När USA grundades 1776, var landet territoriellt sett rätt litet. Ytterligare delstater hade kommit med före Louisianaköpet 1803 som fördubblade landets areal. Frankrike var upptaget med att föra krig i Europa och Napoleon Bonaparte sålde enorma landområden i Nordamerika rätt billigt för att förbättra statsfinanserna.

Louisianaköpet är ett av Thomas Jeffersons viktigaste arv som president. Det var han som 1793 grundade partiet som historikerna kom att kalla Demokratisk-republikanska partiet. Från hans tänkande härstammar det tidiga Demokratiska partiets agrara ideal, men också stödet för expansionen västerut.

År 1819 köpte dessutom president James Monroe, med John Quincy Adams som utrikesminister, ett betydande område från Spanien i Floridaköpet.

År 1845 introducerade journalisten John L. O’Sullivan ett nytt begrepp i den expansionistiska diskursen, nämligen manifest destiny. Enligt honom var expansionen över det nordamerikanska kontinentet USA:s bestämda öde. Redan i en tidigare artikel år 1839 hade han formulerat sin expansionistiska ideologi. O’Sullivan var en entusiastisk anhängare av Demokratiska partiet och majoriteten av Whigpartiet förhöll sig skeptiskt till hans tankar.

Whigpartiet vann ett amerikanskt presidentval bara två gånger, nämligen 1840 och 1848. Båda gångerna lyckades de med att ställa upp en gammal krigshjälte. 1840 hette den vinnande kandidaten William Henry Harrison och 1848 Zachary Taylor. Båda generalerna dog rätt hastigt efter att de hade tillträtt och lämnade över till var sin kontroversiella vicepresident. Harrison dog 1841 efter en enda månad som president och Taylor 1850 efter ett drygt år i Vita huset.

Demokratiska partiet hade visserligen förlorat presidentvalet 1840 och därmed var Martin Van Burens tid som president över. Men Harrison hade en demokrat från Virginia, John Tyler, som sin vicepresident. Han kom att bli impopulär i båda de stora partierna i det relativt färska och fragila amerikanska tvåpartisystemet.

En amerikansk president leder vanligtvis sitt parti. Demokraterna hade Tyler förrått genom att ställa upp som Whigpartiets vicepresidentkandidat. Whigpartiet kunde han inte leda och de flesta av de ministrar som Harrison hade utsett avgick inom kort efter Tylers tillträde som president. Det var första gången i USA:s historia som en president dog i ämbetet och man visste inte riktigt hur man gör när vicepresidenten plötsligt tar över. Man kom ändå fram till att Tyler fick vara en riktig president, inte en tillförordnad sådan.

Whigpartiet övergav hur som helst Tyler och moståndarna kallade honom His Accidency, eftersom han hade blivit president av en ren slump. Daniel Webster, som ansågs vara en av de främsta statsmännen i Whigpartiet, stannade ändå kvar som utrikesminister till maj 1843, alltså Tylers två första år som president. Även Websters efterträdare Abel Upshur kom från Whigpartiet. I likhet med Tyler var Upshur en slavägare från Virginia. Vid den här tidpunkten hade Tyler redan expansionismen som ett viktigt mål på sin agenda och utrikesminister Upshur förhandlade fram annekteringen av Texas som en slavstat. Upshur dog sedan 1844 i en explosion ombord ångfartyget USS Princeton.

Under Tylers sista månader i ämbetet var demokraten John C. Calhoun utrikesminister. Den före detta vicepresidenten från South Carolina hade länge varit slaveriets främsta förespråkare i senaten. Som kuriosa gällande president Tyler kan nämnas att han hade femton barn. Det sista av hans barnbarn, Harrison Ruffin Tyler, född i november 1928, är fortfarande vid liv. Det är rätt speciellt med tanke på att farfadern var född 1790.

Demokratiska partiets kampanjfana från presidentvalet 1844. James Polk var den vinnande presidentkandidaten och hans vicepresident hette George Dallas. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Demokraterna återkom till makten i presidentvalet 1844 med den före detta talmannen James Knox Polk från Tennessee som partiets kandidat.

Polk hade varit en nära politisk allierad av Demokratiska partiets grundare Andrew Jackson som genomförde en massiv etnisk rensning, tvångsförflyttningen av indianer från områden öster om Mississippifloden. Tårarnas väg kan också ses som ett led i den amerikanska expansionismen. Nordamerika var inte obebott när européerna kom utan de vita kolonisatörerna hade med våld och orätt tagit massiva landområden från ursprungsbefolkningen. Tårarnas väg var ett flagrant exempel på orätt, eftersom även USA:s högsta domstol hade tagit indianernas parti, något president Jackson ignorerade.

Polk sågs som en man som förde arvet från Jackson vidare och han representerade också samma delstat, alltså Tennessee. På samma sätt som Jacksons släkt var även Polks anfäder protestanter från Ulster, men de hade kommit till Nordamerika långt tidigare, redan i slutet av 1600-talet. Under sin korta tid som president mellan 1845 och 1849 genomförde Polk den expansionistiska agendan och gick på sitt sätt till historien som en av USA:s mest effektiva presidenter.

Att föra expansionistiska krig hade förekommit redan tidigare i USA:s historia. 1812 års krig som president James Madison startade hade varit ett misslyckat försök att expandera norrut på britternas bekostnad. I augusti 1814 brände brittiska trupper ner USA:s huvudstad Washington. I och med att kriget hade slutat snöpligt, är det ett av de mest bortglömda krigen i USA:s historia.

Nyligen läste jag i Keijo Korhonens annars rätt välargumenterade bok Pax Americana från 2008 att det bara var inbördeskriget som utkämpades på amerikansk mark. USA har ju utkämpat en massa utländska krig. En del av 1812 års krig utkämpades ändå definitivt på amerikansk mark och den erfarenheten höll den amerikanska expansionslustan i schack under en tid. Whigpartiet var Demokratiska partiets motvikt i det amerikanska tvåpartisystemet från mitten av 1830-talet till mitten av 1850-talet. Deras mest utmärkande drag var att motsätta sig expansionistiska krig.

Demokratiska partiet kan alltså på 1840-talet och under president Polk ses som ett krigsparti som var redo att invadera Mexiko för att utöka USA:s territorium. Tanken om manifest destiny innebar att expansionen sågs som något ödesbestämt. Det här synsättet på grannlandets territorium skiljer sig inte nämnvärt från hur t.ex. Ryssland i våra dagar har sett på Krimhalvön och också resten av Ukraina. En samtida jämförelsepunkt kan förstås hittas i det expansionistiska Tsarryssland som bland annat framgångsrikt hade invaderat Finland 1808-1809.

Det kan förstås sägas att det är anakronistiskt att kritisera kommande stormakters expansionism på 1800-talet, eftersom de bara gjorde vad länder alltid hade gjort, invaderat sina grannar för att utöka det egna territoriet. Men det finns ingenting anakronistiskt i att påpeka att Whigpartiet på fullt allvar motsatte sig sådana expansionsplaner under Polks tid som president.

Jag nämnde i min tidigare essä att ex-presidenten John Quincy Adams profilerade sig starkt som slaverimotståndare. På sätt och vis var han ju själv en av den amerikanska expansionismens förgrundsgestalter när man betraktar hans gärning som utrikesminister under James Monroe. Han var en av USA:s ledande utrikespolitiska tänkare och den ytterst kontroversiella Monroedoktrinen som gav USA rätt att ingripa i andra länders angelägenheter i Latinamerika baserade sig på Adams idéer. Och det var han som förhandlade fram Floridaköpet genom Adams-Onísfördraget av år 1819.

När jag lyfter fram John Quincy Adams som en personlig förebild från den här periodens USA, vill jag alltså inte hävda att jag beundrar den kontroversiella Monroedoktrinen som fick så ödesdigra följder för så många nationer. Adams var för all del en skicklig diplomat och en av de mest framgångsrika utrikesministrarna i USA:s historia. Det som jag ser som fint i Adams och hans gärning är framför allt de sista åren i representanthuset. På sätt och vis liknar hans sena gärning den rollen som ex-presidenten K.J. Ståhlberg spelade som en riksdagsledamot i leden i 1930-talets Finland, en moralisk auktoritet som såg det dagliga lagstiftande arbetet som värdefullt nog att engagera sig i också efter presidentskapet.

När James Polk besegrade Henry Clay i presidentvalet 1844, tog Adams ingen aktiv del i Clays kampanj men han var mycket besviken efter Whigpartiets valförlust. Adams upplevde att det abolitionistiska Liberty Party som ville avskaffa slaveriet hade dragit så många röster från Whigpartiet att Demokratiska partiet kunde vinna.

President John Tyler hade lyckats få till stånd ett avtal om annekteringen av Texas som slavstat, något hans tragiskt omkomna utrikesminister Upshur hade förhandlat fram. Men avtalet hade inte godkänts i senaten, utan var en central valfråga i presidentvalet 1844. Demokraten James Polk var definitivt för annekteringen av Texas och avtalet röstades igenom i kongressen efter presidentvalet, medan Tyler ännu var kvar i Vita huset. John Quincy Adams var en mycket skarp kritiker av beslutet och han hävdade att med Texas hamnar USA att föra krig på grund av slaverifrågan. Det bör sägas att Adams själv hade försökt köpa Texas från Mexiko under sin tid som president på 1820-talet men misslyckats med det. Men mycket hade hänt både i Texas och med Adams tänkande sedan dess.

President Polk försökte allra först köpa Alta California, dvs. nuvarande Kalifornien, från Mexiko, men misslyckades. Mexiko vägrade dessutom erkänna den amerikanska annekteringen av Texas som hade varit en utbrytarrepublik ur Mexiko. Polk skickade trupper till gränsen mellan Texas och Mexiko för att se till att Rio Grande respekteras som USA:s nya södra gräns. Mexiko ansåg att den nya gränsen borde dras vid Rio Nueces som ligger norr om Rio Grande och rinner genom centrala och södra Texas. USA tog ett gränsintermezzo i den omstridda regionen La Mesilla som en förevändning att förklara krig mot Mexiko.

