Arbetsgivare och regeringar borde begripa bättre och inte oprovocerat och ogenomtänkt börja attackera arbetsrätten, som t ex den finska regeringen Orpo nu har gjort när det t ex gäller rätten till stöd- och sympatiåtgärder. Åtgärder som de facto i våra nordiska länder används sparsamt och har som yttersta syfte bland annat att få till stånd kollektivavtal där sådana saknas. Dessutom är det långt ifrån säkert att lagreglerade begränsningar av konflikträtten leder till färre utan sannolikt snarare till fler och mera svårlösta strejker, såsom i Frankrike etc.

Försvagade fackliga organisationer och svårigheter att kunna pressa fram kollektivavtal skulle riskera osund konkurrens och ökad arbetslivskriminalitet m m i redan utsatta branscher med låg kollektivavtalstäckning. Det borde snävt och lite oklokt tänkande arbetsgivare och regeringar beakta bättre innan de lanserar angrepp på arbetsrätten och de fackliga organisationernas möjligheter att kunna få till stånd goda och mellan parterna väl balanserade kollektivavtal. Och där båda – inte bara den ena och starkare – parter vinner och kan nå en sund kompromiss och därmed respekterade spelregler på arbetsmarknaden.

För övrigt omfattas drygt 85 procent av Sveriges löntagare av centrala, branschvisa kollektivavtal och samtidigt har Sverige i särklass minst antal strejkdagar, också jämfört med våra nordiska grannländer. Så vår modell är i särklass fredlig och det vet även svenska arbetsgivare och förstår att det vore oklokt att utmana!

I den uppsättningen med goda institutionella regelverk som vårdar den nordiska modellen ingår också att inte utmanande försämra löntagarnas sjuk- och arbetslöshetsförsäkring som den finska Orpo-regeringen och den borgerliga svenska högerregeringen Kristersson nu planerar att göra.

Det finns en stor risk att den svenska borgerliga och Sverigedemokratiskt stödda regeringen genomför en kraftig försämring igen av sjukförsäkringen och rullar tillbaka de förbättringar som gjordes av försäkringen av Magdalena Anderssons S-regering åren 2020-2021 före maktskiftet till Kristerssons högerstyre 2022. Blir det så nu igen, så är vi snart tillbaka i där fler arbetsskadade och långtidssjuka kastas ut ur sjukförsäkringen genom en hårdare tolkning igen av sjukförsäkringen. Och följden blir en sannolik flerdubbling av antalet som riskerar att kastas ut sin försäkring och utan en rimlig försörjning när de är svårt sjuka eller inte hunnit bli fullgott rehabiliterade och kan återgå i arbete igen.

Intressant – men inte förvånande – i sammanhanget är att även högerpopulistiska Sverigedemokraterna, SD, här lär vika ner sig och inte lever upp till sitt vallöfte från 2022 om att sjukförsäkringen ska rustas upp. Och på det löftet fick de 30 procent av väljare med sjukersättning att rösta på SD i valet. Men efter valet sviker man sedan det löftet. Och samma sak har skett med de försämringar som nu är på gång med arbetslöshetskassan. Så agerar populister; ett budskap före valet och väl vid makten är det glömt.

Återstår nu att se hur den i opinionen hittills så svårt klämda statsminister Ulf Kristersson, M, agerar inför kommande vår- och höstbudget när det gäller att ”regeringen kommer inte svika den svenska välfärden” (sagt i TV den 10 februari). I det uttalandet lovade han – förhastat? – att anslå ytterligare resurser till sjukvården för att undvika de besparingar på motsvarande 5 300 vårdtjänster som redan är aviserade inom den ekonomiskt hårt pressade svenska sjukvården. Det här Kristerssonska löftet till sjukvården – väljarnas viktigaste valfråga – kommer både media och oppositionen med S-ledaren Andersson i spetsen göra allt de kan för att det inte ska glömmas bort.

Rimligen lär också de alldeles otillräckliga resurserna till sjukvården fortsätta leva vidare i svensk politik och även återkomma som en toppfråga i nästa riksdagsval 2026.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare