Folke Sundman, ordförande för Helsingfors svenska arbetarförening, höll öppningsanförandet. Han berättade att Anna Wiik var en mycket central person i föreningen. Hon innehöll många centrala poster, bland annat som långvarig sekreterare. I oktober 1940 utträdde hon ur föreningen i samband med att hennes man Karl Harald Wiik uteslöts ur föreningen.

– Hon är den som har skrivit Arbetarföreningens första historik, upplyste Sundman om Anna Wiik och visade häftet om föreningens första 25 år 1898-1923. När den historiska översikten publicerades, hette hon fortfarande Anna Forsström och gifte sig 1925 med K.H. Wiik som var riksdagsledamot och utsågs 1926 till SDP:s partisekreterare.

Folke Sundman med HSAF:s första historik på Arbetarrörelsens bibliotek i samband med bokkvällen om Anna Wiik. (Foto: Simon Bergman)

Sundman lyfte fram en intressant detalj ur den första historiken. Ellen Key besökte nämligen Helsingfors 1899 och donerade ungefär 300 mark till HSAF:s bibliotekskassa för att utvidga biblioteket som startades vid den tiden. HSAF har 1993 donerat föreningsbiblioteket till Arbetarrörelsens bibliotek. Ellen Key råkade vara en av de tänkare som Anna Wiik senare läste och som påverkade hennes världsbild.

HSAF:s medlem Lukas Lundin intervjuade författaren Anna Lindholm och bad inledningsvis att hon skulle säga några ord om sig själv.

Lindholm berättade att hennes släkt kommer från Snappertuna och att hennes mormor och morfar flyttade till Sverige på 1960-talet. Själv har hon jobbat som lärare i svenska och religion i Stockholm. Några månader innan morfadern dog, visade han brev som hans mor Ines Nyberg hade skrivit i Snappertuna under inbördeskriget. Därifrån kom startskottet till att skriva hennes första bok som heter Projekt Ines.

– Där är ju Anna Wiik en av de fem kvinnorna som boken berättar om, sade Lindholm som underrättade att den första boken handlar om fem kvinnor på båda sidorna av inbördeskriget. Nu har hon fördjupat sig på Anna Wiiks liv och skrivit en biografi.

Riksarkivet var ett viktigt ställe för forskningen, eftersom där finns K.H. och Anna Wiiks arkiv. Anna Lindholm bodde i ett år i Helsingfors för att kunna botanisera i materialet.

Lindholm berättade att hon imponeras av Anna Wiik, till exempel med tanke på inbördeskriget när vänner försvinner och arkebuseras och hon fängslas.

– Det blir hon snarare stärkt av och ganska kaxig resten av sitt liv. Lindholm påminde om att Anna Wiik såg klart när det gällde Stalin och Sovjet efter andra världskriget och hade hårda diskussioner med nära vänner.

– Hon är där hela tiden och vågar stå för det hon tror på, säger Lindholm som menar att Anna Wiik stod stilla, medan partiet och vänner rörde sig till vänster och höger.

Anna Wiiks början i rörelsen

Anna Wiik växte upp i fattiga kvarter på Gräsviksgatan och pappan var polis på 1800-talet.

– Jag har en uppfattning att hon kom från ett hem där det fanns grundförutsättningar, sade Lindholm och sammanfattade att hon kom från ett tryggt hem i fattiga kvarter.

– Hon trodde väldigt mycket på bildning, konstaterade Lindholm och menade att just bildningen var en väg framåt för arbetarrörelsen i Anna Wiiks tänkande, tills hon i något skede började tappa tron.

Enligt Lindholm begränsades de egna möjligheterna att studera när inbördeskriget kom emellan och sedan blev hon fru Wiik. Mot slutet av sitt liv studerade Anna Wiik vidare när hon var änka, sju språk, historia, geografi och botanik.

– För henne handlade det mycket om fredsrörelse – fred och demokrati och rättvisa, svarade Lindholm på Lundins fråga om Anna Wiiks engagemang.

