I Frankrike föll monarkin i februari 1848 och revolutionsrörelsen spred sig till olika europeiska länder. I USA var det ett valår och trots att president James Polk hade vunnit kriget mot Mexiko, höll han fast vid sitt löfte att inte ställa upp till omval efter en period.

I och med att USA:s territorium hade utökats ordenligt, var den brinnande frågan var slaveriet skulle tillåtas. Demokratiska partiet nominerade i presidentvalet 1848 senator Lewis Cass från Michigan som var av den åsikten att varje territorium borde få fatta sitt eget beslut om slaveri utan hänsyn till USA som helhet. Cass var också en gammal krigshjälte från 1812 års krig och han hade varit krigsminister under Andrew Jackson.

Slaverifrågan var dock djupt splittrande och ex-presidenten Martin Van Buren lämnade Demokratiska partiet för att kandidera för Free Soil Party. Partiets främsta valfråga var ett rungande nej till spridningen av slaveriet till de nyss erövrade territorierna. Van Buren fick tio procent av rösterna, något som öppnade för Whigpartiet att kamma hem segern med en pluralitet av rösterna. General Zachary Taylor, en färsk krigshjälte från mexikansk-amerikanska kriget, fick alltså flest röster och vann, men ingen majoritet.

Whigpartiet hade visserligen varit emot kriget men Taylor var väldigt populär som en stor militär hjälte, trots att det var relativt oklart vilka politiska åsikter han egentligen representerade. Taylor ägde själv slavar och var bosatt i slavstaten Louisiana. Han var född på en plantage i Virginia i en familj av plantageägare. Eftersom han inte trodde att plantageekonomin hade praktiska möjligheter i de nya västliga territorierna, såg han inte någon större poäng i spridningen av slaveriet. Slaverimotståndarna betraktade honom med skepsis, eftersom han var slavägare. Taylors vicepresident Millard Fillmore från delstaten New York betecknades som en moderat i slaverifrågan. I sydstaterna misstänkte visserligen många att Fillmore ville avskaffa slaveriet, något han bestämt förnekade.

Eftersom president Taylor dog redan 1850, var det Fillmore som fick lösa den kvistiga frågan om slaveriet. Han fick snabbt till stånd 1850 års kompromiss, också kallad Missourikompromissen, som sköt upp den mest akuta konflikten mellan slaveriets förespråkare och motståndare något. Demokratiska partiets främsta slaveriförespråkare, senator John C. Calhoun hade dött i slutet av mars 1850, några månader före president Taylor. Den nya ledande statsmannen i partiet var senator Stephen A. Douglas från Illinois. Det var han och Whigpartiets senator Henry Clay från Kentucky som förhandlade fram kompromissen, med stöd av president Fillmore.

Slavhandeln i huvudstaden Washington upphörde som ett resultat av kompromissen. Invånarna i huvudstaden fick fortfarande äga slavar, men handeln måste idkas utanför Columbiadistriktets gränser i Virginia eller Maryland. En mycket viktig del av kompromissen var lagen om förrymda slavar. För att sydstaterna kunde acceptera kompromissen, gällde det att myndigheterna överallt i USA var förpliktade att anhålla en person som misstänktes att vara en förrymd slav. Påståendet att man var ägare till en förrymd slav räckte, medan den misstänkta förrymda slavens vittnesmål betraktades inte. Slavstaten Texas hade blivit en del av unionen år 1845, men nu fastställdes delstatens gränser så att Texas blev betydligt mindre än vad delstaten hade gjort anspråk för. I gengäld tog den federala regeringen hand om Texas statsskuld. Kalifornien blev USA:s 31:a delstat utan att slaveriet spred sig dit.

Demokratiska partiets senator Jefferson Davis från Mississippi var inte särskilt nöjd med den delen av lösningen som gällde Kalifornien. Efter Calhouns död hade han blivit den ledande förespråkaren för slavägarna i senaten. Enligt Davis borde Kalifornien först ha organiserats som territorium så att slavägarna hade kunnat kolonisera också där.

