“Kanske?”, mumlar jag lite osäkert och tittar frågande på henne.

Hon skrattar till och reser sig upp.

“Kom, jag ska visa dig något”.

“Huh?”, säger jag förvånat och låter oväntat lik seriehunden Scooby Doo.

Vi tittar på varann och brister ut i skratt. Med ens blir stämningen barnsligt uppspelt. Kanske har vi redan närmat oss något magiskt?

Trodde du historien här ovan var sann? Det är den inte, men den kunde ha varit det. För just nu utspelar sig just denna historia inom mig. Jag känner mig ofta som båda dessa karaktärer i ett: i ena stunden barnsligt ivrig, frågvis och en person som tror att allt är möjligt, i andra stunden en trött, negativ person som glömt bort allt det fina runt om mig. Det här är ett fenomen jag tror är vanligare än många kanske har insett, speciellt efter att man varit med om något livsomvälvande, som till exempel en tragedi eller något så fint som att föda barn. Båda har jag erfarenhet av och just nu lever jag i skenet av det sistnämnda.

Sedan jag blev mamma har mycket förändrats. Att få barn, som i viss mån kan förknippas med något magiskt, kan få en att gå från livsglad till dödstrött. Det känns som en mental krock där airbagen inte vecklades ut ordentligt och det magiska gav en käftsmäll innan det flög ut genom den krossade framtidsrutan. Det här är en ekvation som ibland känns svår att acceptera. För hur kan något så underbart ibland kännas så tungt?

Ofta känner jag inte igen mig själv i varken handlingar eller utseende. Att balansera den här biten är tufft, både kroppsligt och mentalt. Kroppen funkar inte som förr och huvudet har svårt att sätta fingret på vem jag egentligen är just nu eller vem jag kommer att vara i framtiden. Minnet av den jag en gång var spökar, samtidigt som jag försöker hitta mig själv igen i en ny – och ärligt talat mer underbar – kontext. Men alla dessa tunga mentala lyft bidrar inte alltid med något negativt – tvärtom. Under de senaste åren har jag lärt mig mycket om mig själv och funnit nya styrkor.

Jag har även börjat se på mig själv med snällare ögon, i alla fall då det kommer till utseendet. Samtidigt kan jag ofta känna en saknad över den jag var innan min kropp genomgick den största förändringen någonsin och jag fick titeln “mamma”. Eller ja, ibland vet jag inte ens vem jag var innan de små kom till världen. Det känns som att jag just nu består av många olika versioner av en och samma människa och som visar sig i olika styrka beroende på dagsformen. Ena dagen superhjälte, andra dagen en ynklig muminfigur. Vem som är mest framträdande imorgon eller dagen därpå, det vet ingen. Men med tanke på att jag dag för dag lär mig något nytt om mig själv, så vet jag att den versionen som kravlar sig ur sängen följande dag i alla fall inte kan vara sämre än hon som utmattad stupade i säng dagen innan. Och kanske är det just här, mitt emellan nervsammanbrott och eufori, som den verkliga magin gror.

Så tror jag på magi? Ja, absolut. I mina ögon är magi inget övernaturligt, utan något som vi själva skapar inom oss själva eller i kontakten till andra – människor eller djur. Ibland kan lite slitage uppkomma, men ofta leder det också till att man lär sig något nytt om sig själv eller livet. Så trots att jag i skrivande stund är en rätt sliten och trött mamma, så finns det något magiskt i att vara just det, just nu. Imorgon kanske det är dags att vara superhjälte igen, så det gäller att passa på att leva i nuet.