En viktig utgångspunkt var ungdomsrörelsens tidning Till storms. Enligt Lindholm formades det viktiga vänskapsband under den tiden.

– Anna Wiik blir inte vän med någon som inte är socialist, beskrev Lindholm objektet för biografin. Familjen var undantaget, till exempel var mamman inte politiskt engagerad.

Inbördeskriget och mellankrigstiden

Pacifismen fick ett hårt slag under inbördeskriget.

– Hon ifrågasätter våldet även på den röda sidan. Enligt Lindholm har vissa tolkat det så att hon inte egentligen var röd men socialismen var väldigt central, det var våld hon var emot.

– Hon var då ung men hade varit med i tio år, berättade Lindholm om Anna Wiiks tidiga engagemang innan hon fängslades på Skatudden för några månader för medhjälp till högförräderi.

Lundin undrade vad det var som drev in henne i arkivarieyrket.

– Det är nog Karl Harald Wiik, svarade Lindholm. Makarna Wiik jobbade väldigt hårt efter inbördeskriget, när en del hade flytt till Sverige eller Sovjet och många hade dött.

Lindholm beskrev paret Wiiks äktenskap som intellektuellt och varmt. Hon misstänkte att det var tråkigt ur ett sexuellt hänseende och Atos Wirtanen bidrog till spänning i hennes liv. En viktig sak var att med Wirtanen kunde hon diskutera filosofi och religion. Maken K.H. Wiik var väldigt mån om henne och betonade i breven att hon skulle få tillräckligt med vitaminer och klä sig varmt.

– Hon försökte leva upp till en viss roll som fru Wiik, sade Lindholm som menade att hon var en kvinna i ett patriarkat. Under mellankrigstiden började hon få problem med sin psykiska hälsa.

– Hon skriver någonstans att det är Nietzsche och Atos Wirtanen som har fått henne på rätt spår i livet.

Enligt Lindholm fick Anna Wiik väldigt mycket ångest på grund av Hitlers maktövertagande. Risken av kriget som ökade var tung för henne.

– När det yttre kriget väl kommer, då blir hon väldigt stark. Lindholm menade att hon blev stark för några år för att då behövde hon vara stark.

Ut ur SDP

– Hon är helt vrålförbannad, beskrev Lindholm hur det var när K.H. Wiik uteslöts ur SDP och hon själv utträdde ur partiet.

– Då håller hon ett brandtal till sina vänner i föreningen, berättade Lindholm och sade att hon jobbade kvar på Arbetararkivet ett tag tills hon sade upp sig.

Under krigsåren är det familj och vänner och fruar till andra fängslade vänsterpolitiker som får henne att orka.

– I Munsala är hennes stora räddning under de åren, berättade Lindholm som menade att matförsändelserna från vännerna i Munsala spelade en väldigt stor roll.

Lundin påpekade att makarna Wiik hade en stark övertygelse om att de hade rätt och att det var bättre att sitta i fängelse och ha rätt än att vara fri.

Efter kriget startade K.H. Wiik Demokratiska Förbundet för Finlands Folk och valdes till partiets första ordförande. Efter makens död var Anna Wiik inte intresserad av den politiska verksamheten.

– Hon prenumererade på spiritisttidningar från USA och England och hon går på sådana möten i Helsingfors, beskrev Lindholm Anna Wiiks ändrade intressen efter att hon hade blivit änka.

– Hon är väldigt trött på politiken och hon har tappat tron, kommenterade Lindholm men noterade att den framstående DFFF-politikern Georg Backlund hörde alltjämt till umgängeskretsen.

– Många blir väldigt Sovjetromantiska och när hon inte alls är det, då är hon där igen. Hon tycker att det är väldigt jobbigt med de politiska diskussionerna och stämningen i den rörelsen.

I den folkdemokratiska rörelsen var Anna Wiiks främsta bidrag att hon byggde upp Folkets arkiv.