USA:s 14:e president Franklin Pierce. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

I presidentvalet 1852 var det dags för Demokratiska partiet att återerövra makten. Det överraskande valet föll på Franklin Pierce, före detta senator från New Hampshire. Han kom från en nordstat men han var definitivt emot tanken att avskaffa slaveriet i sydstaterna, eftersom hans främsta prioritet var att hålla unionen ihop. President Fillmore var rätt nära att bli nominerad till omval av Whigpartiet men i den 53:e omröstningen på partiets nomineringskonvent i Baltimore föll valet slutligen på general Winfield Scott. Den här gången lyckades inte Whigpartiets strategi att nominera en militär hjälte, utan Pierce vann enkelt.

Pierce var den första presidenten som företrädde det 1828 grundade Demokratiska partiet vars släkt härstammade från relativt tidiga engelska bosättare. Hans anfader Thomas Pierce hade kommit till Massachusetts Bay-kolonin på 1630-talet från Norwich i England. Det mest prestigefyllda bland den engelskättade befolkningen var om ens anfäder hade kommit med Mayflower år 1620.

Pierce fick en dålig start när hans 11-åriga son omkom i en tågolycka i januari 1853 redan innan han tillträdde. Hustrun Jane Pierce var deprimerad och paret hade mist de två övriga sönerna redan tidigare. Fast han hade varit med i politiken när de gifte sig, hade hon i ett skede lyckats övertala honom att lämna politiken och tacka nej till erbjudandet att bli utnämnd till justitieminister som han hade fått av James Polk. Som president hade Franklin Pierce hoppats kunna luta åt en erfaren vicepresident, William King, men vicepresidenten dog i april 1853 efter en månad i ämbetet och på den tiden ersatte man inte en avliden vicepresident mitt i perioden.

På 1850-talet skedde den senaste stora omvälvningen i det amerikanska tvåpartisystemet i den meningen att det blev Demokraterna och Republikanerna. Senare har dessa partier i stor utsträckning bytt väljarkår med varandra. Republikanska partiet grundades 1854 och kom att ersätta Whigpartiet som det andra av de två stora. Slaverifrågan blev helt enkelt för svår för Whigpartiet. Partiet splittrades och så småningom försvann från partikartan.

Kampanjaffisch för Millard Fillmore som kandiderade för främlingsfientliga Knownothings i presidentvalet i USA 1856. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Det var inte helt självklart att Demokraternas främsta utmanare skulle bli Republikanska partiet som i början samlade rätt progressiva krafter. I mitten av 1850-talet nådde ett annat nytt parti, Native American Party eller Knownothings sin höjdpunkt. Partiet nominerade ex-presidenten Millard Fillmore i presidentvalet 1856. Han fick 21,5 procent av rösterna men vann i bara en enda delstat. Knownothings är en viktig rörelse om man tänker på den moderna främlingsfientlighetens historia. De var mycket kritiska till invandringen av katoliker och spred antityska och antiirländska stämningar. Även om främlingsfientligheten var deras främsta valfråga, talade Knownothings också för progressiva saker som nykterhet och kvinnornas rättigheter.

Under 1850-talet var Demokratiska partiet ett statsbärande parti som försökte undvika ett inbördeskrig. Samtidigt fanns det inom partiet såpass hetlevrade slaveriförespråkare att det var svårt att hålla partiet ihop. Med hjälp av senator Stephen A. Douglas fick president Pierce 1854 igenom lagen om organiserandet av Kansas- och Nebraskaterritorierna så att slaveriet blev tillåtet i de nya territorierna. I Kansas var slaveriet en så brännhet fråga att det ledde till väpnad konflikt där som pekade mot det kommande inbördeskriget. Republikanska partiet fick sin början av slaverimotståndarnas möten när de samlades för att protestera mot lagen. På sätt och vis kan man tänka sig att president Pierce undertecknade Whigpartiets dödsdom när han drev igenom lagen. Det konkurrerande partiet splittrades på ett sätt som det inte gick att återhämta sig ifrån, men spänningarna steg också inom Pierces egna parti.

