Kultur

En titt i persongalleriet – del 3

ABL-arkiv
Arbetarbladets redaktion någon gång under 1980-talet.

Med anledning av ABL:s 100-årsjubileum återvänder Kaj Laxén, tidigare chefredaktör och mångårig VD för Arbetarförlaget, till våra spalter för en tillbakablick i tidningens stora persongalleri. I denna tredje och avslutande del skildrar han de stora namnen under tiden efter kriget, fram till sin egen tid på tidningen. Del ett hittar ni här. Del två här

Kaj Laxén

 

När Atos Wirtanen hade fått sparken för andra gången inleddes Gunnar Henrikssons andra chefredaktörsperiod som varade från 1947 ända till 1968. Henriksson var den självlärde mannen från enkla förhållanden som inledde sitt yrkesliv som springpojke. Efter avslutad mellanskola och handelsskola fick han så småningom börja på Helsingfors Gasverks kontor. 

 

Kring 1940 blev han utsedd till förbundssekreterare och första gången till chefredaktör 1941-44. När Atos återinsattes på chefredaktörsstolen 1944 utågs Henriksson till andre redaktör 1944-47. Han valdes till riksdagen 1948, där han satt till 1966.

 

Gunnar Henriksson var min mentor. Många av mina generationskamrater upplevde honom som konservativ, vilket han kanske var i ett sextiotalsperspektiv. För mig var han den kloke, eftertänksamme, omdömesgille, beläste, tolerante och flitige riksdagsmannen och skribenten. 

 

Han gjorde aldrig ett nummer av sig själv. Hans kunskaper och erfarenheter kunde jag ösa ur. De samtal vi hade vid morgonkaffet var givande. Inget onödigt haha och hehe, utan intressanta diskussioner om dagens frågor. En hedersman. Jag kan inte minnas att han någonsin sa något förklenande om någon, han drog bara snett på munnen när vi andra gjorde det. För den skull var han inte naiv. Han ledde ju såväl den socialdemokratiska riksdagsgruppen som riksdagens utrikesutskott i ett känsligt skede 1958.

 

Hans nyktra analyser användes också av riksdagsjournalister. Jag minns t.ex. hans långa förtroendefulla bakgrundssamtal med Hufvudstadsbladet dåtida riksdagsreporter Harry Elg. Han var oerhört flitig. Förutom morgonkaffet knattrade skrivmaskinen i ett. Han producerade ledare och notiser på löpande band.

 

Jag minns bara en sak där vi var vi djupt oeniga. Det gällde också Gudrun Mörne. De hade för vana att fylla en hel del av tidningens knappa utrymme med nyhetspräglat material, som de tog från morgontidningarna. De tyckte att det gav ett sammanhang åt det politiska materialet. Jag tyckte att det var helt meningslöst att trycka gamla nyheter, som ju inträffat dagen innan, som sedan skulle nå läsarna tidigast dagen efter eller ytterligare en dag senare.

Gunnar Henriksson och Gudrun Mörne motsvarade var för sig och tillsammans karikatyren av klassiska journalister. Skrivmaskinsknatter och tjock tobaksrök av smogkaraktär dominerade redaktionen i en (o)skön blandning. Henriksson efterträddes av Lars Lindeman (1968-1970). Han var andre redaktör sedan 1958 och riksdagsman från samma år. Förbundsordförande blev han 1966. 

 

Basse var på många sätt raka motsatsen till den nyktert analytiske och svale Henriksson. Basse var bullrig, charmig, spontan och med ett stort hjärta – för allt utom Svenska Folkpartiet.

 

Basses bakgrund skiljde sig från många andras. Hans biologiska far var rysk marinlöjtnant och greve, han adopterades av sin mammas släktingar vid 3 års ålder. Han hade deltagit i kriget och som en ständig påminnelse om detta hade han ett stort ärr efter granatsplitter på underarmen. Han hade utbildat sig inom lantbruket, bl.a som kreatursskötare, han var landsortskommunpolitiker och han var ingen radikal sextiotalist. (Han var kompis med Väinö Leskinen, som ju Atos Wirtanen hade haft ett särskilt ont öga till.) 

 

Matchningen med den krets inom Socialdemokratiska studentföreningen som jag kom ifrån var alltså inte helt idealisk. Men det var inte värre än att det gick att diskutera, oftast i god anda.

 

Basse var väldigt produktiv. Redaktionen kunde alltid lita på att han skulle leverera. Han tyckte rätt ofta, att det gick bra i sista minuten. Då fick jag springa ner till ytterdörren, han kom svepande i sin Saab och vi hann byta några ord innan han gasade vidare, vanligen till riksdagen.

 

Både innan, under och efter det att han var chefredaktör ömmade han om sina två favoritspalter, skötebarnen Riksdagskrönikan och Ruter Knekt. Båda uppskattades storligen av läsekretsen. Senare när jag var chefredaktör försökte jag övertala honom att i sitt skrivande bara ge folkpartiet ungefär den betydelse som sfp hade i rikspolitiken. I rent finlandssvenska frågor skulle ha få leva fullt ut. Det tyckte Basse var en rimlig inställning. Mellan artiklarna.

