”When will they ever learn”.

Så lyder refrängen i Pete Seegers klassiska fredssång ’Where have all the flowers gone’. Den har mången gång ekat i mitt medvetande under de gångna veckorna. Och hos många med mig, antar jag. Refrängen återspeglar på ett träffande sätt den misstro, ångest och direkta rädsla som plågat oss efter Rysslands brutala och oprovocerade angrepp på Ukraina den 24 februari.

Vi var många som såg hur motsättningarna fördjupades under seklets två första årtionden, och hur bristen på ömsesidigt förtroende och förståelse undergrävde den europeiska säkerhetsordningens möjligheter att reglera motsättningarna där de två ledande kärnvapenmakternas olika intressen och principer stod mot varandra. Vi registrerade också hur Putins retorik tog allt aggressivare toner, och hur retoriken övergick i handling redan i.o.m. annekteringen av Krim och de ryska ingripandena i östra Ukraina . Vi insåg att krigshotet sedan slutet av fjolåret ökade dramatiskt.

Men ändå var chocken bedövande när konfrontationen i det återupplivade kalla krigets anda övergick till det vi trodde inte längre skulle vara möjligt i Europa, dvs att den ena ledande kärnvapenmakten inleder ett massivt militärt angrepp på en suverän och alliansfri stat i Europas hjärta.

Men nu är vi där. Nu är det krigets hänsynslösa logik som råder. I sin mest absurda och grymma form i det omänskliga lidande och de krigsbrott den ukrainska befolkningen utsätts för. Men krigets galna logik tränger igenom över allt, också hos oss i vår vardag och i våra medvetanden.

Det är minsann inte lätt att vara pacifist i dessa dagar. Men det gäller att inte ge upp.

Kriget har också lett till att den offentliga utrikes- och säkerhetspolitiska debatten har fokuserat nästan uteslutande på de militära aspekterna av vår säkerhet. Det är förståeligt och kanske oundvikligt på kort sikt, men i längden och i ett framtidsperspektiv är det ohållbart.

Vi står inför den mest seriösa och avgörande fasen i uppdateringen av vår säkerhetspolitik som kör i gång på basen av regeringens kommande redogörelse. Jag hoppas vi på ett balanserat sätt kan fokusera på tre huvudfrågor.

• För det första, hur vi kan bidra till att förhindra en ytterligare eskalering av och få ett slut på det pågående kriget i Ukraina? Hur vi kan vara med och skapa basen för en sannolikt komplicerad och utdragen fredsprocess? Här är det viktigaste att konsekvent hålla fast vid de ekonomiska och politiska sanktionernas och påtryckningsmedlens väg för att försvaga och isolera Putins regim.

• För det andra, att slutföra diskussionerna om vilka förändringar i Finlands militära säkerhetspolitiska grundlösningar är påkallade i den nya situationen i Europa. Här har vi två huvudalternativ. Att söka fullt medlemskap i Nato, eller att fortsättningsvis stanna utanför militäralliansen med utgångspunkt i ett förstärkt partnerskap med Nato kompletterat med olika bilaterala samarbetsavtal där ett ytterligare fördjupat samarbete med Sverige är kärnan. Inom de närmaste veckorna är tiden inne för var och en av oss, för partiet, och för statsledningen att komma till ett avgörande. Vi bör äntligen komma loss från den svartvita och pinsamt ytliga diskussionen om ett Ja eller Nej. Alla seriösa alternativ som kommer att läggas fram utgår från hur vi kan förstärka vår militära säkerhet. Alla alternativ kommer att innehålla för- och nackdelar, och alla bör synas i sömmarna, ansvarsfullt och i detalj.

• Och för det tredje, fortsätta med uppdateringen av Finlands globala, europeiska och regionala stabilitetspolitik med en fungerande och reformerad regelbaserad samarbetsordning som det övergripande målet. Detta är en lång och framgångsrik tradition i Finlands utrikespolitik. Mycket av det vi varit med om att bygga upp har nu allvarligt skadats och försvagats som en följd av kriget. Men Parisavtalet för en global klimatpolitik och FN:s agenda för hållbar utveckling förpliktar fortfarande. I ett framtidsperspektiv är det igen bidraget till förnyandet och förstärkandet av det multilaterala regelbaserade samarbetet, inklusive en förstärkt Europeisk union och ett konsoliderat nordiskt samarbete , som bör utgöra den bärande principen i vår utrikespolitik.

Det här innefattar en lång rad enskilda åtaganden, men här vill jag bara nämna ett. Mot bakgrunden av hur Ryssland brukat kärnvapenhotet i Ukrainakriget bör det vara också vår främsta prioritet att bidra till att bromsa den pågående kärvapenupprustningen, att uppmuntra till seriösa direkta förhandlingar mellan de ledande kärnvapenmakterna om nya avtal för att begränsa kärnvapnen, och att konsolidera de existerande multilaterala avtalen för kärnvapennedrustning. Ett viktigt steg skulle vara att Finland inom en nära framtid skulle ansluta sig till det nya FN-avtalet om förbud av kärnvapen.

Min personliga infallsvinkel till den förestående debatten om den uppdaterade redogörelsen utgår från mitt livslånga engagemang för en fredsinriktad, progressiv och militärt alliansfri utrikespolitik. Men jag försöker så gott jag kan öppet överväga vilka slutledningar som i nuet och i framtiden bäst tjänar de finländska säkerhetsintressena och en fortsatt finländsk insats för globala och regionala säkerhetslösningar.

Först i COVID-pandemins och nu i Ukrainakrigets skugga har landets regering med vår partiordförande Sanna Marin i spetsen fortsatt sitt enträgna och målmedvetna arbete för att förverkliga sitt ambitiösa reformprogram. Jag har under de senaste åren på våra kongresser och fullmäktigemöten agiterat och domderat för ett enat och aktivt stöd till regeringen och dess politik . Just nu känns det som om jag redan tömt min pajazzo på superlativ för att uttrycka och beskriva det här stödet. Men låt gå, ett fortsatt stöd är om möjligt ännu viktigare nu och framöver än hittils. Oberoende av hur regeringsperiodens sista år utfaller, har Sanna och regeringen redan intagit en unik och framstående plats i vår politiska historia.

Men kamrater, före vi tar itu med historieskrivningen ska vi göra vårt yttersta för att garantera en kontinuitet för denna progressiva reformpolitik också under nästa valperiod. Kampen för en socialdemokratisk valseger i nästa riksdagsval har börjat.