“Hej, hur mår du idag?”.

Jag inväntar svar. Inget hörs.

“Hoppas jag inte stör dig”.

Våra blickar möts.

“Jag ville bara säga att du är fin. Ha en bra dag!”

Jag känner hur dess blick följer mig där jag går vidare. Solen skiner i ansiktet och stegen känns lite lättare än tidigare. Trots att den verbala dialogen uteblev, känner jag ett litet lyckorus inombords. Det var trots allt en kontakt, en speciell sådan. Ett oskyldigt möte mellan två individer som korsar varandra på livets väg. Jag kastar en blick över axeln och ler. Tänk att en fågel (en kråka i detta fall) kan ge mig så mycket värme bara genom att existera.

Redan som barn älskade jag djur – till och med insekter, trots att de egentligen skrämde mig en aning. Hemma på gården räddade jag getingar, maskar, sniglar, myggor och andra småkryp från att drunkna eller stekas i solen. Vid vårt sommarställe var det inte ovanligt att se både rådjur och älgar som tuggade i sig äppelkart från träden och hemma på gården kunde man stöta på både mårdhundar, har och fåglar av olika slag. Att se vilda djur fick alltid hjärtat att skutta till av iver och den känslan finns kvar än idag varje gång jag stöter på en liten varelse i naturen. Ibland undrar jag om de förstår hur glad jag blir av deras närvaro.

Just kråkor är lite som Finlands elefanter då det kommer till att minnas. Det sägs att om man är snäll mot en kråka, så kommer den ihåg det och kan till och med komma med presenter. Samma gäller även då det kommer till det motsatta. Är man elak så minns dom. Dock blir det inga presenter. Istället “berättar” de för sin familj om den elake. Denna information kan gå från generation till generation och har du varit dum nog att förarga en kråka så kan du få lida för det mycket länge – och det med all rätt. Tyvärr förstår knappast kråkor att även de snällaste av människor kan vara delaktiga i förstörelse.

För mig är alla individer viktiga och förtjänar kärlek. Jag ser mig inte heller som överlägsen djuren, fåglarna och insekterna i vår natur, utan snarare har jag den att tacka för mycket. Utan deras existens hade varken jag eller min familj funnits. Även om de flesta människor anser att vår art är viktigare än andra, så kan jag inte hålla med. För vår överlevnad så behöver vi ett fungerande ekosystem med rik biologisk mångfald. Men istället för att visa naturen tacksamhet, så har vi utnyttjat dess resurser för vår egen vinnings skull, men på bekostnad av vårt ekosystem, något som vi nu har börjat inse att kommer stå oss dyrt om vi inte ändrar vårt beteende. Det här skrämmer mig mer än vilken insekt som helst.

Under de senaste fem åren har jag rannsakat mig själv och hur jag beter mig. Trots att jag alltid älskat djur och värnat om naturen, så är jag absolut inte felfri. Men det är okej. Precis som att lära sig att cykla eller spela ett nytt instrument, så tar det tid att ändra sitt tankesätt och invanda beteende. Det viktigaste är att vi vill och kan erkänna att det sätt vi konsumerar och utnyttjar naturresurser är ohållbart. Med tiden kommer det bara bli lättare att göra mer hållbara val, något som både kråkor och andra individer kommer uppskatta.

Nästa gång du tar en promenad i vårsolen – eller varför inte mitt under en regnskur, titta runt dig. Kanske hittar även du en fjäderbeklädd vän att hälsa på – och att tacka.