Republiken Texas före detta president Sam Houston representerade Demokratiska partiet i senaten. Medan de flesta sydstatspolitiker var entusiastiska över spridningen av slaveriet, var Houston av en annan åsikt. Han ansåg att 1850 års kompromiss borde ha behållits för att undvika ett inbördeskrig. Spridningen av slaveriet över de gränser som hade fastställts bara fyra år tidigare borde enligt Houston inte ha tillåtits. Han lämnade Demokratiska partiet och bytte parti till Knownothings. Han förlorade dock partiets nominering i presidentvalet 1856 mot Millard Fillmore och var åter igen besviken över att han inte fick igenom sin linje i slaverifrågan i det nya partiet. De sista åren i senaten var Sam Houston partilös.

Som yngre hade president Franklin Pierce avsagt sig alkoholen och engagerat sig i nykterhetsrörelsen. Det löftet hade inte hållit. Medan Pierce hade rykte om sig att dricka mycket redan som president, förvärrades hans alkoholproblem avsevärt efter att han blev tvungen att lämna Vita huset efter fyra år. Han tävlade om partiets nominering i presidentvalet 1856 med den äldre statsmannen James Buchanan och det nya stjärnskottet Stephen A. Douglas. Buchanan och Douglas ingick en kompromiss att det var Buchanans tur år 1856 och fyra år senare skulle Buchanan stöda Douglas.

Republikanska partiet nominerade senator John C. Frémont från Kalifornien. Han var en känd upptäcktsresande och före detta militär som tog ställning emot slaveriet trots att han själv var född i Savannah i slavstaten Georgia. Buchanan vann med 45,3 procent av rösterna när resten fördelades mellan Frémont och den främlingsfientliga kandidaten Fillmore, dock så att republikanen kom på andra plats.

Kampanjfana för James Buchanan i presidentvalet i USA 1856. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

På samma sätt som Andrew Jackson och James Polk härstammade Buchanan från Ulsters protestantiska skottar. Han var född 1791 och föräldrarna hade kommit från Irland till USA 1783. Ingen annan amerikansk president har förblivit ogift livet ut men det gjorde James Buchanan. Han hade länge delat hushåll med den avlidna William King som var en mycket kortvarig vicepresident under Franklin Pierce. Det råder delade meningar om huruvida det var mer än vänskap, varför det är svårt att säga så mycket om påståenden det har florerat sedan 1980-talet i pressen att Buchanan skulle ha varit den första homosexuella presidenten. Ryktesspridning hade det förekommit och det kan ha påverkat varför Buchanan var aktuell som president först på äldre dagar efter Kings död.

Relationen mellan Buchanan och King är intressant ur ett politiskt perspektiv, eftersom de blev varandras nära politiska allierade. Till att börja med hade de väldigt olika åsikter i många frågor. Buchanan som kom från Pennsylvania kom att fullständigt förstå slavägarens perspektiv och King som kom från en sydstat var en lojal förespråkare av unionen trots att han var för slaveriet. Relationen mellan de två männen var emblematisk för kittet som höll Demokratiska partiet ihop. Demokrater från nordstaterna såg slaveriet i sydstaterna som nödvändigt för unionen och sydstatsdemokrater lät bli att yrka för ett utträde ur unionen.

Presidenterna Franklin Pierce och James Buchanan har fått ett dåligt rykte. De är historiens förlorare om man jämför dem med den i historiens ögon vinnande gestalten, republikanen Abraham Lincoln som vann presidentvalet 1860 och avskaffade slaveriet under inbördeskriget. Ex-presidenten Pierce tog till flaskan och var en frän kritiker av Lincolns krigstida ledarskap. Buchanan är speciellt starkt kritiserad för de sista månaderna som president när USA allt snabbare drogs mot inbördeskriget. Han var en konservativ demokrat med en djup förståelse för slavägarnas perspektiv och gjorde inte mycket i syfte att förhindra sydstaternas utträde ur unionen.