– Ideologiskt skulle hon få rätt och vinna, sammanfattade Anna Lindholm Anna Wiiks syn på ideologi och politik alla motgångar till trots.

Mångsidig diskussion

I den efterföljande diskussionen berättade Folke Sundman att han hade en bra bild om vilken sorts socialist K.H. Wiik var. Anna Wiik hade varit ett stort frågetecken i det avseendet innan Den rätta färgen utkom.

– Det är viktigt att komma ihåg och förstå att Anna bildade sin egen socialistika övertygelse innan hon blev bekant med K.H. Wiik. Hon var en fullfjädrad socialist när hon blev kär i K.H., kommenterade Sundman. Marx, Kautsky och Bebel hörde till de teoretiker hon läste.

Den tyskspråkiga teorin var väldigt grundläggande för SDP på den tiden som Anna Wiik kom med.

– Forssaprogrammet var mer eller mindre en översättning av de tyska och österrikiska partiprogrammen, påpekade Sundman och kommenterade att K.H. och Anna träffade Kautsky personligen i Amsterdam.

Sundman hade lagt märke till att brevväxlingen mellan Arthur Usenius och Anna Wiik blir omnämnd i boken. Usenius var aktiv i HSAF innan han blev bolsjevik och flyttade via Sverige till Sovjetunionen. Bolsjeviken Usenius kritiserade henne för att hon läste för mycket Kautsky som var en av de ledande kritikerna av bolsjevismen.

– År 1908 höll Anna ett föredrag på ett ungdomsklubbsmöte om Pjotr Kropotkin, noterade Sundman om att hon också hade bekantat sig med den kollektivistiska anarkismens ledande ideolog.

Sundman poängterade att Kvinnan och socialismen var en viktig bok för Anna Wiik när det gällde kvinnofrågan, medan Militarism och antimilitarism av Karl Liebknecht kunde vara en möjlig inspirationskälla när det gällde pacifismen. Liebknecht lästes bland den socialdemokratiska ungdomen på den tiden.

Utöver en del internationella förebilder var Munsalasocialismen som en pacifistisk rörelse mycket viktig för Anna Wiik eftersom hon hade många personliga kontakter i Österbotten.

Ett viktigt diskussionsämne var att varför det inte blev en rikspolitiker av Anna Wiik som ändå hade partiinterna förtroendeposter i SDP. Lindholm tänkte att hon inte ville tappa kontakten till gräsrötterna, medan Sundman menade att det skulle ha varit svårt för partisekreterarens fru att göra egen karriär. K.H. Wiik var SDP:s partisekreterare mellan 1926 och 1936.

Lindholm betonade att Anna Wiik inte kunde kompromissa, vilket skulle ha varit en förutsättning för att bli politiker. K.H. Wiik kompromissade när det gällde kommunistlagarna.

– Han försökte motivera hur han tänker, men hon var förbannad på honom, sade Lindholm.

– Man blir chockad när man är född på 80-talet som jag är när det kommer fram att hon ska laga Karl Haralds frukost och hon ska städa hans rum, så det är svårt men ändå hinner hon med tusen uppdrag, kommenterade Lindholm.

Lauri Heikkinen ställde en fråga om varför K.H. Wiik uteslöts ur partiet och fängslades.

Lindholm svarade att det handlade om övertygelsen att Finland ska vara neutralt från 1940 framåt och dessutom på god fot med Sovjetunionen, vilket uppfattades som ett hot mot självständigheten.

– Enligt stadgarna är det de lokala partiavdelningarna som antar och utesluter medlemmar, men det var en formalitet i det skedet förstås, sade Sundman om varför dramatiken kring K.H. Wiiks uteslutning ur partiet förtätades på HSAF:s möte.

– Inom Arbetarföreningen då var det paret Wiik mot K-A Fagerholm och Atos Wirtanen, kommenterade Sundman. Wirtanen förespråkade partilinjen under kriget och var mest högljudd inom HSAF att paret Wiik måste gå men kom i andra tankar efter kriget och lämnade sedan själv också SDP.

