Bokens titel betonar både FFC:s okuvlighet och 1990-talets recession. Arbetsgivarsidan insåg så småningom värdet av samarbete när det inte gick att kuva facket.

– Det dryga årtiondet som boken handlar om täcker perioden från slutet av 1980-talet till början av 2000-talet. Boken börjar från toppen av den hetaste ekonomiska högkonjukturen i Finland, sedan följer den djupaste nedgången i början av 1990-talet och bokens slut handlar om början av 2000-talet med en ny uppgång på vingarna av Nokia, berättar Hakoköngäs och understryker hur fascinerande perioden var ur fackföreningsrörelsens perspektiv.

– Det är vad boken handlar om, starkt ur FFC:s perspektiv. Målsättningen var att få reda på hur FFC agerade i samband med dessa stora förändringar och vilken roll FFC hade i dem, fortsätter Hakoköngäs och påpekar att det gällde att skriva om FFC:s reaktioner när läget förändrades och resultatet av dess aktioner.

Från 1991 till 1995 styrde den borgerliga regeringen Aho och efter det var det dags för regeringen Lipponen I som kallades regnbågsregeringen för att den representerade ett så brett spektrum partier från höger till vänster. Hakoköngäs menar att 1990-talet var en exceptionell tid i Finlands politiska historia och samarbetsandan som kännetecknade regnbågsregeringens tid fanns inte där under den föregående regeringens tid.

– Det var hårda bud fram till år 1994 och fackföreningsrörelsen fick utstå hänsynslösa attacker. Huvudmålet för dessa attacker var FFC.

Hakoköngäs påpekar att i något skede insåg arbetsgivarbasen Tapani Kahri att det inte gick att kuva löntagarna. Därför valde man en mer pragmatisk hållning.

– Det syntes sedan i 1995 års inkomstpolitiska helhetsuppgörelse, berättar Hakoköngäs och understryker att både 1995 års inpo och dess efterföljare hade en historiskt bred täckning.

– På det sättet återuppbygde man Finland efter recessionen. Tilliten på arbetsmarknaden hade fått törnar och det gällde även trepartssamarbetet, men dessa kunde man släta ut med framgång.

Fast varje tidsperiod är säregen, hoppas Hakoköngäs att man kunde ta lärdom av 1990-talet.

– Man hade historiskt djupa ekonomiska problem på 1990-talet. Uppgången kom inte till stånd genom ensidiga nedskärningar där en grupp drabbades på bekostnad av en annan, utan man var beredd att kompromissa och samarbeta med varandra.

Hakoköngäs berättar att tack vare samarbetsandan började man tala om den finländska arbetsmarknadsmodellen i internationella sammanhang. Söndervittringen av den tidens modell har de senaste tio åren förorsakats med flit.