Det offentliga rummet är på många sätt helt anpassat efter män. Filmer som är gjorda med män i åtanke ses som filmer för alla medan filmer om kvinnliga perspektiv bara är för kvinnor. De 20 högst rankade filmerna på den internationella filmsidan IMDb har alla manliga huvudroller. Alla använder byxor och kavajer, men kjol och klänning är bara för kvinnor. Munskydd är gjorda för stora ansikten. Telefoner är gjorda för stora händer. Krockkuddar i bilar är gjorda för en mans medellängd och medelvikt. Ansiktsigenkänningen på din telefon känner bäst igen vita mäns ansikten och sämst igen svarta kvinnors. Kvinnor och kvinnliga perspektiv ses alltså som avvikande, medan män och mannens perspektiv är normen.

Om en kvinna har egenskaper som traditionellt anses vara maskulina, som självsäkerhet, tävlingsinriktning och intelligens, tolkas de som positiva egenskaper. Hon är stark och självständig. En kvinna kan dock inte på samma villkor komma undan med att vara arrogant eller självcentrerad som en man. Arroganta och självcentrerade kvinnor får inte förtroende inom politiken, men flera av de manliga världsledarna har precis dessa egenskaper.

Att vara kvinna idag innebär därför ofta en anpassning mellan kvinnliga och manliga normer. Denna anpassning är inte lätt, eftersom du hela tiden har samhällets ögon på dig. Du måste hitta den perfekta medelvägen och vara en förebild. Strävar du för långt åt något håll faller du av banan. Kvinnor som är framgångsrika ses som arroganta, kvinnor som väljer att stanna hemma med barn är svaga. Kvinnor som klär sig utmanande är slampiga, kvinnor som klär sig heltäckande är förtryckta. Kvinnor som sminkar sig försöker för mycket och kvinnor som inte gör det bryr sig inte. Kvinnor som visar känslor är irrationella, kvinnor som inte gör det är isdrottningar. Du får inte visa dig feminin, men inte heller vara för maskulin i det offentliga rummet.

Även om kvinnor får balansera mellan maskulinitet och femininitet är detta inte på samma sätt uppmuntrat för män. Där ser vi att när det feminina tolkas som “något annat” än normen innebär det “lite sämre”. När en man har egenskaper som traditionellt anses kvinnliga: om han är omvårdande, passiv, bryr sig om sitt utseende eller rentav klär sig feminint, tycker samhället att han är avvikande, konstig, kanske till och med farlig. Om han frivilligt vill associeras med femininitet och väljer det “sämre valet” – gömmer han något?

Denna nedvärdering av kvinnlighet är inbyggt i vårt ekonomiska system. Ett tydligt exempel är skillnaden mellan lön i vård- och teknikbranscherna. Det jobb som associeras med kvinnliga egenskaper har avsevärt sämre lön, trots motsvarande utbildningar. Arbetet som är omvårdande, upprätthållande och reproduktivt värderas inte på samma sätt som arbete som producerar något nytt och konkurrerar med andra, särskilt om det är förknippat med risk. Problematiken är klar både från ett jämställdhets- och ett hållbarhetsperspektiv.

Om vi ska åstadkomma förändring i samhället måste vi därför förstå att kvinnor och femininitet systematiskt nervärderas. Om femininitet anses som en dålig sak att associeras med, vill män inte stanna hemma med sina barn. Inga män kommer att vilja arbeta inom vården om omvårdande får dem att verka avvikande och arbetsvillkoren är dåliga. På kvinnodagen detta år, låt oss värdera kvinnliga egenskaper och saker som traditionellt ses som feminina högre än vi gjort hittills. Så kan vi skapa ett jämställt, tryggt samhälle där alla har möjligheter att vara den de vill vara.

Rebecca Åkers

fullmäktigeledamot i Korsholm och styrelsemedlem i Socialdemokratisk ungdom