Det är samtidigt dags för en grundligare analys av valkampanjen och -resultatet, i största allmänhet men också ur socialdemokraternas perspektiv. Som utlovat i min första artikel om valet (Abl 2.2.2024) följer här, med facit på hand, några kompletterande kommentarer.

x x x

En enad kör, inklusive kandidaterna själva, har efter valkvällen rosat den avgörande omgångens konstruktiva karaktär och civiliserade debatter. Valdebatterna har utropats till en ärorik seger för den liberala demokratin. Och inte utan fog. Speciellt om vi blickar västerut och med skrämselhicka försöker förstå vart den amerikanska demokratin är på väg inför det stundande presidentvalet.

Men den andra sidan av slanten var väl ändå att kampanjen blev så rumsren och korrekt därför att vi på slutrakan hade två rumsrena och väluppfostrade kandidater. Skiljelinjerna i sak var gradskillnader i mångt och mycket. Ingendera kandidaten hade varit betjänt av en medveten smutskastning, snarare tvärtom.

I andra omgången hade vi en tudelad konstellation. Bägge kandidaterna var måna om att säkra sitt stöd i sina starkaste fästen. För Stubbs del inom den moderata högern och bland en stor del av Halla-ahos och Rehns väljare. För Haavistos del att maximalt mobilisera hela vänsterns och de grönas potentiella väljarunderlag.

Men därtill var det för Stubbs del avgörande att minimera antalet soffliggare bland Halla-ahos och i viss mån Rehns konservativa anhängare. Det lyckades han med tillräckligt väl.

Och för Haavistos del var det avgörande att vid sidan av vänsterns och de grönas stöd på drygt 35 procent attrahera tillräckligt många väljare på det politiska mittfältet, i synnerhet i de större städerna. Han lyckades mycket väl i det här avseendet, han fick drygt 10 procentenheter mera än vad vänstern och de gröna idag står för i allmänpolitiken. Men ändå inte tillräckligt för att bli vald.

Och när vi sedan fick det jämnaste presidentvalet under det nuvarande valsystemet med knappt 100 000 röster som skillnad är det klart att många andra enskilda faktorer har påverkat resultatet i båda riktningarna. Väljarbeteendet i Svenskfinland och på Åland är t.ex. en del av den ekvationen. Kommande valanalyser kommer säkert att belysa allt detta.

x x x

Det är i det här skedet för tidigt och lite onödigt att spekulera alltför mycket om hur utrikespolitiken kommer att utformas under Stubbs presidentperiod. Delvis därför att politiken i praktiken utstakas i samförstånd mellan presidenten och den sittande regeringen och i samråd med riksdagen. Dessutom kommer osäkerhetsfaktorerna och turbulensen i världspolitiken snarare att öka än minska.

Men en aspekt vill jag lyfta fram. I några frågor rörde sig Stubb under valdebatterna i sin retorik några steg närmare Haavistos argumentering.

En av dem var kärnvapenfrågan. I början betonade Stubb rätt kraftigt att Finland inte bör utesluta den möjligheten att kärnvapen i vissa situationer kunde transporteras också via Finlands område och att den entydiga lagstiftningen därför bör luckras upp. Mot slutet av valkampanjen var han mindre entydig på den punkten och underströk att det är regering och riksdag som i sista hand bär ansvaret för lagstiftningen. En revidering av energilagstiftningen blir sannolikt aktuell i regering och riksdag inom en nära framtid. Vi får se om Haavistos rätt ståndaktiga hållning i den här frågan kan bidra till att Finlands kärnvapenfrihet hålls lagstadgad också i framtiden.

En liknande bedömning går det att göra om kriget i Gaza och läget i Mellanöstern. Också på den här punkten närmade sig kandidaternas argumentering varandra under de sista veckorna. Det var framför allt Stubb som flyttade sig närmare Haavisto. Här är förstås en underliggande faktor att den internationella kritiken mot och trycket på Israel ökat markant och återspeglas delvis också i det officiella Finlands agerande. Men huruvida regeringen är beredd att revidera sitt största enskilda felsteg, dvs frysningen av Finlands stöd till UNRWA, är en annan femma.

Men i övrigt är det ju bl.a. den pågående beredningsprocessen av regeringens nästa utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse, där den nya presidenten hoppar på ett tåg i rörelse, som får utvisa i vilken mån Stubb kommer att lämna sina egna bomärken i utformningen av politiken.

