Sedan den kommunistiska statskuppen 1978 har Afghanistan varit i fritt fall. Sovjetunionens ockupation 1979-1989, oppositionsgruppernas kaotiska tid 1992-1995 och Talibans maktövertagande 1995-2001 har sargat landet och orsakat miljoner att fly, både inom landet och ut över hela världen.

Nyligen (21/10) talade jag med en vän i Afghanistan. Han berättade att varje natt kommer Taliban och drar folk ut ur deras hus och avrättar dem. Han berättar vidare ”vi är många som är hungriga. Priserna går upp och maten tar snart slut.” Och detta i huvudstaden. Det finns miljontals som svälter i hela landet. Hungersnöd orsakad av krig, korruption, misshushållning och torka. Flera miljoner internflyktingar fruktar nu också för den annalkande vintern.

Hur upplever de olika afghanerna det? En ung afghansk flicka, Amina, har skickat ett hjärtskärande, öppet brev till satellitkanalen SAT-7 PARS (som sänder TV-program via satellit och internet till Iran, Afghanistan och Tadjikistan). Amina, som lever under talibanernas styre, talar om att ”det här är slutet på alla mina drömmar” och ropar till världen att höra hennes röst:

”Jag är en ung afghansk flicka. Jag har skrivit det här brevet och jag ber er om att det ska bli känt i hela världen. Jag skriver ner det som finns i mitt hjärta, med ögonen fulla av tårar. Jag skriver det under den totala förvirring som råder nu, när så många hjärtan har krossats och så många lever utan hopp, fyllda av sorg. Före de här dagarna var där så många år av krig och bedrövelse, men ibland glädje också. Jag upplevde så många olika saker under de åren, som jag nu knappast kan tänka på. Jag kan inte säja att allt var bedrövelse. Där fanns också goda tider, som vi inte ska glömma, även om de var korta – och när jag tänker på de tiderna nu, tycks de vara från en helt annan värld. En värld där allting var annorlunda, där jag var van vid fred och skratt, och jag kände att jag levde. Det var lite som ett slags himmelrike.

Den 15 augusti 2021 tog talibanerna makten i vårt land, och det var slutet på mina drömmar. Jag förlorade hoppet – det var som om alla dörrar hade stängts för mej. Människorna drabbades av fruktan och ängslan när nyheterna spreds om att vår president hade flytt från landet. Hela folket förlorade det hopp det hade haft och förhållandena blev extremt svåra för alla. Jag själv har inte längre kraften att tala, 0ch jag skriver det här brevet för att uttrycka genom min penna den smärta jag känner, och för att göra er medvetna om lidandet hos miljoner afghaner.

Jag hade velat bli politiker. Men när jag insåg begränsningarna som skulle verkställas av den nya regimen tänkte jag att det kanske inte fanns någon framtid för mej. För under den här nya regimen kommer flickor och kvinnor inte att erhålla samma rättigheter som pojkar och män. Flickor och kvinnor kommer inte att ha sin rätta plats i samhället. Efter 20 år av kamp för dem för att få sina rättigheter, tog det bara några dagar för att allt som hade byggts upp skulle raseras till marken. Jag kan inte se en ljus framtid, varken för mej själv eller några som helst afghanska flickor eftersom vi måste vara instängda i en burka, och bara ha möjlighet att kika ut genom en smal öppning, liksom genom gluggarna i ett fönster i ett fängelse, och på något sätt leva våra liv.

Är det här livet?! Är det här humant?! Ett liv, i vilket du lever som en fånge, och när tiden är inne för din befrielse går du till nästa värld? Jag har hoppats mycket, men i det här skedet av vårt lands historia, är det här slutet på alla mina drömmar. Jag vädjar till er att göra min röst hörd av människorna ute i världen, för vi har inte styrka nog att leva i det här landet. Jag har tänkt en hel del på saken, men jag ser inget annat sätt. Vår framtid är i era händer. Snälla ni, rädda oss från detta fängelse – vi står inte längre ut med att vara fångar.”

Vad är Din och min respons? Vad kan vi göra? Man känner sig så hjälplös. Över hela världen finns just nu en stor sympati för afghaner kvar i landet, men hur länge? Många i utlandet försöker hjälpa praktiskt. På gräsrotsnivå kämpar man med att bistå ekonomiskt och att påverka myndigheter. Hur kan vi genuint räcka ut handen till denna afghanska flicka och hennes medsystrar?