Taisto Tähkämaa blev den äldsta finländska före detta riksdagsledamoten som var vid liv i november 2022 när den i S:t Andree i Karelen födda socialdemokraten Sinikka Luja-Penttilä avled i en ålder av 98 år. Efter Tähkämaas död har hundraåringen Jutta Zilliacus från SFP blivit äldst bland de före detta riksdagsledamöterna. Hon är född i maj 1925 i Helsingfors. Både Luja-Penttilä och Tähkämaa hade varit ministrar, men det har inte Zilliacus varit. I nuläget är socialdemokraten Jermu Laine, 94, den äldsta av de nu levande före detta finländska ministrarna.

Jord- och skogsbruksminister Tähkämaa (t.v.) besöker landsbygdsmuseet i Libelits år 1979. Sedan år 2014 heter museet i Libelits Tähkä. (Foto: Liperin maaseutumuseo/Finna)

Taisto Toivo Johannes Blomqvist föddes den 11 december 1924 i Pargas och släktnamnet förfinskades till Tähkämaa år 1935. Han växte upp i en finskspråkig familj i Pargas där de finskspråkiga var i en liten minoritet och följaktligen lärde han sig god svenska redan i barndomen. Taisto Tähkämaa deltog i fortsättningskriget som pansarvärnssoldat. Han var med om striderna på Maaselkä-näset och i Tali-Ihantala. Avvärjningssegern i slaget vid Tali-Ihantala i juni-juli 1944 var helt avgörande för Finlands efterkrigstida status som ett neutralt land. Striderna var mycket hårda och det var på håret att 19-åringen Tähkämaa kom levande ur de hårdaste striderna. Under kriget avancerade han till korpral. Till utbildningen var Tähkämaa agrolog från Högre svenska lantbruksläroverket i Åbo där han avlade examen 1953. Praktikperioden som ingick i utbildningen avlade han i Sverige och Danmark.

Han var verksam som jordbrukare i Pikis och även som jordbrukskonsulent. Efter den avslutade politiska karriären förlänades Tähkämaa hederstiteln lantbruksråd. Han hann vara elektor i fyra olika presidentval, nämligen 1962, 1968, 1978 och 1982. I riksdagen satt han mellan 1970 och 1991 från Åbo läns södra valkrets. Inval i riksdagen 1970 kom på Tähkämaas tredje försök och han blev omvald fem gånger.

Tähkämaas första ministeruppdrag var som försvarsminister i regeringen Sorsa II 1977-1979. Regeringen bestod av SDP, Centerpartiet, SFP, LFP och DFFF. SFP lämnade regeringen i mars 1978 i protest mot att den ekonomiska politiken inte var tillräckligt marknadsorienterad, men Centerpartiet blev kvar mandatperioden ut.

På 1970-talet var Tähkämaa en ledande gestalt inom det så kallade svarta dussinet, en helt inofficiell gruppering inom Centerpartiet som inte ansågs åtnjuta Sovjetunionens utrikespolitiska förtroende till skillnad från den i partiet förhärskande K-linjen som stod lojalt bakom president Urho Kekkonen och hans politik. När den av Centerpartiet ledda minoritetsregeringen bildades år 1976, lyckades Tähkämaa få in Marjatta Väänänen som undervisningsminister trots att posten ansågs vara relativt tung och Väänänen uppfattades tillhöra det svarta dussinet. Det gjorde för all del även partiordförande Johannes Virolainen som på 1960-talet hade varit statsminister, men hans relation till Kekkonen var svår och det var presidenten som styrde bakom kulisserna med relativt hård hand. I den följande regeringen blev alltså Tähkämaa själv försvarsminister. Posten var kanske inte den mest eftertraktade på den tiden, men den var betydelsefull när det gällde relationerna till Sovjetunionen. Det svarta dussinet var inte en beteckning som de som hörde till Virolainens falang själva omfattade utan ett tillmäle som K-linjens anhängare använde om dem.