Det är bäst att så fördomsfritt som möjligt se hur utrikespolitiken utformas under årets och årens lopp och granska Stubbs roll med facit på hand.

x x x

Så återstår det att säga några valda ord om socialdemokraternas roll i allt detta. Partiet ska ju göra en grundlig analys av partiets linje och skrala resultat i de tre senaste presidentvalen. I väntan på den är det ändå skäl att inledningsvis komma med några synpunkter.

I den andra omgången beslöt ju partiet som känt att inte formellt ställa sig bakom någondera kandidaten utan gav sina medlemmar fria händer. Jag tyckte det var korrekt i det läget. Partiledningen var förstås väl medveten om att en stor del av partiets potentiella väljare och sympatisörer hade ”bundit sina händer” redan i den första valomgången och ställt sig bakom Haavisto, och det valet stod fast också i den avgörande omgången. En övervägande majoritet av de framträdande socialdemokrater och partiaktiva som öppet tog ställning i den andra omgången gav sitt stöd åt Haavisto.

Gjort är gjort. Det jag i viss mån saknade under den andra omgången var att partiet i lämpliga former kunde ha bidragit till själva sakdebatten. Utgående från Jutta Urpilainens och partiets linje i den första omgången och särskilt i de frågor som blev centrala i valdebatten. T.ex. i kärnvapenfrågan och Gazakriget.

x x x

När vi senare återkommer till frågor omkring socialdemokraternas strategi – eller avsaknad av densamma – i de senaste tre presidentvalen, vill jag för egen del redan nu understryka ett par synpunkter:

– presidentvalet har gradvis blivit ett personval, där de starkaste kandidaternas partitillhörighet har en alltmer underordnad betydelse;

– vår strategi borde ha haft och bör ha som absolut huvudmål att påverka vem som i det avgörande skedet väljs till president; om den kandidaten är socialdemokrat eller inte kommer i andra hand.

Som många sakkunniga har betonat har konstellationerna i presidentvalens avgörande omgång undantagslöst utformats enligt en traditionell indelning i å ena sidan det borgerliga fältets huvudkandidat, å andra sidan en kandidat som representerar fältet från mitten vänsterut. I tre val var det socialdemokraterna Ahtisaari och Halonen som växte in i rollen som den ledande mitten-vänstern kandidaten. Och med ett mer eller mindre öppet stöd av bl.a. Vänsterförbundet och De gröna.

I de tre senaste valen har Pekka Haavisto varit den person som axlat rollen som ledande mitten-vänster kandidat. Så har det blivit av en rad olika orsaker, men en sak är klar: det är inte partipolitiken som gett Haavisto denna roll. Däremot är det rätt klart att en mycket stor del av vänsterns och de grönas väljare redan tre gånger i rad har ansett att Haavisto haft de bästa förutsättningarna att konkurrera med högerns ledande kandidat i det avgörande valet. Och den tredje gången var det rätt nära att detta resonemang hade lett till önskat resultat.

Socialdemokraterna har haft svårt att anpassa sig till den realiteten att ställningen som största parti på mitten-vänster sidan av det politiska fältet inte automatiskt leder till att partiets kandidat blir den ledande kandidaten i presidentvalet. Här behövs en ordentlig dos av nytänkande när vi blickar framåt mot 2030-talet.

En annan mera subjektiv faktor är sedan, att efter tiden med Martti Ahtisaari-Paavo Lipponen-Tarja Halonen-Erkki Tuomioja som bärande krafter i utrikespolitiken har det varit ganska knappt om lika lyskraftiga namn i skötseln av utrikespolitiken. Att det blivit så är väl en del av den förestående analysen av partiets strategi. På den punkten dock helst med tyngdpunkten på framtiden, snarare än efterklokheten.

I ett avseende är emellertid en efterklok fråga oundviklig när det gäller det nyss avslutade valet. Vad hade hänt om socialdemokraterna från första början som parti ställt sig bakom Haavisto och som det största stödpartiet gått med i eller rentav tagit initiativet till hans kandidatur ? Det får vi aldrig veta. Men den viktigaste lärdomen med tanke på framtiden är den jag nämnde ovan: att presidentvalet primärt är ett personval, och att strategin bör utgå från att föra fram en kandidat som har de bästa möjligheterna att komma till den andra omgången – som representant för väljarfältet från mitten vänsterut – och där göra väl ifrån sig.