Lördagen den 15 maj erbjöd på två mycket framträdande och vägande inlägg till stöd för det här resonemanget. Paavo Lipponens morgonintervju i Yle och Tuomas Niskakangas artikel i Helsingin Sanomats Visio-bilaga.

Fokus i Lipponens intervju låg på hans syn på EU:s högaktuella stimulanspaket, dess vedervärdiga behandling i riksdagen, och dess bredare koppling till en debatt om EU:s framtid, där han i linje med sin bärande EU-vision betonade behovet av ett förstärkt EU och en fortsatt fördjupad integration.

Men intervjun innehöll också ett viktigt sidospår om – just precis – det pågående paradigmskiftet i världsekonomin. Lipponen levererade ord och inga visor. Han var bestört över hur de rika blivit allt rikare och hur de stora företagsjättarna har förstärkt sitt inflytande över den ekonomiska utvecklingen på ett oacceptabelt sätt. Han konstaterade att vi står i ett vägskäl där ett förstärkt statligt inflytande är den enda rätta utvägen, bl.a. genom ökad beskattning och reglering.

“Government is back” var Lipponens kraftfulla konklusion.

Det som Lipponen emellertid inte direkt berörde annat än antydningsvis, var hur detta pågående paradigmskifte har påverkat eller borde påverka EU:s roll i världsekonomin. Det räcker inte med att diskutera de institutionella aspekterna omkring den påstådda förbundsstatsutvecklingen eller vad förstärkandet av det gemensamma ansvaret innebär. Den stora frågan är hurudan politik EU och dess medlemsländer borde föra för att anpassa sin ekonomiska och handelspolitik till det pågående paradigmskiftet. Om vi är kritiska till att de rika blir allt rikare på andras bekostnad, och att storföretagen har fått ett alltför stort inflytande, då kräver det nya tag också vad gäller innehållet och inriktningen i EU:s politik.

Den nya konstellationen inom WTO och diskussionerna om en tillfällig uppluckring av patentregimen för att trygga en jämlik produktion och spridning av vacciner är ett talande exempel. Efter USA:s kursändring i den här frågan är det EU som tillsvidare med sin motsträvighet fått sitta med Svarte Petter på hand. Viktigare än de interna institutionella arrangemangen är hur EU positionerar sig i det pågående ekonomiska paradigmskiftet: en oflexibel och trög bromskloss eller en ledande drivkraft för en politik som stärker det offentliga inflytandet över marknadskrafterna i allmänhet och storbolagen i synnerhet.

Tuomas Niskakangas artikel utgick från hypotesen att Biden-administrationens nya ekonomiska filosofi kan leda till ett grundläggande paradigmskifte i USA:s ekonomisk-politiska linje.

Det finns flera faktorer som ger belägg för denna hypotes. Niskakangas tar i sin artikel särskilt fasta på att Biden nyligen utnämnt Jennifer M. Harris till ansvarig för internationell ekonomi och arbete i sin stab vid Vita huset. Och beaktansvärt nog, dessutom som en medlem i de strategiska ekonomiska och säkerhetsråden i presidentens förvaltning.

Harris är ingen internationell “kändis” i de här sammanhangen som t.ex. Joseph Stiglitz eller Paul Krugman. Men allt tyder på att snart är hon det.

Redan ett ytligt grävande i vad Harris hittills skrivit och sagt om ekonomi ger vid handen att det är nya friska vindar som blåser i det Vita huset. En av hennes centrala teser är att nyliberalismen oundvikligen är ett avslutat kapitel – det intressanta och avgörande är vilken ekonomisk-politisk filosofi som kommer i stället.

Här lyfter jag fram Niskakangas artikel främst som ett exempel på att Helsingin Sanomat under den här våren flera gånger givit ett frikostigt utrymme för ett nytänkande i den ekonomiska politiken. Nyligen bl.a. med en omfattande artikel om skuldsättningsproblematiken baserad på intervjuer med två emeritusprofessorer, Pertti Haaparanta och Matti Tuomala. Båda professorerna argumenterade för att den högallergiska och ortodoxa syn på statsskulden som råder i Finland på många sätt är förlegad.

Det finska näringslivet och dess intresseorganisationer gör sitt bästa för att motverka detta nytänkande och rädda det nyliberala inflytandet på Finlands ekonomiska politik.

I sitt förord till Centralhandelskammarens program Kilpailukyvyn avaimet 2000-luvulla hänvisar Juho Romakkaniemi till den senare tidens debatt om en omdefiniering av kapitalismen. Han ställer sig förstående till att man i USA vill se en utveckling som innebär förverkligandet av vissa av det nordiska välfärdssamhällets principer som universell hälsovård och ökad beskattning av höginkomsttagare. Men för Finlands del ser han det rakt motsatta som den oundvikliga färdriktningen. Här har vi gått för långt, här bör frigörandet och förstärkandet av marknaden på det offentligas bekostnad vara ledstjärnan. Syftet med strama budgetramar och kravet på nedskärningar syftar i grund och botten till en nerbantning av den offentliga sektorn och dess inflytande på politiken.

Det krävs ett öppnande av debattklimatet i Finland för att vi här på allvar ska kunna ifrågasätta den nyliberala politikens grundlinjer. Lipponens intervju och Niskakangas artikel är i bästa fall symptom på att något nytt och annorlunda är på kommande.

På det politiska planet befinner vi oss ännu i en brant uppförsbacke. För SDP:s del lades grunden för ett nytänkande beträffande den offentliga makten och marknaden i de nya programmen på den senaste partikongressen. I det rådande regeringsprogrammet, som står för en progressiv reformpolitik på många områden, har det nya ekonomisk-politiska tänkandet inte ännu slagit igenom ordentligt.

Den mest lovande skrivningen ingår i programmets inledning: världens förändring och framtidens utmaningar kräver en förnyelse och förstärkning av den nordiska modellen. Vårt mål är att göra Finland till ett samhälle baserat på socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara utveckling fram till år 2030. I den nordiska välfärdsstaten ska ekonomin tjäna människan, inte tvärtom.

Just nu kulminerar den politiska debattens och regeringspolitikens dilemma i motsatsen mellan ett kamrerartat ortodoxt tänkande där stelbenta budgetramar är ett självändamål, och ett pragmatiskt tänkande där en kontrollerad flexibilitet i ramarna bör vara möjlig för att trygga förverkligandet av regeringens reformpolitik.

Vi får hoppas att det globala ekonomiska paradigmskiftet underlättar lösandet av detta dilemma till förmån för det sistnämnda flexibla och pragmatiska nytänkandet. Det är det bästa sättet i nuläget att få ekonomin att tjäna mänskan, och inte tvärtom.

Folke Sundman