Mitt utrikes- och säkerhetspolitiska tänkande har under hela mitt vuxna liv präglats av två olika dimensioner, som visserligen är i en aktiv växelverkan sinsemellan.

Den ena är den personliga pacifistens, vapenvägrarens och fredsaktivistens världsåskådning.

Den andra är freds- och realpolitikens infallsvinkel, beredskapen att granska de säkerhetspolitiska alternativen utgående från de realiteter som råder i det militärstrategiska och maktpolitiska tänkandets värld.

Före ett öppet krigsutbrott finns det alltid ett visst utrymme för båda dimensionerna, där den gemensamma nämnaren bl.a. är att appellera till alla parter mot kriget och verka för fredliga och förhandlade lösningar på konflikten.

Också efter krigsutbrottet finns det fortfarande en viss del kvar av den gemensamma nämnaren, nämligen kraven på omedelbart eldupphör, bortdragande av militära trupper, nya fredssonderingar i kombination med kraftfulla ekonomiska sanktioner mot angriparen i konflikten.

Men i övrigt är det under krigets gång krigföringens logik som gäller. Den logiken trädde också för Finlands del i kraft den 28 februari, då regeringen beslöt om direkta vapenleveranser till Ukraina.

Där gick också gränsen för vad pacifisten i mig trovärdigt kan ta in. Som alltid i krig, hör pacifismen till de första offren. Det här har varit och är pacifistens dilemma i väpnade konflikter. För att dra en historisk parallell, påminner jag mig om att för ett femtiotal år sedan då solidaritets- och fredsrörelsen stödde de nationella frihetsrörelsernas kamp i Södra Afrika, fick vi hela tiden betona att vårt stöd var politiskt och humanitärt, inte ett stöd till den väpnade kampen i sig.

Men realpolitikern i mig finns fortfarande på spelplanen, och den sidan av mig känner nog förståelse för att också den finska regeringen anslutit sig till vapenleverantörerna åt den ukrainska regeringen. Läget är såpass exceptionellt.

xxx

Men huvudavsikten med den här inlagan är att blicka framåt och ta del i diskussionen om Finlands säkerhetspolitiska val efter det akuta kriget.

Här vill jag som utgångspunkt ansluta mig till den återhållsamhet som statsledningen med president Niinistö i spetsen gett uttryck för. Vår nuvarande säkerhetspolitiska doktrin har utformats och uppdaterats under flera decennier, och den har under hela den tiden varit fungerande och lyckad med tanke på våra egna intressen och Finlands stabilitetspolitiska linje i närområdena, Europa och globalt. Doktrinen innehåller också möjligheten att utnyttja vår suveräna rätt att ansluta oss till Nato. Min åsikt är att en ny granskning av doktrinen blir aktuell efter att det pågående kriget på ett eller annat sätt avslutats och när vi har en stabilare grund att analysera om och hur kriget förändrat de grundläggande premisserna för vår hittillsvarande säkerhetspolitik. Men under pågående beredningsprocess bör vi enligt min mening inte aktivera den så kallade Nato-optionen.

Min grundtes är alltså att analysen inte kan utgå från den värld som existerade före kriget, inte heller från hur världen ser ut mitt under pågående krig. Den bör utgå från hur omgivningen och världen ser ut efter krigsslutet, och vilka scenarier som då utformas.

Diskussionen om hur denna process ska läggas upp bör förstås komma igång omedelbart, och har delvis redan gjort det genom riksdagspartiernas konsultationer på tisdag 1 mars. På basen av diskussionen med de fyra stora partiernas ordföranden i A-studio samma kväll var grundpremissen för processen klar: den behövs för att vår säkerhetspolitiska omgivning radikalt förändrats. Men sedan kunde man skönja vissa nyanser i uppfattningarna om vad denna nya beredningsprocess skulle gå ut på. Petteri Orpo såg processen i första hand som en beredning av vägen för att ansöka om medlemskap i Nato. De övriga tre hade inte konklusionen klar, utan såg beredningen som en process som skapar underlaget för en ny prövning av vår nuvarande militära alliansfrihet. Jag hoppas det är det sistnämnda alternativet som gäller.

Och när vi talar om radikala förändringar i vår säkerhetspolitiska omgivning är det viktigt att inte begränsa sig till våra relationer med Ryssland eller vad som sker i våra närområden. De pågående förändringarna gäller Europa och världssamfundet i sin helhet.

