Den här dagen kändes precis som vilken annan dag som helst. Men sanningen var att jag nått en rätt stor milstolpe i livet. Men det var inte förrän efter frukost som jag insåg vad som gjorde dagen så speciell: det var min fyrtionde födelsedag.

Att fira sin årsdag med pompa och ståt var något som kändes väldigt viktigt då jag var yngre. Vissa födelsedagar som att fylla 18, 25 eller 30 var ju såklart viktigare än andra, men fortsättningsvis var det viktigt att kalasa då man uppnått en ny ålder.

Att jag – hittills – varit befriad från ålderskriser och njutit av att bli äldre, har också bidragit till att firandet känts både viktigt och roligt. Men efter att jag fyllt 30 började behovet av att fira stort avta. Istället blev lugnare och mysigare tillställningar tillsammans med de allra närmaste viktigare – så även denna födelsedag.

Pressen på att fira har dock funnits där, inte bara för mig, utan även för mina vänner i samma ålder. Ska det vara en stor fest? Eller något mindre, som en middag? Vem ska man bjuda? Tänk om någon känner sig utanför? Tankarna har snurrat, och stressen har växt. Att lägga dyrbar energi på att fundera på hur man ska fira, suger musten ur en och tar det roliga ur ens tanken på att fira. Då jag insåg detta slog det mig att jag kanske helt enkelt ska skippa firandet detta år. För om det är mig man ska fira så ska det ju kännas roligt för mig också, eller hur? Och så blev det. Till viss del hade valet att inte fira skött sig självt i och med att jag blev gravid och därmed visste att jag skulle ha annat att tänka på under min födelsedag.

Min stora dag, halvvägs till 80, kom och gick. Jag fick grattis pussar och kramar från min man och min femåriga dotter, samt bebismys. Mer än så blev det inte. På kvällen funderade jag på att äta något gott, men ändrade mig eftersom jag förvånansvärt nog inte var sugen på något speciellt (vilket i och för sig skiljde sig från vanliga vardagskvällar). Då barnen hade somnat, lade jag mig i min säng under det varma täcket och avslutade min första dag som fyrtioåring med ett leende på läpparna innan jag lät sömnen skölja över mig, precis som kvällen innan.

Det var inte förrän helgen kom som jag fick en rejäl överraskning. På söndagsmorgon vaknade jag av att min kära dotter sa: “Kom, det är fest nu”. Jag satte mig yrvaket ner på lekmattan i vardagsrummet. Jag blev ompysslad och fick både slöja och ett vackert diadem med knallrosa blommor i håret. I de två presentpåsarna som dottern gömt under en filt hittade jag kort med vackra bilder och ord som fick mina ögon att tåras. “Tårtan” som det bjöds på bestod av ett halvt äpple med små bitar torkad jordgubbe som min dotter målmedvetet fiskat upp från myslipaketet i köket. “Här får du lite vatten också”, sa dottern efter att hon smitit iväg till köket en stund. Jag log mot henne och gav henne en stor kram. Jag var varm av tacksamhet. För vem behöver en stor stressande fest, då man får ett så här fint och kärleksfullt uppvaktande? Inte jag i alla fall.