 

Jag samarbetade nära med Basse i fyra perioder och i fyra olika roller. Först raggade han mig 1965 till ABFs Svenska Sekretariat, där han var ordförande. Och när jag råkade närvara vid ett morgonkaffe på redaktionen i (ungefär) april 1966, där det penibla läget för Arbetarförbundet dryftades efter att det andra mandatet i Nyland gått förlorat i riksdagsvalet, utropade plötsligt både Henriksson och Basse: men du ska ju bli förbundssekreterare.

 

Det blev fyra år av nära samarbete med Basse i hans egenskap av förbundsordförande. Det var styrelsearbete, möten och kurser runt om i Svenskfinland, resor till Sverige och en del privat umgänge på tumanhand (han tyckte att jag var mer eller mindre OK, men han gillade inte alltid ”familjen Laxén”, som han uttryckte det.) Ja, vi till och med hjälpte (stjälpte) varandra ekonomiskt eftersom vi båda på den tiden konstant hade ont om pengar. (Basse skulle ju inte ha behövt ha det, men han var så generös i så många riktningar.)

 

Men vi samarbetade också kring tidningen. Jag var ju deltidsanställd på SveDem också under min tid som förbundssekreterare. När han sedan skulle bli socialchef på Scan-Auto så föreslog jag faktiskt mig själv till hans efterträdare. Och så blev det. K.-A. som då fortfarande var ordförande för Arbetarförlagets direktion hade vissa dubier mot mig, men inte mer än att det räckte med en protokollsanteckning.

 

Så blev jag både chefredaktör för Svenska Demokraten och verkställande direktör för Arbetarförlaget AB, som jag för övrigt fortsatte med efter chefredaktörsskapet fram till 1981 då jag sändes till Sverige på fyra år (som pågår än).

 

Jag ska självfallet inte vitsorda min tid som chefredaktör (1970-73), men jag tror att det var en hyfsat bra tid för tidningen. Vi återtog det gamla hederliga namnet ”Arbetarbladet”, vi övergick till tredagarsutgivning, vi förnyade layouten och var ganska alerta i debatten. Jag gillade tidningsarbetet, inte minst att tycka till på ledarplats.

 

Yrsa Stenius, som tillträtt som redaktionssekreterare redan under Basses tid, var inte bara redaktionssekreterare utan en fantastisk resurs och en strålande samarbetspartner. Inte så lite av den eventuella tyngd vi hade i debatten berodde på frågeställningar Yrsa skrev om, beredde eller rådde mig att fundera på.

 

Basses och mina vägar korsades igen 1982 när han var ambassadör i Oslo och jag arbetskraftsattaché i Stockholm med s.k. sidoackreditering i Oslo. Vi upprepade delvis mönstret från Arbetarförbundets dagar och reste runt en del i Norge till städer med mycken finsk arbetskraft särskilt inom varvsindustrin, som då levererade under högtryck till oljesektorn.

 

De som kom efter mig ska jag inte säga någonting om. Detta av två skäl. Yrsa Stenius, som efterträdde mig och Alf-Erik Helsing som efterträdde henne, har jag alltid känt en så nära vänskap med att det vore meningslöst att här ösa beröm över dem och deras insatser. Och de som kom efter dem känner jag inte närmare.

 

Arbetarbladet gjordes – naturligtvis – inte enbart av skribenter. Kontoret, som vi sa, fungerade som en slags ryggrad. Det sköttes under årtionden, från fyrtiotalet till sjuttiotalet, av Margareta Löfgren och under många år med hjälp av Svea Lippert. På den tiden annonserade en rad kommuner i tidningen. Det gav både intäkter och en massa jobb för Margareta och Svea. 

 

Ett litet minne apropå annonser. När vi hade specialnummer, inför val t.ex., raggade Margareta annonser. Annonsörerna ville självfallet veta hur stor upplagan var. Margaretas standardsvar var ”under 10 000”. En sanning med god marginal.  I en liten organisation som Arbetarbladet var det viktigt att alla tog ett direkt ansvar för sina arbetsuppgifter. Det fanns ju ingen back up att ta till. Jag kan inte minnas att vi någonsin någongång för ett ögonblick hade problem på den punkten.

 

Förutom de anställda på tidningen förekom ju en massa medarbetare av olika slag. Somliga var namnkunniga, andra inte, som de otaliga frivilliga medarbetarna på det lokala planet. Själv tänker jag med värme på alla dem som, ofta på eget initiativ, bidrog till att göra Arbetarbladet till en tidning av intresse för läsarna, för politiska meningsfränder och motståndare.

 

Kaj Laxén: chefredaktör 1970-73, VD för Arbetarförlaget AB 1970-81.

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE