Mångkonstnären som är begravd på den gamla lutherska sidan av begravningsplatsen hette efter 1939 Sigurd Wettenhovi-Aspa. En sak som gör det svårare att hitta rätt är att det står Asp på gravstenen. Ursprungligen hette den 1870 födda extrema finsknationalisten nämligen Asp och var son till vasabördige Georg Asp, som var svensksinnad och professor i anatomi.

Under 1920- och 1930-talen var drömmen om ett Storfinland inte så ovanlig i extremhögerkretsar i vårt land. Sigurd Asp blev främst känd som bildkonstnär och han använde sig av namnet Wetterhoff-Asp. Förutom för Georg Asp var han också son till Mathilda Asp, född Wetterhoff, som hade bidragit starkt till damgymnastikens utveckling i Finland och till det att gymnastiken blev ett obligatoriskt skolämne också för flickor. Modern hade efter skilsmässan emigrerat till Sverige.

När Wettenhovi-Aspa dog 1946 var han en ökänd pseudovetenskapsman som under krigstiden och redan på 1930-talet hade flörtat med nazismen. Mycket av det han gjorde verkar ha varit i fyllan och på skämt, vilket gör det svårt att bedöma vad han egentligen tyckte om Adolf Hitler och nazisterna i Tyskland. Rasismen i förhållande till den afrikanska befolkningen i Afrika var antagligen genuin och den biten i hans pseudoegyptologi föll i god jord i nazistiska kretsar i Tyskland. När han publicerade sin pseudovetenskapliga bok som påstod att den forna egyptiska kulturen, grunden för all civilisation, hade skapats av finnar, floppade den finskspråkiga upplagan Suomen kultainen kirja II: Kalevala ja Egypti 1935 men den tyska i Leipzig samma år publicerade upplagan fann gehör i vissa nazistkretsar som gärna ville tro att all civilisation har skapats av vithyade människor. SS-ledaren Heinrich Himmler påstås ha diskuterat boken i något hemligt sällskap.

En ironi i Wettenhovi-Aspas teori med tanke på att han hade sina anhängare i Tyskland var att han påstod att tyskarna egentligen inte alls var germaner utan ett finsk-ugriskt folk som hade gått miste om sitt ursprungliga finska, eller egyptiska, språk. Det fanns en viss fascination för exotiska kulturer, Afrika och också Egypten i den tidens Helsingfors om man tänker på att Mika Waltari skrev Sinuhe egyptiern som kom att bli den finska litteraturens stora internationella succé. Wettenhovi-Aspa togs inte på allvar i akademiska kretsar i Finland och han fick inte föreläsa om sin fennoegyptologi vid Helsingfors universitet trots att han hade önskat att få göra det. Tyskarna gav honom tillträde till vetenskapligt egyptologiskt material i förhoppning om ett genombrott.

Kosmopoliten som nationalist

Att en svenskspråkig kosmopolit som Asp blev den finska nationalismens språkrör Wettenhovi-Aspa är antagligen en ödets ironi. Det måste ha funnits en dos av uppror mot hemmets värderingar i beslutet att göra en karriär av att håna de svensksinnade och hitta på alltmer fantastiska teorier om finskan som det ursprungliga civilisationsbärande kulturspråket. Konstnär var vad han var och efter konststudier i Danmark försökte han sig på olika konstformer. Han målade många något kitschaktiga stormansporträtt, bland annat Hitler 1942 på besök hos Mannerheim och en målning som föreställer vännen Jean Sibelius 1914 som hedersdoktor vid Yale University. Många av porträtten målades med fotografier eller tidigare målningar som förlagor. I ett skede tänkte mångkonstnären att han skulle få ett genombrott i USA genom att måla porträtt av George Washington, eftersom sådana lärde vara eftertraktade med tanke på den förste presidentens status som landsfader. En annan sak som skvallrar om en önskan om att slå igenom i USA är science fiction-romanen The Diamond King of Sahara som publicerades 1935 i Helsingfors enbart på engelska och som hade avsetts att fungera som ett filmmanuskript.

Wettenhovi-Aspa lärde sig aldrig särskilt god finska, trots att hela hans pseudovetenskap utgick från att han skulle bevisa finskans släktskap med fornegyptiskan. Hans första hustru känd under scennamnet Divina var fransk och den andra hustrun Gertrud tysk. Båda konstnärsäktenskapen slutade olyckligt. Han hade sedan en relation med mecenaten Hanna Lappalainen, en ursprungligen finskspråkig flicka ur fattiga förhållanden som hade gått i svensk skola i Kotka och hade så småningom utvecklat svenskan som hemspråk. Lappalainen hade skrivit en doktorsavhandling i biokemi och blivit en förmögen apotekare som stödde vetenskapen och kulturen på olika sätt. Hon bekostade Wettenhovi-Aspas livsstil och pseudovetenskap på 1930-talet men blev också känd för att donera sitt stenhus på Arkadiagatan i Helsingfors till Wihuristiftelsen 1944 för vetenskapliga ändamål. Trots att relationen hade tagit slut året före Wettenhovi-Aspas död, bekostade Lappalainen bysten av mångkonstnären till Sandudds begravningsplats och kommissionerade skulptören Aarre Aaltonen att utföra arbetet.

Pseudovetenskap på svag grund

Antagligen var hela pseudovetenskapen något som hade fått sin början av skämtande i fyllan på Kämp där konstnärerna gärna satt och Wettenhovi-Aspa var en speciellt excentrisk gestalt i det sällskapet. En viss ryktbarhet hade han vunnit genom att ha påstått sig ha känt August Strindberg i Paris. Ville Vallgren som hade rört sig i samma kretsar i Paris trodde inte på honom utan menade att han spred allmänt kända rykten om Strindberg. Hur som helst skrev Wettenhovi-Aspa en bok om Strindberg och också hans fennoegyptologi var en inversion av Strindbergs lösryckta spekulationer om det finska språket som något av världsspråkens esperanto. Om Strindberg var av den åsikten att finskan hade tagit intryck av alla världens språk, var Wettenhovi-Aspas ursprungliga tes att alla världens språk hade tagit intryck av just finskan. Sedan var det lätt för honom att rycka loss och se en finsk rot i alla möjliga ortnamn. Honolulu stammade från Huonoluulo, Berlin var egentligen Perälinna, Paris Parisaaret, Abu Simbel Simpele och den tankeprocessen gick inte att stoppa innan hela världen började låta finsk. Det är ganska otroligt att Wettenhovi-Aspa började med en frustration över hur svårt det var för honom att lära sig finska. Något vetenskapligt hållbart åstadkom han inte men antagligen började han med åren tro på sin parodi av lingvistiken.

På något sätt försjönk Wettenhovi-Aspa i sin värld av pseudolingvistik och började tro på den fast han säkert först insåg att han hade skapat den själv för att trolla de akademiska kretsarna. I och med att han hade en mecenat som bekostade produktionen av böcker, kunde han skriva på och publicera sig, oberoende av om det fanns en publik. Något av en helsingforsisk byfåne blev mannen som skrev på båda inhemska, danska, tyska, franska och engelska. Fast finskan var i nyckelställning för hans pseudovetenskap, var det just det språket han också själv kallade sitt svagaste.

Processen av att försjunka i något där man har en svag grund i påminner om dagens QAnon-konspirationsteoretiker och motsvarande extremhögertänkare. Oavsett hur väl han egentligen kände Strindberg, lär han ha varit känd i Paris för att kritisera Strindbergs vildvuxna spekulationer för bristen av rationalism. Kanske han i något skede insåg att det irrationella kan vinna en stor publik om det marknadsförs på rätt sätt. Här var troligen Strindberg en förebild för honom. Wettenhovi-Aspa är förstås inte någon stor världskändis i klass med Strindberg. Det är i marginella kretsar han är känd men en sådan figur som Ior Bock fanns det förstås under senare tider som bevittnar om ett visst intresse för excentriska typer som kommer med vilda påståenden.

Arvet från 1600- och 1700-talens götiska historieskrivning spökar i Wettenhovi-Aspas påståenden om den finsk-egyptiska ursprungscivilisationen. Olof Rudbeck kom med alla slags påståenden om svenskarna som kulturfolk under antiken när det gällde att hitta på ett förflutet som matchade Sveriges ställning som stormakt på 1600-talet. Daniel Juslenius gjorde samma sak med Finland redan på 1700-talet. På något sätt var 1930-talets atmosfär sådan att tankarna om Storfinland kunde nå sin kulmen med den bisarra tanken att ungefär alla namn i hela världen hade ett finskt eko. Självfallet ignorerades Wettenhovi-Aspas påhitt i seriösa kretsar och man hade kommit långt från Rudbecks tid. Men det var en tid då alla slags vilda teorier vädrade morgonluft och något liknande har hänt med bland annat Donald Trumps framfart under senare år. Kritiken mot fakta och vetenskap är således också ett samtida fenomen. Det var därifrån mannen som var son till en professor och sällskapade med en framgångsrik vetenskaps- och affärskvinna öste ur.