Slaveriet var en speciellt het stridsfråga i Kansas som var på väg in i unionen. I Kansasterritoriet förekom det stora svårigheter att enas om en konstitution för den blivande delstaten. Den så kallade Lecomptonkonstitutionen från 1858 stipulerade att Kansas tas in i unionen som en slavstat. Den konstitutionen, uppkallad efter staden Lecompton i Kansas, trädde aldrig i kraft, men redan på förslagsstadiet hade den fatala följder för enigheten inom Demokratiska partiet. President Buchanan och vicepresident John C. Breckinridge stödde förslaget. Senator Stephen A. Douglas lierade sig med republikanerna i frågan och den här tvisten ledde på sikt till att partiet splittrades mitt itu, vilket banade väg för republikanen Lincoln i presidentvalet 1860.

Inbördeskriget bröt ut som en följd av det presidentvalet som Lincoln vann. Det fanns fyra ledande kandidater i valet och två av dem var demokrater. I tio slavstater förekom republikanen Lincoln överhuvudtaget inte som kandidat. Lincoln fick 39,8 procent av rösterna och vann i 18 delstater. Demokratiska partiets officiella kandidat, Stephen A. Douglas, kom från samma delstat som Lincoln, nämligen Illinois. Han fick 29,5 procent av rösterna och vann enbart i delstaten Missouri. För att vara riktigt noga fick Douglas flest röster även i New Jersey. Delstatens sju elektorer valdes alla individuellt med det resultatet att Lincoln vann fyra elektorer från New Jersey och Douglas tre.

Vicepresident Breckinridge från Kentucky nominerades av sydstatsdemokraterna. Han fick 18,1 procent av rösterna och vann i elva delstater. Således kom Breckinridge på andra plats i elektorer, men på tredje plats i antalet röster. I valet deltog även John Bell från Tennessee som kandiderade för Constitutional Union Party som tog en neutral ståndpunkt i slaverifrågan. Bell fick 12,6 procent av rösterna och vann i tre delstater. Hans anhängare var främst konservativa före detta whigs i sydstaterna.

Både 1852 och 1856 lyckades Demokratiska partiet med att vinna genom att nominera en kandidat från nordstaterna med starka sympatier för sydstaterna. I valet 1860 accpeterade inte sydstatsdemokraterna Stephen A. Douglas utan de nominerade Breckinridge. Den avgående presidenten, James Buchanan, stödde Breckinridge. Lincoln vann i Pennsylvania men tack vare Buchanans stöd var det Breckinridge och inte Douglas som var hans främsta motståndare i denna betydande nordstat.

Någon personlig favorit kan jag inte säga att jag har bland den generationen av ledare i Demokratiska partiet som lät USA drabbas av ett inbördeskrig. Republikanen Abraham Lincoln är däremot en sådan politiker som väcker min beundran. Alldeles speciellt beundras han förstås av många av dagens demokrater i USA, medan det sägs att det inte finns mycket av Lincolns republikanism kvar i Republikanska partiet nuförtiden.

Högsta domstolen spelade också en viktig roll i utvecklingen som ledde till inbördeskriget. Domslutet Dred Scott mot Sandford från 1857 gjorde det gällande att det amerikanska medborgarskapet så som det definieras i konstitutionen inte gällde svarta amerikaner av afrikansk härkomst. Demokratiska partiet hade spelat en central roll bakom utnämningar av domare, eftersom partiet hade varit vid makten så länge. Domstolens chefsdomare Roger Taney var en utnämning av Andrew Jackson från 1836. Två av domarna var av avvikande åsikt i fallet Dred Scott. Den ena av dem var den enda HD-domaren vars politiska partibakgrund hade varit whig vid tidpunkten av utnämningen, nämligen Benjamin Robbins Curtis. Den andra var John McLean som hade varit demokrat när Andrew Jackson utnämnde honom 1829 men som hade bytt parti flera gånger under sin tjänst i domstolen. Till Republikanska partiet hade han anslutit sig samma år som partiet grundades 1854.