För att förtydliga vad jag är ute efter försöker jag här på ett mycket allmänt plan skissera upp en del av de frågor som borde diskuteras:

• Krigets konkreta avslutning och resultat (som idag är okänt för oss alla) påverkar diskussionen om utgångspunkterna för hur en ny europeisk säkerhetsordning kan utstakas. Tvingas Ukraina i något skede till en ovillkorlig kapitulation inför Rysslands militära övermakt, eller leder konflikten i något skede till verkliga förhandlingar mellan de stridande parterna om hur och på vilka villkor kriget kan avslutas?

• Hur påverkar kriget och krigsutgången Natos och USA:s strategiska tänkande och konklusioner? Avsikten har åtminstone varit att Nato ska kunna lansera sitt nya strategiska koncept på toppmötet i juni 2022.

• Hur påverkar kriget den fortsatta diskussionen om förstärkandet av EU:s säkerhets- och försvarspolitik? Och hur påverkas arbetet med att utveckla EU:s nya strategiska kompass? Är en framgångsväg att det militärstrategiska samarbetet mellan Nato och EU ytterligare intensifieras?

• De existerande kärnvapenarsenalerna har, åtminstone hittills, använts som ett politiskt påtryckningsmedel i konflikten. Vilka är förutsättningarna att återuppta förhandlingar mellan stormakterna om en uppdatering av deras avtal om begränsning och kontroll av olika kärnvapen? Vilka blir förutsättningarna att gå vidare globalt dels med det s.k. ickespridningsavtalet, dels med avtalet om förbud mot kärnvapen?

• Hur påverkar kriget den globala geopolitiken? Efter sitt anfall mot Ukraina har Ryssland mycket få lojala vänner kvar i världssamfundet, vilket också FN:s generalförsamlings extraordinarie session denna vecka påvisat. Och hurudan är Kinas ställning i den nya geopolitiska konstellation som utformas i krigets kölvatten? Det är inte uteslutet att Kina tar en aktiv och konstruktiv roll i sonderingarna för att få ett slut på kriget. Om så sker, förstärker det naturligtvis Kinas ställning i världspolitiken framöver.

• Vad sker i Ryssland som en följd av allt detta, och beroende på hur kriget slutar, på kortare och lite längre sikt? Det spekuleras vilt om hur länge Putin kan behålla makten i Ryssland. Ingen utomstående kan veta med säkerhet när och hur det sker, men också den dagen kommer då Putin hittar sig själv på historiens sophög. Och dessutom vet vi ju inte, om Putins ersättare blir bättre eller sämre än föregångaren. Men det är viktigt att vi gör en tydlig skillnad mellan Ryssland (och det ryska folket) och Putins diktatoriska regim. Vi bör inte deklarera att “Rysslandsrelationen är slut” som Erja Yläjärvi rubricerar sin ledare i Hbl 1 mars. Relationen med Putins regim är slut, men Ryssland och det ryska folket bör ges en chans att komma tillbaka. Det förutsätter också vårt permanenta grannskap med Ryssland.

Det är utgående från den här typen av frågeställningar Finland, helst i så nära samarbete som möjligt med Sverige, borde granska sina egna säkerhetspolitiska behov och möjligheterna att fortsättningsvis föra en aktiv stabilitetspolitik i närområdena, Europa och globalt. Och sedan ställa frågan: betjänas våra intressen bäst av en fortsatt militär samarbetsinriktad alliansfrihet, eller av att inleda processen med att söka medlemskap i Nato?

Om processen skulle leda till att statsledningen stannar för det sistnämnda alternativet, är jag av den bestämda åsikten att slutresultatet bör underställas en rådgivande folkomröstning. Riksdagen fattar sedan i enlighet med vår konstitution det slutgiltiga avgörandet.

Gallupundersökningar har sitt givna informationsvärde om i vilken riktning vindarna blåser. Men i avgörandets stund är det hela folket som bör ges möjlighet att säga sin mening.

xxx

Allt detta kommer att kräva tid och möda. Idag och på kort sikt bör också Finlands fokus vara på att bidra till att det pågående förödande angreppskriget mot Ukraina kan avbrytas med ett eldupphör.

På det personliga planet består förhoppningen i att vi en dag ska uppnå en situation där det igen finns utrymme för både pacifister och realpolitiker. Där är kärnfrågan hur vi ska kunna återuppbygga ett multilateralt regelbaserat samarbetssystem som behövs för att stävja det slags lagvidrigt angreppskrig vi idag bevittnar i Ukraina.

Folke Sundman

Helsingfors