jobben skulle ta slut. Vi behöver alla för att bygga ett hållbarare och rättvisare samhälle, men det betyder att vi måste kritiskt se på vinstmotivets centrala styrfunktion och driva en transformation av det kapitalistiska världssystemet. Det här är ingen utmaning som ett enskilt land kan lösa, men det är en utmaning för en global social rörelse som sätter människans och naturens framtid först och har solidariteten som sin ledstjärna.

Man kan lätt få en uppfattning att klimatnödläget, som FN:s generalsekreterare har uppmanat länder att deklarera, inte skulle vara en kommunalpolitisk fråga. Det är en farlig villfarelse. Kommunen är där människornas närsamfund ligger, det är i kommunen människorna har sitt hem, sitt levebröd och där de bygger det goda livet för sig. Kommunen bygger det som man kallar med modeordet resiliens, där får vi också de verktyg med vilka vi räddar världen. Sociologen Eric Klinenberg har undersökt betydelsen av social infrastruktur, strukturer som gör det möjligt att bidra positivt till varandras välbefinnande. Dessa har visat sig ha förvånande effekter som överväger motsatta effekten av fattigdom och utsatthet. Social- och hälsovård, skolor, parker, bibliotek, ungdomsgårdar och idrottmöjligheter är viktig social infrastruktur som upprätthålls av kommunen. De är gemensamma och de ger oss motståndskraft genom att de för oss närmare varandra och får oss att bry oss om varandra. Det är också viktigt att vi bygger och planlägger våra städer och byar så att vi inte bygger murar mellan olika människor med olika socioekonomiska bakgrunder.

Kommunerna bör dra sina strån till stacken genom att minska sina koldioxidutsläpp och skydda sin natur, se till att värme och energi produceras hållbart, att samhällsplanering främjar klimatneutralitet, att lättrafik och offentliga färdmedel utvecklas och att gröna jobb främjas. Cirkulär ekonomi bör göras till vardag i kommunens verksamhet och människor ska ha möjlighet att delta och planera hållbara lösningar. Minst lika viktigt är det dock också att försvara våra offentliga tjänster och offentliga utrymmen. De bygger på en tanke om människovärde bortom pengar och konkurrens, sådan människosyn som baserar sig på jämlikhet, frihet och samarbete behöver vi om vi ska kunna respektera alla människor på den här planeten och den miljö vi alla behöver för våra liv.

Jan Nyström

ordförande för Borgå Svenska Socialdemokrater