Marianne Laxén talade om Anna Wiiks syn på kvinnofrågan. (Foto: Simon Bergman)

Marianne Laxén kommenterade att hon har varit med i partiet sedan 1965. Anna Wiik lämnade SDP 1940 och dog 1964, så det var efter hennes tid men partiet Laxén gick med i hade många likheter med Anna Wiiks tid.

– Hon var ingen feminist i den bemärkelsen som vi talar om feminism idag, sade Laxén och sade att det samma gällde många andra på den tiden.

– Hennes utgångspunkt var ändå det att hon betvivlar aldrig möjligheterna för sig som en kvinna att klara sig. På det sättet kan man säga att hon var en omedveten feminist, kommenterade Laxén och betonade att Anna Wiik såg sig själv som en socialistisk pacifist.

Laxén lyfte fram kvinnoföreningarnas och -klubbarnas betydelse för partiet, inte minst när det gällde att samla in pengar. Trots att partiet leddes av män, hade de kvinnliga medlemmarna jättestor betydelse från första början.

Frågan om prostitution var något som Laxén fäste sin uppmärksamhet vid när hon läste boken.

– I ungdomsklubben diskuterade de prostitution och hon bodde i ett sådant område där hon såg prostituerade. Hon var hemskt chockerad när hon såg att pojkarna i klubben egentligen inte kunde skilja på prostitution och kärlek. Det var det som upprörde henne men hon sade också att det inte är fråga om en kvinnofråga utan det är fråga om en bildningsfråga, sade Laxén och menade att hon inte tog hänsyn till att kvinnor blir utnyttjade.

– Nog blev hon utnyttjad i sitt äktenskap också. De gifte sig, han reste runt i Europa och hon skötte hela hushållet, hon skötte hans mamma och sitt jobb. Han skrev underbara brev, kommenterade Laxén paret Wiiks äktenskap.

– Jag undrar om inte Anna Wiik skulle ha gjort samma sak i den situationen, sade Laxén efter att ha berättat en anekdot om hur Arbetarföreningens bastukvällar tog slut. Laxén var den enda kvinnan i föreningens styrelse och man brukade gå igenom besluten i bastun före mötet och en gång gick hon med i bastun och sedan frångick man den rutinen.

Sundman påpekade att det var vanligt att HSAF hade riksdagsmän bland föreningens medlemmar under Anna Wiiks tid men ingen av dem var en kvinna.

Lindholm nämnde att en av Anna Wiiks vänner i Munsala, Nelly Fågelbärj, behandlas i boken ur Wiiks perspektiv men hennes historia skulle vara värt att berätta ur ett annat perspektiv.

Anna Bondestam skrev en intressant nekrolog över Anna Wiik, påpekade Lindholm dessutom. Enligt henne gav Bondestam en väldigt ärlig syn i nekrologen på ett sätt som inte är vanligt i genren.

När det gäller Anna Wiiks kvinnliga vänskaper, lyfte Lindholm fram Ragni Karlsson och Tekla Westlin. Relationen till Karlsson fick en törn för att Anna Wiik var svartsjuk på grund av Karlssons relation med Atos Wirtanen trots att hon själv var gift.

Mot slutet diskuterades Anna Wiiks engagemang i fredsfrågan och hur hon skulle tänka i dagens Natodiskussion. Marianne Laxén meddelade att hon är emot Nato och hänvisade till sitt engagemang i fredsrörelsen som en fortsättning på Anna Wiiks linje. Laxén hade på 1960-talet träffat fredsaktivisten Mary Pekkala som var med i fredsrörelsen redan på Wiiks tid.

– Hon hade väldigt roligt. Det var mycket allvar, men hon hade väldigt kul. De var ju vänner, sade Lindholm som ett budskap från Anna Wiiks tid till dagens arbetarrörelse. Humorn är något som man behöver ta med.