Med ett expansionistiskt krig tog USA 55 procent av Mexikos territorium, 2 400 ooo km². Det var inte enbart den nuvarande delstaten Kalifornien som annekterades som resultat av det mexikansk-amerikanska kriget utan Nevada, Utah, största delen av Arizona samt delar av Wyoming, Colorado och New Mexico. Freden i Guadalupe Hidalgo undertecknades den 2 februari 1848. Senare samma månad samlades representanthuset för att hedra de militärer som hade deltagit i kriget. De flesta ropade Aye! som stöd för men ex-presidenten John Quincy Adams, en bitter motståndare till det redan vunna kriget, ropade No! Efter det kollapsade kongressledamot Adams och två dagar senare dog han, fortfarande inne i Capitoliumbyggnaden, som resultat av en massiv hjärnblödning. En av de som närvarade vid hans dödsbädd var Whigpartiets kongressledamot Abraham Lincoln från Illinois som hade blivit invald i samband med kongressvalet 1846.

USA:s territoriella expansion under Polks tid som president begränsade sig inte till Texas som formellt upptogs i unionen under Polks första år som president och de områden som annekterades av Mexiko. Oregondispyten med Storbritannien ledde till en annektering av dagens delstater Washington, Oregon och Idaho samt delar av Montana och Wyoming. Storbritannien gick med på latitud 49° N, med undantag för Vancouver Island, som britterna fick behålla helt och hållet. Gränsdispyten löstes med förhandlingar, eftersom Storbritannien inte var villigt att gå i krig över de avlägsna territorierna. Storbritannien ville dra gränsen vid 42° N och USA vid 54° 40′ N. Det har blivit en populär myt att Polks kampanj i presidentvalet 1844 skulle ha haft Fifty-four Forty or Fight som slogan. I själva verket myntades begreppet i pressen som stödde Demokratiska partiet först 1846, strax innan konflikten löstes med fredliga medel.

Ett dagerrotypidubbelporträtt av presidentparet Sarah och James Polk. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

De mest expansionslystna demokraterna hade alltså önskat sig ett krig även mot Storbritannien för att få utvidga territoriet även i den nordvästra riktningen. Polk nöjde sig med en omfattande expansion i den riktningen, men inte så omfattande att han skulle ha behövt gå i krig även mot Storbritannien. Oregonfördraget var mycket fördelaktigt för USA. Kronrådsledamoten Richard Pakenham undertecknade fördraget för Storbritanniens del och för USA:s del undertecknades det av utrikesminister James Buchanan som skulle senare bli president för Demokratiska partiet.

Medan de flesta whigs var emot expansionismen, var frågan främst en intern stridsfråga inom Whigpartiet. I viss mån var frågan kontroversiell också inom Demokratiska partiet. Det var ex-presidenten Martin Van Buren som ifrågasatte expansionismen inom partiet innan han bildade utbrytarpartiet Free Soil Party inför presidentvalet 1848. Hade Van Buren nominerats som Demokratiska partiets presidentkandidat i stället för Polk i presidentvalet 1844, skulle en krigslysten expansionism inte ha ingått i hans agenda.

Av Demokratiska partiets tre första presidenter är Jackson ihågkommen för den massiva etniska rensningen av ursprungsbefolkningen från områden öster om Mississippifloden. President Polk är ihågkommen för den massiva territoriella expansionen, en stor del av vilken han åstadkom genom militärt våld mot Mexiko. Van Buren däremot är ihågkommen för den svaga hanteringen av en ekonomisk kris, men han hörde till de statsmän i USA före inbördeskriget som sökte fredlig samvaro med grannarna.

De inre motsättningarna i USA skärptes ytterligare som resultat av Polks enda mandatperiod som president. I början av 1860-talet skulle de leda till ett inbördeskrig. Polk var en kontroversiell och krigisk president, men han är också ihågkommen som en framgångsrik och stark sådan. En viktig avvägning var att han valde en fredlig uppgörelse med Storbritannien, medan han valde krig mot det svagare Mexiko. Med den avvägningen åstadkom USA en betydligt större expansion i den sydvästra än i den nordvästra riktningen, även om också den sistnämnda expansionen var rätt betydande. Manifest destiny hade fullbordats.

Polk var en slavägare från Tennessee och i sitt testamente skrev han att hans slavar får friges efter att både han och hustrun Sarah Polk är döda. Själv dog han i kolera i Nashville den 15 juni 1849 bara tre månader efter att ha lämnat Vita huset. Sarah dog först 1891 och hade alltså slavarna kvar när hon blev tvungen att frige dem vid slutet av inbördeskriget år 1865. Historikerna har hyllat Polk som en skicklig politisk schackmästare som åstadkom en massiv expansion. Många har också kritiserat honom för att expansionen utökade spänningarna mellan nord- och sydstaterna, något som till sist ledde till inbördeskriget.