Vissa får hejarop, andra får höra att de inte gör bra ifrån sig och går därifrån med tårar i ögonen eftersom de vet att ett felsteg kan leda till att deras dröm tas ifrån dem. Med en lätt knapptryckning stänger jag av tv:n. Jag sitter kvar i soffan, obekväm i mitt knubbiga skinn. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Om det ändå vore lika lätt att stänga av tankarna som det är att stänga av America’s Next Top Model (“ANTM”). Men skärmen förblir svart och självhatet lysande.

Jag var inte den enda unga kvinna som mellan 2003-2018 tittade på ANTM. De senaste veckorna har sociala medier fyllts med inlägg och videos som diskuterar Netflix-dokumentären Reality check: Inside America’s Next Top Model. I den populära realityserien som visades i 24 säsonger fick tittarna följa unga kvinnor som tävlade om att bli Amerikas nästa toppmodell.

Modellen Tyra Banks, som med sitt afroamerikanska ursprung lyckats tänja på gränserna inom modevärlden, var programledare och initiativtagare till konceptet. Med showen ville hon visa unga kvinnor att alla har en chans att bli modell, oavsett ursprung – i alla fall var det vad hon sa.

Nu, då ANTM:s storhetstid är förbi, är det många som tittar tillbaka på seriens innehåll. Flera av de tävlande har även visat sitt missnöje med hur de behandlades, utnyttjades och rent ut sagt mobbades i programmet. Juryn med Banks i spetsen som i varje avsnitt bedömde hur de unga aspirerande modellerna hade skött sig under de olika utmaningarna, kritiserade ofta de unga kvinnornas kroppar. Om man inte i deras ögon gjort bra ifrån sig, var risken stor att man fick åka hem och drömmen om att bli toppmodell gick i kras.

Då jag själv satte mig ner för att titta på dokumentären kom de ångestfyllda minnena tillbaka. Jag mindes hur gärna jag velat se ut som de unga kvinnorna och hur juryns hånande kommentarer fick mig att se på min kropp med avsky. Om dessa vackra personer inte dög, hur skulle jag då någonsin kunna duga? Hur skulle jag någonsin kunna tycka om mig själv och den kropp jag fötts i?

Som tur har allt fler börjat inse att konceptet skönhetsideal är påhittade ideal för att sälja produkter och tjäna pengar, inte ideal som vi behöver uppfylla för att vara värdefulla. Dokumentären fick mig även att återigen reflektera över hur jag, som var tonåring under 90- och 00-talet, växte upp i en tid då mobbning och förnedring ofta var en del av tv-underhållning och hur man på den tiden inte såg det som något konstigt, utan snarare var det något man tyckte var roligt – så länge det inte hände en själv.

I dokumentären hade Banks och de andra jurymedlemmarna svårt att medge att deras sätt att behandla de unga modellerna var fel. Istället lade de skulden på att “tiden var en annan”, vilket i och för sig stämmer. Men innan vi kan åstadkomma riktig förändring så måste vi kunna erkänna våra misstag. Det gäller oss alla, även mig.

I dag har jag lämnat tiden med självhat bakom mig. Istället tänker jag på hur härligt det är att ha en fungerande kropp, en kropp som gett mig fina stunder, underbara barn och som förändras i takt med att jag åldras. Med tanke på hur vår värld ser ut idag, med allt det galna som kommer fram i dagsljuset, så lever jag ändå på hoppet om att 2026 blir året då fler börjar inse att man inte behöver vara perfekt (för vad är ens perfektion?). Precis som de unga kvinnorna i ANTM, så behöver vi inte leva upp till ett visst ideal för att duga. Så länge vi gör vårt bästa, så kommer vår skönhet att lysa både inifrån och ut.