Sommaren 1978 avlade Tähkämaas sovjetiska kollega Dmitri Ustinov ett officiellt besök till Finland. Försvarsministern var den första som fick ta emot det sovjetiska förslaget om gemensamma militärövningar. På det här sättet blev hans utrikespolitiska kunnande satt på prov. Vad Tähkämaa gjorde var att han svarade att han saknade befogenhet att fatta beslut i ett sådant ärende. Det var sådant som president Kekkonen och försvarsmaktens kommendör Lauri Sutela skulle besluta om. Till sist gav president Kekkonen och kommendör Sutela Ustinov ett nekande svar. Det blev inga gemensamma militärövningar och Sovjetunionen respekterade ett svar som kom från högsta ort.

Efter riksdagsvalet 1979 blev Tähkämaa jord- och skogsbruksminister, en portfölj som han hade hela mandatperioden ut till år 1983. Först var det regeringen Koivisto II fram till presidentvalet 1982. Regeringen bestod av SDP, Centerpartiet, SFP och DFFF. Under sin långa karriär hade den i Pargas uppvuxne Tähkämaa en lätt relation till SFP, eftersom han upplevde att han och hans svenskspråkiga barndomsvänner hade valt olika partier på grund av den språkliga tillhörigheten och inte på grund av politiska meningsskiljaktigheter. Dessutom främjade både Centerpartiet och SFP jordbrukarnas sak. Tähkämaa upplevde också att kunskaperna i svenska var till fördel i politiken.

Inom Centerpartiet hörde alltså Tähkämaa till dem som stod Johannes Virolainen nära och han hade en skeptisk inställning till Ahti Karjalainen som var Kremls favorit till Kekkonens efterträdare. År 1980 efterträdde Paavo Väyrynen Virolainen som partiordförande. Tähkämaa valdes till Centerpartiets vice ordförande, en position han hade kvar till år 1984. Trots att Väyrynen hörde till Karjalainens anhängare och Tähkämaa till Virolainens, kom Väyrynen och Tähkämaa överraskande väl överens. Virolainen segrade mot Karjalainen i Centerpartiets kandidatnominering inför presidentvalet 1982. Till sist kom han på tredje plats och statsminister Mauno Koivisto valdes till president.

Tähkämaa fortsatte som jord- och skogsbruksminister i regeringen Sorsa III efter presidentvalet 1982 när Kalevi Sorsa blev statsminister för tredje gången. Regeringen bestod av SDP, Centerpartiet, SFP och DFFF fram till december 1982 då DFFF lämnade regeringen och ersattes av LFP. När det gäller de socialdemokratiska statsministrarna han hade att göra med som minister, hade Tähkämaa lättare att komma överens med Sorsa än med Mauno Koivisto, trots att han och Koivisto var relativt jämnåriga, båda var krigsveteraner som hade varit i ytterst farliga situationer i kriget och båda kom från Egentliga Finland. Dessutom hade båda behövt övervinna misstron från Sovjetunionens sida. Tähkämaa upplevde ändå att Sorsa var mer rakt på sak, en egenskap han speciellt uppskattade i politiken.

Med tanke på att Tähkämaa räknades av motståndarna i det egna partiet till det så kallade svarta dussinet, uppfattades Tähkämaa inte i första hand som någon som skulle ha hört till Centerpartiets vänsterfalang. Österbottningen Veikko Pihlajamäki som var försvarsminister mellan 1983 och 1987 var Tähkämaas nära bundsförvant och speciellt Pihlajamäki uppfattades som högerkonservativ i den tidens kontext. Tähkämaa avslutade sin politiska karriär år 1991 men ändå överraskade han inför presidentvalets andra omgång 2006 då han tog ställning i partitidningen Suomenmaa för den sittande presidenten Tarja Halonen mot samlingspartisten Sauli Niinistö trots att även Niinistö i likhet med Tähkämaa kom från Egentliga Finland.